MMMMM!

Nästa besökare är nummer femtusen. Femtusen! Kom igen!

"Baksmällan är redan här"

Skribenten kommenterar mitt förra inlägg:

"Baksmällan är redan här i form av ett uppfuckat klimat. Och med den senaste sköna trenden 'shoppa miljövänligt' (dagens eufemism) så kör vi bara snabbare rakt ner i helvetet. Det är ingen som tänkt på att det här med shopping kanske är roten till hela problemet."

True. Det var väl lite det jag menade. Det som skrämmer extra mycket är att någon har varit jävligt smart och gjort shopping till en hobby bland andra, eller framför andra, vilket tryggar detaljhandelns väl och ve även vid en lågkonjunktur. En hobby är ju inget man släpper sådär bara för att tiderna blir lite sämre. HUI:s spådomar om ytterligare ett "urstarkt år", eller flera, är alltså ingen vild gissning.

Vi köpfestar oss snygga

Svenska hushåll shoppar loss som aldrig förr och detaljhandeln kan, enligt den konjunkturrapport som Handelns utredningsinstitut, HUI, presenterade igår, se fram emot ytterligare ett urstarkt år. Det skriver DN.se idag.

Köpfest, pratar DN.se om, och jag bara undrar: vem tjänar på att jag köper mig snygg och när kommer baksmällan?

Sent ska skyndaren vakna

Man kan hitta mycket kul om man surfar på nätet. Som den här insikten, till exempel:

"Vi är inne i dataåldern."

Hoppla, hoppla, skynda långsamt. Är ni verkligen säkra på det?

En kvart bland andra stjärnor

Mina fifteen minutes of fame. På Resumé.se.

"Pr-byrån Westander rekryterar Johanna Look, pr-strateg och konstvetare. Hon går direkt från den nya ettåriga pr-utbildningen på Berghs till jobbet som pr-konsult. Tidigare har Johanna Look bland annat varit verksam inom studentrörelsen."

Känns bra att vara outad.

Det är nu det händer, säger Fredrik

Bison-Fredrik brukar säga att det nu det händer. Och jag är benägen att hålla med om att det är nästan påtagligt mycket nu det händer. Vilket fick mig att under promenaden i regnet mot Hornstull titta en extra gång på den här markeringen. Vanligtvis brukar den påminna mig om att jag ska leva lite mer i nuet.

Nu fattar jag varför också -- det är ju nu det händer!

Italienaren som teg i tre veckor och fyra dagar

Det är ju sommar. Även om regnet häller ner. I alla fall här i Djura, den lilla byn mellna Leksand och Gagnef som är inte så lite lik Ålsvarta som enligt författaren och journalisten Sven Olov Karlsson ligger i Västmanland.

I boken Italienaren berättar han om tillvaron för månskensbonden tillika mekanikern i Västmanlands länstrafiks bussgarage Karl-Erik "Italienaren" Andersson och hans son Peter.

Peter har gjort sig fri och flyttat till storstaden. Men helt okomplicerat var det inte. Här är ett utdrag av min recension av boken på dagensbok.com:

Peter och hans bror Sören behandlades med fast hand av farmor. Hon hade alltid ett varningens ord till sonsönerna. Som när Peter flyttat hemifrån, till en etta i ett närliggande samhälle. Helt borti tok tyckte farmor, som redan förberett för Peters återkomst till gården.

"Under snedtaket finns en smal bädd åt Peter när han flyttar hem igen. Det väntas ske så snart han inte klarar att Bo Själv. Han stack hemifrån under hot och mörka förutsägelser från farmor.Han skulle inte klara att sköta mat och hyra. Han skulle börja Ta Sprit, han skulle inte få vänner, antagligen skulle han slutligen Ta Knark och bli en Stackare som Låg I Portar. Alldeles åt helvete skulle det gå. Som kommentar till detta utbrott av kärv farmoderlighet teg Italienaren i tre veckor och fyra dagar. Kanske ägnade han tystnaden åt att minnas hur han själv hållits kvar. Det var det bästa han någonsin tigit. Sedan hjälpte han Peter att köra möbler. Det är fyra år sedan nu."

En tydlig illustration av hur äldre generationer gärna vill hålla greppet om de yngre. Den som lever i ett mindre samhälle, med en gård någonstans i omgivningarna, kan säkert känna igen sig, än idag. Ska ens egna intressen styra, så att man försummar eller överger det ens föräldrar och tidigare generationer under stor möda har byggt upp?

Det här är en helt underbar bok som passar alldeles utmärkt att läsa under sommaren. Rekommenderas!

Inga vingar för pengarna.

Idag har jag varit på en fullkomligt outhärdlig tur till Sågmyra och outleten Lager 157 som ligger där i gamla Tidstrandsfabriken. Det enda som förgyllde trippen var sällskapet, som bestod av mina systrar Caroline och Josefine, och att jag fick köra (en bränslesnål) bil. Upplevelsen återknyter till den tidigare diskussionen kring konsumism som jag drivit i ett par inlägg.

Att gå där inne i fabriken, bland travar av kläder som "floppat i butikerna förra säsongen", som Jossen uttryckte det, och bland horder av semesterfirare kändes rätt beklämmande. Det sjuka är att det har blivit ett fritidsintresse att shoppa. Något man gör istället för att gå ut i skogen och sjunga högt utan att någon hör, lära sig något nytt, prata med en annan person eller läsa en bok.

På självaste midsommardagen då man hellre borde ta en tur till Tällberg och äta en våffla med en gammal bekant man inte sett på länge, släpar man istället med familjen in på en gammal fabrik som nu blivit ett Mