Precis hemkommen från förhandsvisningen av Hata Göteborg -- en film som utger sig vara "en dramakomedi om manlighet när den är som allra sämst". Och jag är benägen att hålla med.
Manligheten i filmen är verkligen sämst -- på en skala som går ner i helvetet. Så många svaga människor som lyssnar till en människa som är ännu mindre. Det sorgliga är att det är såhär det ser ut. Den manliga normen som både män och kvinnor har att förhålla sig till förpestar och förstör. Den kapar människors möjligheter att förverkliga sig själva.
Regissören Robert Lillhonga har, inspirerad av bland andra författaren Stephan Mendel-Enk, verkligen satt fingret på det ruttna i hur framförallt män tvingas in i en roll som egentligen ingen trivs och fungerar i. Där det gäller att aldrig, aldrig svika gänget. Att aldrig få visa svaghet. Eller någon känsla överhuvudtaget, utom då de måste få utlopp och ventilen blir huliganbråk. Och motivet hat.
Just sammandrabbningen mellan helsingborgssupportrarna och göteborgsdito är en scen, bland många, som bränt sig fast. De liknar två flockar som springer mot undergång. Så primitivt. Så sorgligt. Som att de själva vet att de gör alla en tjänst om de förgör varandra.
Rekommenderas!
---
"Hata Göteborg är historien om ett grabbgäng där vänskapen mer börjat likna en terrorbalans och slagsmålen blivit viktigare än fotbollen. När göteborgaren Isak dyker upp och visar att det finns mer i livet börjar det hända saker i gänget." Läs mer om filmen på MovieZine. Se trailer på YouTube. Filmen har premiär 4 maj.
måndag 30 april 2007
Piratfoto rövade henne på examen
Lärarstudenten Stacy Snyder, 27, får inte ut sin examen på grund av att hon posar som pirat på MySpace. Det är Millersville University i USA som vägrar att utfärda en examen.
e24 skriver att på fotot, som togs för två år sedan på ett Halloween-party, har Stacy Snyder på sig en pirathatt och höjer ett plastglas. På glaset syns logotypen för ett populärt godismärke.
Ledningen för universitetet anser att fotot kan anses uppmana underåriga ungdomar att dricka alkohol. (Som om det vore det värsta man kunde bli inspirerad till på Internet.) Studenten bad om ursäkt men det hjälpte inte.
Undrar hur vanligt det här kommer att bli -- under en övergångsperiod. Gamlingar, som inte har en aning om vilken "netikett" som gäller, tror att det här är värsta big dealen. Samtidigt kanske många unga är lite väl naiva och tar ut svängarna lite väl mycket när de lägger ut foton, blogginlägg och kommentarer på nätet. Det finns ju kvar. Och det är ju ingen hemlighet att folk googlar varandra hejvilt. Arbetsgivare, vänner, flirtar. Och tydligen även examinatorer.
e24 skriver att på fotot, som togs för två år sedan på ett Halloween-party, har Stacy Snyder på sig en pirathatt och höjer ett plastglas. På glaset syns logotypen för ett populärt godismärke.
Ledningen för universitetet anser att fotot kan anses uppmana underåriga ungdomar att dricka alkohol. (Som om det vore det värsta man kunde bli inspirerad till på Internet.) Studenten bad om ursäkt men det hjälpte inte.
Undrar hur vanligt det här kommer att bli -- under en övergångsperiod. Gamlingar, som inte har en aning om vilken "netikett" som gäller, tror att det här är värsta big dealen. Samtidigt kanske många unga är lite väl naiva och tar ut svängarna lite väl mycket när de lägger ut foton, blogginlägg och kommentarer på nätet. Det finns ju kvar. Och det är ju ingen hemlighet att folk googlar varandra hejvilt. Arbetsgivare, vänner, flirtar. Och tydligen även examinatorer.
Det hänger på ränderna
Polarn O. Pyret går tillbaka till att sälja unisexkläder för barn. Det skriver DN.se idag.
-- Funktion ska gå före mode när det gäller barnkläder, säger Ann-Christin Edling-Jönsson, kedjans vd. Små flickor ska ha inte behöva ha tajta toppar, de ska vara lika lösa och lediga som pojkarnas t-tröjor.
Kläderna kommer att hängas efter storlek, och ränder kan man tänka sig, istället för uppdelat mellan killar och tjejer. Bra intitiativ, mer sånt!
-- Funktion ska gå före mode när det gäller barnkläder, säger Ann-Christin Edling-Jönsson, kedjans vd. Små flickor ska ha inte behöva ha tajta toppar, de ska vara lika lösa och lediga som pojkarnas t-tröjor.
Kläderna kommer att hängas efter storlek, och ränder kan man tänka sig, istället för uppdelat mellan killar och tjejer. Bra intitiativ, mer sånt!
Hundratjugo personer i luften!
Det går bra för företaget ExTe i Färlia som tillverkar lastförankringar. Idag skriver DN.se att ExTe tar med sina anställda med partner på en nio dagar lång resa till Rhodos, med sol, bad, konferens och daglig motion.
ExTes ägare och vd Kjell Jonsson tycks ha känsla både för att stärka varumärket inifrån och för att skapa uppmärksamhet och good will för förtaget genom att få publicitet för en intern aktivitet. Resultatet kan man tänka sig visar sig i antalet spontana ansökningar.
Själv har Kjell Jonsson en lika enkel som genial företagsfilosofi:
-- Jag tycker att man ska visa sin uppskattning av personalen när företaget går bra, säger han.
Han är inte bara smart och generös, han är krismedveten också. De kommer av säkerhetsskäl att färdas i tre flygplan ner till Grekland.
-- Det vore tråkigt om alla åkte i backen med en jävla fart samtidigt, säger han till DN.se.
ExTes ägare och vd Kjell Jonsson tycks ha känsla både för att stärka varumärket inifrån och för att skapa uppmärksamhet och good will för förtaget genom att få publicitet för en intern aktivitet. Resultatet kan man tänka sig visar sig i antalet spontana ansökningar.
Själv har Kjell Jonsson en lika enkel som genial företagsfilosofi:
-- Jag tycker att man ska visa sin uppskattning av personalen när företaget går bra, säger han.
Han är inte bara smart och generös, han är krismedveten också. De kommer av säkerhetsskäl att färdas i tre flygplan ner till Grekland.
-- Det vore tråkigt om alla åkte i backen med en jävla fart samtidigt, säger han till DN.se.
söndag 29 april 2007
Känns det, så kostar det -- eller kostar det, så känns det?
Sitter och ser på Dokument inifrån, idag med rubriken "Varumärkt för livet". Det handlar om unga människors konsumtionsvanor och vi ska få följa med "bakom kulisserna hos företagen som vet vad som får dig att älska ett varumärke".
Varumärkeskonsulten Martin Lindstrom, författaren Alain de Botton och Gabriel Sundqvist, vd för Pronto pratar alla om känslorna kring varumärken. De livsviktiga känslorna som ska vara så starka som möjligt om företagen får välja. Helst ska känslorna vara så starka att vi identifierar oss med varumärket -- att vi älskar det.
Och det läggs ned pengar på det. Den totala reklambudgeten i Sverige ligger idag på 40 miljarder om året. Det är en dramatisk ökning under de senaste åren. Och det finns pengar att hämta. Unga människors konsumtion är värd 80 miljarder. Dessutom påverkar barn och unga 80 procent av familjens inköp. Även när det kommer till kapitalvaror som bilar.
Dokument inifrån-teamet har hittat unga människor från olika delar av landet som berättar om deras relationer till varumärken. Tre unga stockholmskillar, som ser rörande små ut i sina vuxenfrisyrer och vuxenmanchettknappar, berättar med ett lätt läspande som om de nyss befriats från tandställningen att det är Gucci och Prada som gäller just nu. Men att det snabbt ändras om för många har det.
Med osäkerheten lysande i ögonen men med hakan lite kaxigt uppåt berättar de att en tunn vårjacka kan man visst lägga fem, sex tusen på. Det kostar ju det.
Och det är just osäkerheten som företagen drar nytta av. De säljer till oss på vår osäkerhet. Osäkerheten att inte tillhöra, inte få vara med. Inte vara rätt.
Men vems pengar, undrar jag? De har säkert föräldrar med gummisnodd runt plånboken, men ändå!? De är sexton, sjutton år och köper en jacka motsvarande en månads CSN-lån för en student. Det är galet. Galet!
Vi behöver befrias från illusionen att varumärket löser allt, säger Alain de Botton. Ja, tack säger jag, som själv är en vm-junkie light. Vad säger du?
Varumärkeskonsulten Martin Lindstrom, författaren Alain de Botton och Gabriel Sundqvist, vd för Pronto pratar alla om känslorna kring varumärken. De livsviktiga känslorna som ska vara så starka som möjligt om företagen får välja. Helst ska känslorna vara så starka att vi identifierar oss med varumärket -- att vi älskar det.
Och det läggs ned pengar på det. Den totala reklambudgeten i Sverige ligger idag på 40 miljarder om året. Det är en dramatisk ökning under de senaste åren. Och det finns pengar att hämta. Unga människors konsumtion är värd 80 miljarder. Dessutom påverkar barn och unga 80 procent av familjens inköp. Även när det kommer till kapitalvaror som bilar.
Dokument inifrån-teamet har hittat unga människor från olika delar av landet som berättar om deras relationer till varumärken. Tre unga stockholmskillar, som ser rörande små ut i sina vuxenfrisyrer och vuxenmanchettknappar, berättar med ett lätt läspande som om de nyss befriats från tandställningen att det är Gucci och Prada som gäller just nu. Men att det snabbt ändras om för många har det.
Med osäkerheten lysande i ögonen men med hakan lite kaxigt uppåt berättar de att en tunn vårjacka kan man visst lägga fem, sex tusen på. Det kostar ju det.
Och det är just osäkerheten som företagen drar nytta av. De säljer till oss på vår osäkerhet. Osäkerheten att inte tillhöra, inte få vara med. Inte vara rätt.
Men vems pengar, undrar jag? De har säkert föräldrar med gummisnodd runt plånboken, men ändå!? De är sexton, sjutton år och köper en jacka motsvarande en månads CSN-lån för en student. Det är galet. Galet!
Vi behöver befrias från illusionen att varumärket löser allt, säger Alain de Botton. Ja, tack säger jag, som själv är en vm-junkie light. Vad säger du?
Rosa på en grabb?
Den här alldeles underbara historien har jag lånat från Tjuvlyssnat.se. För övrigt en aldrig sinande källa till glädje.
”Han har nämligen slutat att leka kurragömma i garderoben”
Ica, Gävle
En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Lyxa mig hit och lyxa mig dit...
Di.se har som toppnyhet idag frosseriet i lyx."Prestigemärken som Rolex, Bvlgari, Chopard, Cartier och Omega pryder allt fler handleder, halsgropar och ringfingrar" skriver de och har intervjuat Jan Bobek, marknadsansvarig för urmakaren Bergströms som är specialiserad på exklusiva klockor. Han säger till di.se att "Det blir mer och mer okej att visa upp sin lyxkonsumtion". Att champagneförsäljningen slår rekord och att svenskarna köper segelbåtar som aldrig förr kan man också läsa om på di.se.
Samtidigt ser vi en motreaktion mot den ohejdade konsumtionen. Inte minst i den kritik mot det ytliga produktfrosseriet som Sisela Lindholm inte bara väver in i sin roman De skamlösa utan bygger hela romanen på. Som jag just nu läser.
Det får mig att tänka på den intervju i P3 (tror jag) där Sisela Lindholm mötte en Expressen-journalist som av någon outgrundlig anledning skulle tycka precis tvärtom bara för att (ja, just ja, det kallas journalistisk etik). Expressen-journalisten fick agera expert på konsumtion och menade att det är väl bättre att lyxköpa en lyxväska som är snordyr och ha den flera säsonger istället för att köpa nya, billigare väskor varje år. Typ bättre för miljön, lixom, var slutsatsen.
Right. Om man är en lyxkonsument så är det troligen för att manifestera något. Varför köper man annars den dyra väskan om inte för att visa att man kan? Att då gå med samma väska året efter gör att hela den viktiga poängen går förlorad. Alltså köper man en till lika dyr, men uppdaterad, väska nästa säsong. Eller redan månaden efter, eftersom allt går så rasande fort just nu. Bara för att man kan.
Samtidigt har en undersökning visat att det som står högst på statusskalan är bildning. Vilket är lite jobbigare att skaffa sig än den där väskan. Å andra sidan kan man genom väskan visa att man har ett bra jobb med en bra lön. Och på så vis syns det att jag inte bara har en dyr väska, jag är heller inte dum, tvärtom bildad. Kanske. Fast det är ingen klockren koppling.
Men det var inte det jag skulle säga. Utan mer konstatera att vi lär få se och höra mer om det här fenomenet. Var så säkra. Nu ska jag bläddra vidare i De skamlösa. Sköna söndag!
Andra bloggar om: Konsumtion, väskor, lyx.
Samtidigt ser vi en motreaktion mot den ohejdade konsumtionen. Inte minst i den kritik mot det ytliga produktfrosseriet som Sisela Lindholm inte bara väver in i sin roman De skamlösa utan bygger hela romanen på. Som jag just nu läser.
Det får mig att tänka på den intervju i P3 (tror jag) där Sisela Lindholm mötte en Expressen-journalist som av någon outgrundlig anledning skulle tycka precis tvärtom bara för att (ja, just ja, det kallas journalistisk etik). Expressen-journalisten fick agera expert på konsumtion och menade att det är väl bättre att lyxköpa en lyxväska som är snordyr och ha den flera säsonger istället för att köpa nya, billigare väskor varje år. Typ bättre för miljön, lixom, var slutsatsen.
Right. Om man är en lyxkonsument så är det troligen för att manifestera något. Varför köper man annars den dyra väskan om inte för att visa att man kan? Att då gå med samma väska året efter gör att hela den viktiga poängen går förlorad. Alltså köper man en till lika dyr, men uppdaterad, väska nästa säsong. Eller redan månaden efter, eftersom allt går så rasande fort just nu. Bara för att man kan.
Samtidigt har en undersökning visat att det som står högst på statusskalan är bildning. Vilket är lite jobbigare att skaffa sig än den där väskan. Å andra sidan kan man genom väskan visa att man har ett bra jobb med en bra lön. Och på så vis syns det att jag inte bara har en dyr väska, jag är heller inte dum, tvärtom bildad. Kanske. Fast det är ingen klockren koppling.
Men det var inte det jag skulle säga. Utan mer konstatera att vi lär få se och höra mer om det här fenomenet. Var så säkra. Nu ska jag bläddra vidare i De skamlösa. Sköna söndag!
Andra bloggar om: Konsumtion, väskor, lyx.
fredag 27 april 2007
Här för att stanna?
Häromdagen var jag på ett seminarium om bloggar på Marknadsföreningen i Stockholm. Fredrik Pallin och Rebecca Crusoe från Mahir PR guidade oss genom bloggarnas magiska värld. De berättade en hel del som jag redan visste men gav också nya infallsvinklar på hur företag eller intresseorganisationer kan använda bloggare för att skapa opinion i en fråga eller uppmärksamhet kring en produkt. Och gav konkreta exempel på hur de använt bloggare i sina uppdrag. Intressant!
Något säger mig att bloggande är här för att stanna. Am I right?
Något säger mig att bloggande är här för att stanna. Am I right?
onsdag 25 april 2007
Åttiotalisterna -- lite obekväma, men framtiden
Idag skriver chefredaktör Andreas Dahlin i Shortcuts nyhetsmejl om åttiotalisterna som en grupp arbetstagare med en ny inställning till arbete. Som grundmekanismerna för den tydliga generationsklyftan mellan personer födda på 70- och 80-talet har han identifierat "en auktoritetsvridning". Enligt Dahlin stavas anledningen internet och mobiltelefoni.
Han fortsätter: "Internetgenerationen har växt upp i ett nytt kommunikationssamhälle som ställer mycket högre krav på omedelbar sortering och snabb värdering av nya kontakter. Du som har varit van vid att du genom din chefsroll har en självklar medföljande auktoritet blir förbluffad över hur självklart 80-talisten ifrågasätter din auktoritet och kräver att du ska förtjäna den innan du kan komma här och bossa. Grunden är 80-talistens inprogrammerade system att hantera mycket stora mängder information och kontakter, och att göra detta utifrån en helt individuell och personlig preferensmodell.
80-talisterna har en förmåga att se icke-linjärt. De är betydligt skickligare än tidigare generationer på att göra flera saker samtidigt, säger flera jag har talat med.
Den här klyftan är större och mer påtaglig än den mellan exempelvis 40-talisterna och deras föregångare – och den kommer att påverka ditt företags möjligheter att fånga rätt kompetens på ett mycket påtagligt sätt i framtiden."
Där hör ni! Anställ oss åttiotalister. Vi är lite obekväma men ändock framtiden.
Han fortsätter: "Internetgenerationen har växt upp i ett nytt kommunikationssamhälle som ställer mycket högre krav på omedelbar sortering och snabb värdering av nya kontakter. Du som har varit van vid att du genom din chefsroll har en självklar medföljande auktoritet blir förbluffad över hur självklart 80-talisten ifrågasätter din auktoritet och kräver att du ska förtjäna den innan du kan komma här och bossa. Grunden är 80-talistens inprogrammerade system att hantera mycket stora mängder information och kontakter, och att göra detta utifrån en helt individuell och personlig preferensmodell.
80-talisterna har en förmåga att se icke-linjärt. De är betydligt skickligare än tidigare generationer på att göra flera saker samtidigt, säger flera jag har talat med.
Den här klyftan är större och mer påtaglig än den mellan exempelvis 40-talisterna och deras föregångare – och den kommer att påverka ditt företags möjligheter att fånga rätt kompetens på ett mycket påtagligt sätt i framtiden."
Där hör ni! Anställ oss åttiotalister. Vi är lite obekväma men ändock framtiden.
måndag 23 april 2007
Sena kvällar blir en vana
Nu sitter vi på skolan, Christian, Anette, Albin, Fredrik och jag. Fast klockan är sen och det vore bättre att ligga i sängen istället för att sitta i en upplyst datasal. Med lite cola och brownie från Seven så orkar vi några minuter till.
Det är april och såklart examensprojektet det handlar om. På fredag ska vi träffa vår uppdragsgivare AMF Pension och leverera något breath taking. Är det tänkt. Och vi har att göra. Tro mig.
Men attan så bra det ska bli. Vi vet ju vilka som ska vinna guldkoppen.
Det är april och såklart examensprojektet det handlar om. På fredag ska vi träffa vår uppdragsgivare AMF Pension och leverera något breath taking. Är det tänkt. Och vi har att göra. Tro mig.
Men attan så bra det ska bli. Vi vet ju vilka som ska vinna guldkoppen.
fredag 20 april 2007
Två intressanta klick
Klick, klick. Och till kassan. Klick.
Svårare än så är det inte att köpa böcker på nätet. Igår klickade jag ner två böcker i kundvagnen och klickade mig sen till kassan. Det blev den omskrivna De skamlösa av Sisela Lindblom, som jag är väldigt nyfiken på efter att ha läst artikeln i DN och den uppblossade debatten. Tyvärr har den fokuserat på lite fel saker -- som vanligt när något angeläget ska diskuteras -- inte minst har Susanne Ljungs väskinköp tagit lite väl stora proportioner.
Den andra boken som inte är mindre spännande den, handlar om mitt favoritämne, mediekritik. Det är Maria-Pia Boëthius bok Mediatan. Läs artikeln om henne i DN, där hon pratar om medierna som den "minst bevakade supermakten". Mera vatten på min kvarn, hurra!
Svårare än så är det inte att köpa böcker på nätet. Igår klickade jag ner två böcker i kundvagnen och klickade mig sen till kassan. Det blev den omskrivna De skamlösa av Sisela Lindblom, som jag är väldigt nyfiken på efter att ha läst artikeln i DN och den uppblossade debatten. Tyvärr har den fokuserat på lite fel saker -- som vanligt när något angeläget ska diskuteras -- inte minst har Susanne Ljungs väskinköp tagit lite väl stora proportioner.
Den andra boken som inte är mindre spännande den, handlar om mitt favoritämne, mediekritik. Det är Maria-Pia Boëthius bok Mediatan. Läs artikeln om henne i DN, där hon pratar om medierna som den "minst bevakade supermakten". Mera vatten på min kvarn, hurra!
Lojal kvoteringsmotståndare eller bitterfitta?
Under påskhelgen läste jag Maria Svelands fantastiska bok Bitterfittan. Och blev lite bitter och uppgiven. Nu har jag hämtat mig lite. Min klasskamrat Berith har lånat den och hon gillade den också. Nu ska jag låna ut den till höger och vänster, både bildligt och politiskt, tills den blir helt utsliten.
På E24 hittade jag en artikel av Mia Odabas, som också läst Bitterfittan. Hon citerar Maria Sveland:
”Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört. Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket”.
Ur det drar hon paralleller till sitt eget liv i styrelserum och maktkorridorer och menar att förnekelse hittills har "visat sig vara en grymt lyckosam strategi för att bevara mansdominansen också i börsbolagen. Och vi kvinnor har inte så mycket att välja på – antingen blir vi lojala kvoteringsmotståndare eller bitterfittor."
Maria Sveland har gett det ett namn, och räkna med att bitterfittan är här för att stanna.
http://intressant.se/intressant">intressant.se
På E24 hittade jag en artikel av Mia Odabas, som också läst Bitterfittan. Hon citerar Maria Sveland:
”Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört. Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket”.
Ur det drar hon paralleller till sitt eget liv i styrelserum och maktkorridorer och menar att förnekelse hittills har "visat sig vara en grymt lyckosam strategi för att bevara mansdominansen också i börsbolagen. Och vi kvinnor har inte så mycket att välja på – antingen blir vi lojala kvoteringsmotståndare eller bitterfittor."
Maria Sveland har gett det ett namn, och räkna med att bitterfittan är här för att stanna.
http://intressant.se/intressant">intressant.se
torsdag 19 april 2007
"Ett jävla trams"
Brottaren Sofia Mattson tog EM-brons igår. Och utsågs till EM:s snyggaste dambrottare. Ett pris hon vägrade ta emot.
-- Det är ett jävla trams! Det sitter gamla gubbar och ska bestämma vem som är snyggast. Det är för jävligt, säger förbundskaptenen Patrik Jansson till Sportbladet.
Självklart var det bara bland damerna som den snyggaste brottaren utses.
-- De kunde utse det bland killarna också så fick vi se vad som hände. Här håller vi på med brottning. Vill man vara fotomodell kan man hålla på med det någon annanstans, säger Jansson.
I en så traditionellt "manlig" och fysisk sport som brottning får kvinnor tydligen inte delta som människor, utan måste bli objekt. Skämmes!
Andra bloggar om: brottning, snygg.
intressant.se
-- Det är ett jävla trams! Det sitter gamla gubbar och ska bestämma vem som är snyggast. Det är för jävligt, säger förbundskaptenen Patrik Jansson till Sportbladet.
Självklart var det bara bland damerna som den snyggaste brottaren utses.
-- De kunde utse det bland killarna också så fick vi se vad som hände. Här håller vi på med brottning. Vill man vara fotomodell kan man hålla på med det någon annanstans, säger Jansson.
I en så traditionellt "manlig" och fysisk sport som brottning får kvinnor tydligen inte delta som människor, utan måste bli objekt. Skämmes!
Andra bloggar om: brottning, snygg.
intressant.se
Julafton på NBC?
Massakern på Virginia Tech i USA är en fruktansvärd tragedi. Så många unga människors liv till ända, människor som aldrig kommer att gå klart sin utbildning, skaffa det där jobbet de drömde om, bilda familj med sin älskade och bli gamla under ett äppelträd. Deras familjer och vänner har nu en enorm sorg att hantera och en stor saknad att bära under resten av sitt liv.
Och så var det det här med media. NBC har rubriken "Killer speaks" på sin hemsida och ett stort foto med mördaren Cho Seung-Hui med ett vapen riktat mot tinningen på sig själv. På DN kan man läsa allt om massakern, se ett bildspel med mördarens bilder av sig själv och dessutom höra "massmördarens egna ord".
Den som vet det minsta lilla om hur media funkar, och det gör de allra flesta idag, förstår att media kommer att publicera så mycket som möjligt om massmordet långt bortom anständighetens gräns. Den har passerats för länge sedan, och det visste också Cho Seung-Hui. Hans raid på universitetet uppfyllde de flesta av massmedias kritierier för en nyhet; den var oväntad (någorlunda i alla fall), spektakulär, innehöll vapen, döda studenter och en galen asiat.
Det som är nytt här är att mördaren själv samlade in och försåg media med källmaterialet, genom att knappa trettio minuter innan han började sitt dödande lämna in ett paket på posten, adresserat till NBC. Innehållet var bland annat bilder på sig själv med vapen. Idag är det inte alls särskilt svårt att med den digitala teknikens hjälp och mediernas hyenalogik regissera sin egen mediedebut.
Man behöver alltså inte vara en psycho killer för att fatta att media kommer att ta det rakt av. Det måste påmint om julafton på NBC:s redaktion när paketet dök upp. För bra för att vara sant, nästan? Alla andra nyhetsredaktioner tittade troligtvis en extra gång i postskörden i hopp om att också de fått ett paket med smaskigt material att skapa nyheter utifrån.
Och media publicerar glatt. För de vill sälja fler lösnummer. Eller reklamtid. Och bli citerade av andra medier. Men det kommer de aldrig att erkänna. Istället säger de att de skriver om det människor vill läsa. De står vid sidan av och betraktar världen och tolkar den åt oss. Ibland ger de sig in i den, mitt under brinnande krig, men de är fortfarande våra tolkar. De vill hjälpa oss att förstå världen. De tror inte vi kan förstå utan deras hjälp.
Bullshit, säger jag. Och det största beviset på det är just det där paketet som anlände till NBC:s redaktion i onsdags.
Tyvärr en dag senare än planerat på grund av mördarens slarv i adressresearchen. Förmodligen till både mördarens och NBC:s förtret.
Och så var det det här med media. NBC har rubriken "Killer speaks" på sin hemsida och ett stort foto med mördaren Cho Seung-Hui med ett vapen riktat mot tinningen på sig själv. På DN kan man läsa allt om massakern, se ett bildspel med mördarens bilder av sig själv och dessutom höra "massmördarens egna ord".
Den som vet det minsta lilla om hur media funkar, och det gör de allra flesta idag, förstår att media kommer att publicera så mycket som möjligt om massmordet långt bortom anständighetens gräns. Den har passerats för länge sedan, och det visste också Cho Seung-Hui. Hans raid på universitetet uppfyllde de flesta av massmedias kritierier för en nyhet; den var oväntad (någorlunda i alla fall), spektakulär, innehöll vapen, döda studenter och en galen asiat.
Det som är nytt här är att mördaren själv samlade in och försåg media med källmaterialet, genom att knappa trettio minuter innan han började sitt dödande lämna in ett paket på posten, adresserat till NBC. Innehållet var bland annat bilder på sig själv med vapen. Idag är det inte alls särskilt svårt att med den digitala teknikens hjälp och mediernas hyenalogik regissera sin egen mediedebut.
Man behöver alltså inte vara en psycho killer för att fatta att media kommer att ta det rakt av. Det måste påmint om julafton på NBC:s redaktion när paketet dök upp. För bra för att vara sant, nästan? Alla andra nyhetsredaktioner tittade troligtvis en extra gång i postskörden i hopp om att också de fått ett paket med smaskigt material att skapa nyheter utifrån.
Och media publicerar glatt. För de vill sälja fler lösnummer. Eller reklamtid. Och bli citerade av andra medier. Men det kommer de aldrig att erkänna. Istället säger de att de skriver om det människor vill läsa. De står vid sidan av och betraktar världen och tolkar den åt oss. Ibland ger de sig in i den, mitt under brinnande krig, men de är fortfarande våra tolkar. De vill hjälpa oss att förstå världen. De tror inte vi kan förstå utan deras hjälp.
Bullshit, säger jag. Och det största beviset på det är just det där paketet som anlände till NBC:s redaktion i onsdags.
Tyvärr en dag senare än planerat på grund av mördarens slarv i adressresearchen. Förmodligen till både mördarens och NBC:s förtret.
tisdag 17 april 2007
Man blir glad för så lite nuförtiden :)
Hurra! Jag har tvåtusen unika besökare på cirka två månader. Du som läser det här är kanske 2001?
lördag 14 april 2007
Det heter Slurrsen, mamma!
En sådär halvtråkig tisdageftermiddag på tunnelbanan hem från skolan. Varken vår eller vinter, halvmörkt fast klockan bara är kring fem. Inte mycket att le åt, vad det verkar.
Så när tunnelbanan stannar vid Slussen så säger en liten flicka i fyra-femårsåldern på sätet mittemot mig, till sin mamma:
-- Mamma, var är vi?
-- Vi är vid Slussen.
-- Det heter inte Slussen mamma, det heter Slurrsen.
Så utbryter en liten ordväxling mellan mamman och dottern där mamman håller på Slussen medan flickan framhärdar i att "det heter Slurrsen, mamma!"
Och jag är benägen att hålla med. Hur mycket roligare är det inte att säga Slurrsen? Testa själv!
Så det är my own secret pr-mission: att få en majoritet av stockholmarna att hitta det barnsligt roliga i att säga Slurrsen.
Hur viktigt det är att sätta upp konkreta, realistiska och mätbara mål vet jag vid det här laget. Så vad sägs om att målet är att den förinspelade kvinnorösten som annonserar stationerna i tunnelbanan säger:
-- Nästa Slurrsen. Byte för tunnelbana till...
Så när tunnelbanan stannar vid Slussen så säger en liten flicka i fyra-femårsåldern på sätet mittemot mig, till sin mamma:
-- Mamma, var är vi?
-- Vi är vid Slussen.
-- Det heter inte Slussen mamma, det heter Slurrsen.
Så utbryter en liten ordväxling mellan mamman och dottern där mamman håller på Slussen medan flickan framhärdar i att "det heter Slurrsen, mamma!"
Och jag är benägen att hålla med. Hur mycket roligare är det inte att säga Slurrsen? Testa själv!
Så det är my own secret pr-mission: att få en majoritet av stockholmarna att hitta det barnsligt roliga i att säga Slurrsen.
Hur viktigt det är att sätta upp konkreta, realistiska och mätbara mål vet jag vid det här laget. Så vad sägs om att målet är att den förinspelade kvinnorösten som annonserar stationerna i tunnelbanan säger:
-- Nästa Slurrsen. Byte för tunnelbana till...
tisdag 10 april 2007
Äntligen lite tjejsprit, va!
Den traditionella vodkan är för manligt förpackad. Det tycker i alla fall Raphael Yakoby som med "rosa toner, fruktig smak och bubblor" ska locka kvinnor att köpa mer vodka -- i en förpackning som för tankarna snarare till parfymflaskor än till sprit. Och för att ingen kille, hur queer han är är, ska tveka att ta fel står det uttryckligen ”For her” på flaskan. Det är E24 som rapporterar om lanseringen av den nya ”tjejvodkan” Nuvo som sker i New York i maj.
"Raphael Yakoby menar att vodkaindustrin länge varit för mansdominerad och att det nu är dags för kvinnorna att få sina önskemål tillgodosedda. Förutom de yttre attributen innebär det också att en del av vinsten från Nuvo kommer att gå till välgörenhet i form av bidrag till kvinnorättsorganisationer och forskning om bröstcancer", skriver E24.
Inte ens i berusningen -- ja, allra minst där -- är vi jämlikar.
"Raphael Yakoby menar att vodkaindustrin länge varit för mansdominerad och att det nu är dags för kvinnorna att få sina önskemål tillgodosedda. Förutom de yttre attributen innebär det också att en del av vinsten från Nuvo kommer att gå till välgörenhet i form av bidrag till kvinnorättsorganisationer och forskning om bröstcancer", skriver E24.
Inte ens i berusningen -- ja, allra minst där -- är vi jämlikar.
lördag 7 april 2007
Påsk -- tid för en bildningsresa?
Det är påsk och flera dagar lediga. Jag ska ta mig an en hög böcker som jag länge velat läsa. Igår på tåget upp till Dalarna började jag på Maria Svelands Bitterfittan, och bland annat Magnus Lintons Veganerna -- en bok om dem som stör ligger i väskan.
Maria Svelands val av titel har ett klart syfte. I en intervju i SvD säger hon:
-- Jag vill återerövra orden bitter och fitta, två begrepp som traditionellt använts för att smutskasta och förminska kvinnor. För mig handlar det om något annat. Bitterfittan är en konstruktiv kraft som kan användas till något bra.
Att Sverige är ett jämställt land tycker hon är bullshit:
-- Jag är så fruktansvärt trött på de som säger ”Vaddå Sverige, vi är ju världens mest jämställda land?” Det är därför min bok handlar om en kvinna med bra jobb och bra man. Om inte ens hon kan leva jämställd, hur ska då andra, som har det sämre, klara av det?
De första fyrtio sidorna av Maria Svelands roman, som av Lena Sundström i Aftonbladet kallats generationsroman, bådar gott. Själv skulle jag kalla det bildningsroman, i positiv bemärkelse. Jag ser fram emot resten med en känsla av att det inte finns något lyckligt slut.
Glad påsk!
Maria Svelands val av titel har ett klart syfte. I en intervju i SvD säger hon:
-- Jag vill återerövra orden bitter och fitta, två begrepp som traditionellt använts för att smutskasta och förminska kvinnor. För mig handlar det om något annat. Bitterfittan är en konstruktiv kraft som kan användas till något bra.
Att Sverige är ett jämställt land tycker hon är bullshit:
-- Jag är så fruktansvärt trött på de som säger ”Vaddå Sverige, vi är ju världens mest jämställda land?” Det är därför min bok handlar om en kvinna med bra jobb och bra man. Om inte ens hon kan leva jämställd, hur ska då andra, som har det sämre, klara av det?
De första fyrtio sidorna av Maria Svelands roman, som av Lena Sundström i Aftonbladet kallats generationsroman, bådar gott. Själv skulle jag kalla det bildningsroman, i positiv bemärkelse. Jag ser fram emot resten med en känsla av att det inte finns något lyckligt slut.
Glad påsk!
onsdag 4 april 2007
Blanda inte ihop frihet och fri
Det var några år sedan nu. Jag, Andy och Jon diskuterade förhållanden. De, några och tjugo, var inte så pigga på att ha ett förhållande med en tjej. Anledning: de var rädda om sin frihet.
De ville inte ha någon som begränsade dem. Som tjatade på dem. Som tyckte saker och hade åsikter. Som de på något sätt behövde ta hänsyn till.
För mig innebär ett förhållande raka motsatsen. Vilket privilegium att en annan människa, på ett kärleksfullt sätt, lägger sig i ens liv! Att inte alltid fatta alla beslut ensam, att inte alltid bestämma allt själv utan att ta hänsyn till någon annan persons åsikter. Att inte ha oinskränkt makt över vad jag ska göra och när. Att allt inte alltid är jag, jag, jag.
Jag tror mina kompisar blandade ihop frihet och fri. Du kan vara fri från andra människors tyckande och sägande om vad du ska göra. Du kan slippa deras anklagelser eller förebråelser för att du gjort på ditt sätt.
Men en annan människas inblandning i ditt liv kan betyda frihet från dina egna, instängda tankar. Du får möjligheten att se världen genom en annan människas perspektiv och det ger dig en frihet som du inte ägde innan. Det behöver inte vara en kompromiss och det näst bästa, istället kan det bli en lösning ingen av er funnit på egen hand och det allra bästa.
Att vara två behöver inte betyda att du alltid måste anpassa dig efter den andra. Tvärtom är det ibland lättare att veta vad man vill och inte vill, och vad man tycker och inte tycker, om man får mäta det mot någon annans vilja och tyckande.
Kom, rädda mig från den här inbillade friheten, som inte är någon frihet egentligen utan bara fri från andra människors påverkan. Kom, rädda mig från mig själv.
De ville inte ha någon som begränsade dem. Som tjatade på dem. Som tyckte saker och hade åsikter. Som de på något sätt behövde ta hänsyn till.
För mig innebär ett förhållande raka motsatsen. Vilket privilegium att en annan människa, på ett kärleksfullt sätt, lägger sig i ens liv! Att inte alltid fatta alla beslut ensam, att inte alltid bestämma allt själv utan att ta hänsyn till någon annan persons åsikter. Att inte ha oinskränkt makt över vad jag ska göra och när. Att allt inte alltid är jag, jag, jag.
Jag tror mina kompisar blandade ihop frihet och fri. Du kan vara fri från andra människors tyckande och sägande om vad du ska göra. Du kan slippa deras anklagelser eller förebråelser för att du gjort på ditt sätt.
Men en annan människas inblandning i ditt liv kan betyda frihet från dina egna, instängda tankar. Du får möjligheten att se världen genom en annan människas perspektiv och det ger dig en frihet som du inte ägde innan. Det behöver inte vara en kompromiss och det näst bästa, istället kan det bli en lösning ingen av er funnit på egen hand och det allra bästa.
Att vara två behöver inte betyda att du alltid måste anpassa dig efter den andra. Tvärtom är det ibland lättare att veta vad man vill och inte vill, och vad man tycker och inte tycker, om man får mäta det mot någon annans vilja och tyckande.
Kom, rädda mig från den här inbillade friheten, som inte är någon frihet egentligen utan bara fri från andra människors påverkan. Kom, rädda mig från mig själv.
tisdag 3 april 2007
Rocky är här!
Inget mer Gringo i Metro
Idag skriver DN att Metro gör slut med Gringo. Gringo, Sveriges svenskaste tidning, har utkommit som bilaga i Metro var fjärde vecka. Men nu är det slut med det.
Tråkigt, tråkigt. Nu får vi hålla till godo med magasinversionen av Gringo. Inte fy skam det, men Metroeditionen gjorde definitivt Gringo mer tillgänglig för svenskarna.
Vi får hoppas att Gringo dyker upp i City istället.
Tråkigt, tråkigt. Nu får vi hålla till godo med magasinversionen av Gringo. Inte fy skam det, men Metroeditionen gjorde definitivt Gringo mer tillgänglig för svenskarna.
Vi får hoppas att Gringo dyker upp i City istället.
måndag 2 april 2007
Man kan inte låta bli att vara feminist
Jag känner några killar som vågar kalla sig feminister. Det är märkligt att jag måste tala om att de är modiga. I och för sig ligger det i vår allmänna uppfattning om manlighet att den rymmer mod.
Att jag skriver att männen som kallar sig feminister är modiga och inte analytiska eller rationella, också typiskt manliga egenskaper och sådant som skulle kunna beskriva omständigheternas kring deras ställningstagande, är för att de vågar uttrycka en kontroversiell åsikt – men genom att de gör det i allt övrigt sviker överenskommelsen med andra män.
Att vara feminist uppfattas nämligen ofta som att det handlar om att ta ställning för kvinnan, och då sviker mannen per automatik det manliga kollektivet.
Men faktum är att män borde vilja vara feminister. För om man ser vad ordet betyder så handlar det som en konsekvent strukturell särbehandling, där det maskulina är norm och det feminina är ”det andra” som värderas lägre. Men både maskuliniteten och feminiteten stänger in och låter inte människor få vara det de skulle kunna bli. Deras potential tillåts inte komma fram. Stephan Mendel-Enk skriver i sin bok Med uppenbar känsla för stil att den dominerande manligheten ”är en kamp som förstör livet för samtliga sina deltagare”.
Lukas Moodysson säger i en intervju att han är glad att vara man, för om han hade varit kvinna hade han varit en ”fullständig manshatare”. Han menar att det patriarkala samhället drabbar även män eftersom de förväntas bete sig ”på ett urfånigt sätt”.
Att hänge sig åt det ”manliga” innebär för mannen visserligen makt, medel och status, men samtidigt ett svek mot honom själv som mänsklig varelse. I grunden handlar det om att en viktig mänsklig rättighet kränks – nämligen den att få vara människa och tillåtas agera utifrån den individ man är och inte det kön man tillhör.
Alltså borde det gynna även män att kalla sig och vara feminister. (Om själva ordet feminism är så himla läskigt kan vi byta ut det till något mer allmänmänskligt.) Vad det handlar om är att vara medveten om att det finns sociala strukturer och en normativitet som konsekvent förtrycker och undervärderar det ena könet, kvinnan, men som också har starka förväntningar på hur det andra könet, mannen, ska agera och uppträda.
De män som insett det här, och som har modet att kalla sig feminister, bör vi hjälpa fram och låta dem berätta för andra män. För även om det borde vara den diskriminerade gruppen, och inte den förtryckande, som har tolkningsföreträde så fungerar det inte så idag.
Det är först när män kliver fram och berättar om orättvisor som andra män, och många kvinnor, lyssnar. För att uppfatta budskapet i kritiken behöver de höra det från någon som är som de själva eller någon de ser upp till.
Därför behöver vi modiga killar som kallar sig feminister.
Att jag skriver att männen som kallar sig feminister är modiga och inte analytiska eller rationella, också typiskt manliga egenskaper och sådant som skulle kunna beskriva omständigheternas kring deras ställningstagande, är för att de vågar uttrycka en kontroversiell åsikt – men genom att de gör det i allt övrigt sviker överenskommelsen med andra män.
Att vara feminist uppfattas nämligen ofta som att det handlar om att ta ställning för kvinnan, och då sviker mannen per automatik det manliga kollektivet.
Men faktum är att män borde vilja vara feminister. För om man ser vad ordet betyder så handlar det som en konsekvent strukturell särbehandling, där det maskulina är norm och det feminina är ”det andra” som värderas lägre. Men både maskuliniteten och feminiteten stänger in och låter inte människor få vara det de skulle kunna bli. Deras potential tillåts inte komma fram. Stephan Mendel-Enk skriver i sin bok Med uppenbar känsla för stil att den dominerande manligheten ”är en kamp som förstör livet för samtliga sina deltagare”.
Lukas Moodysson säger i en intervju att han är glad att vara man, för om han hade varit kvinna hade han varit en ”fullständig manshatare”. Han menar att det patriarkala samhället drabbar även män eftersom de förväntas bete sig ”på ett urfånigt sätt”.
Att hänge sig åt det ”manliga” innebär för mannen visserligen makt, medel och status, men samtidigt ett svek mot honom själv som mänsklig varelse. I grunden handlar det om att en viktig mänsklig rättighet kränks – nämligen den att få vara människa och tillåtas agera utifrån den individ man är och inte det kön man tillhör.
Alltså borde det gynna även män att kalla sig och vara feminister. (Om själva ordet feminism är så himla läskigt kan vi byta ut det till något mer allmänmänskligt.) Vad det handlar om är att vara medveten om att det finns sociala strukturer och en normativitet som konsekvent förtrycker och undervärderar det ena könet, kvinnan, men som också har starka förväntningar på hur det andra könet, mannen, ska agera och uppträda.
De män som insett det här, och som har modet att kalla sig feminister, bör vi hjälpa fram och låta dem berätta för andra män. För även om det borde vara den diskriminerade gruppen, och inte den förtryckande, som har tolkningsföreträde så fungerar det inte så idag.
Det är först när män kliver fram och berättar om orättvisor som andra män, och många kvinnor, lyssnar. För att uppfatta budskapet i kritiken behöver de höra det från någon som är som de själva eller någon de ser upp till.
Därför behöver vi modiga killar som kallar sig feminister.
söndag 1 april 2007
Mammor: hushållsboosta era söner!
Senast vi utflugna döttrar var samlade kring middagsbordet hemma hos mamma diskuterade vi hur svårt det är att hitta unga män som uppskattar självständiga unga kvinnor. Vi tjejer vet att vi kan komma till månen och längre, för det har våra mammor talat om för oss. Då slog det oss att mammornas jämställdhetsboostande ensidigt har fokuserat på hur vi flickor som växer upp ska bli oberoende.
Mammorna har sagt att vi ska ta plats i klassrummet. Att vi ska ta för oss. De har inpräntat i oss hur nödvändigt det är att vi skaffar oss en utbildning så att vi kan försörja oss själva. De har talat om för oss hur viktigt det är att vi skyddar oss vid samlag för att vi inte ska få ett barn med en man vi kanske helst inte skulle vilja ha ett barn med utan själva bestämma över när familj och barn ska komma in i våra liv. Vi ska veta hur man skruvar upp IKEA-hyllor i betongvägg och grejar stoppet i avloppet. Även om många av oss gärna vill leva med män är vi uppfostrade till att klara oss på egen hand, praktiskt och ekonomiskt.
Vi har uppfostrats till att knappa in på de manliga domänerna. I skolan, på arbetsplatser, inom politiken. I tidningar, tv och överallt annars i samhället där den manliga dominansen har varit total. Vi har uppmuntrats till att ta plats i den stora världen, den som räknas.
Vad våra mammor, och pappor för den delen, inte gjort i lika stor utsträckning är att uppfostra sina söner på ett liknande, fast motsatt sätt. De borde satt disktrasan i handen på grabben redan tidigt.
– För det är lika bra att han lär sig, annars kommer han aldrig att hitta en kvinna som vill leva med honom.
Och lär dem att laga mat, på en lägsta-nivå som ligger långt över snabbmakaroner och mamma Scans. För ingen kvinna kommer att acceptera att det bara är hon som ska stå för matlagningen.
Och visa att man inte dammsuger i en stjärna runt sig där man står, utan tar hörnen utan knorrande. Och lär dem lägsta-gränsen för hur full kylen bör vara för en vuxen person, för hur ofta man städar, för hur många hål det får vara i ett par kalsonger innan det är dags att slänga dem. Och att det inte heter att ”hjälpa till” utan är en helt naturlig del av att vara människa, vuxen och bo i något eget.
Ge killarna lite boost att ta för sig i den ”hushålleliga sfären” där vi kvinnor traditionellt sett haft makten. Stick inte under stol med att det är rätt trista uppgifter men visa att det faktiskt finns en skön tillfredställelse i att man fixar att ha det fixat omkring sig.
Nu säger jag inte att det här är mammornas fel eller bara mammornas ansvar. Det är lika mycket pappornas sak. Men samtidigt vet vi ju att medvetenheten, och viljan för den delen, i det här fallet ofta är väldigt låg hos den genomsnittlige mannen. Annars vore det här inget problem över huvudtaget.
Så mammor och pappor, uppfostra era söner till starka och självständiga människor, som med självförtroende kan ta hand om ett hem och en vardag, så att vi tillsammans kan utgöra en smart och effektiv enhet som fixar både hem, barn och karriär.
Så kan vi tillsammans resa till månen, eller varför inte bara till Ullared.
Mammorna har sagt att vi ska ta plats i klassrummet. Att vi ska ta för oss. De har inpräntat i oss hur nödvändigt det är att vi skaffar oss en utbildning så att vi kan försörja oss själva. De har talat om för oss hur viktigt det är att vi skyddar oss vid samlag för att vi inte ska få ett barn med en man vi kanske helst inte skulle vilja ha ett barn med utan själva bestämma över när familj och barn ska komma in i våra liv. Vi ska veta hur man skruvar upp IKEA-hyllor i betongvägg och grejar stoppet i avloppet. Även om många av oss gärna vill leva med män är vi uppfostrade till att klara oss på egen hand, praktiskt och ekonomiskt.
Vi har uppfostrats till att knappa in på de manliga domänerna. I skolan, på arbetsplatser, inom politiken. I tidningar, tv och överallt annars i samhället där den manliga dominansen har varit total. Vi har uppmuntrats till att ta plats i den stora världen, den som räknas.
Vad våra mammor, och pappor för den delen, inte gjort i lika stor utsträckning är att uppfostra sina söner på ett liknande, fast motsatt sätt. De borde satt disktrasan i handen på grabben redan tidigt.
– För det är lika bra att han lär sig, annars kommer han aldrig att hitta en kvinna som vill leva med honom.
Och lär dem att laga mat, på en lägsta-nivå som ligger långt över snabbmakaroner och mamma Scans. För ingen kvinna kommer att acceptera att det bara är hon som ska stå för matlagningen.
Och visa att man inte dammsuger i en stjärna runt sig där man står, utan tar hörnen utan knorrande. Och lär dem lägsta-gränsen för hur full kylen bör vara för en vuxen person, för hur ofta man städar, för hur många hål det får vara i ett par kalsonger innan det är dags att slänga dem. Och att det inte heter att ”hjälpa till” utan är en helt naturlig del av att vara människa, vuxen och bo i något eget.
Ge killarna lite boost att ta för sig i den ”hushålleliga sfären” där vi kvinnor traditionellt sett haft makten. Stick inte under stol med att det är rätt trista uppgifter men visa att det faktiskt finns en skön tillfredställelse i att man fixar att ha det fixat omkring sig.
Nu säger jag inte att det här är mammornas fel eller bara mammornas ansvar. Det är lika mycket pappornas sak. Men samtidigt vet vi ju att medvetenheten, och viljan för den delen, i det här fallet ofta är väldigt låg hos den genomsnittlige mannen. Annars vore det här inget problem över huvudtaget.
Så mammor och pappor, uppfostra era söner till starka och självständiga människor, som med självförtroende kan ta hand om ett hem och en vardag, så att vi tillsammans kan utgöra en smart och effektiv enhet som fixar både hem, barn och karriär.
Så kan vi tillsammans resa till månen, eller varför inte bara till Ullared.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
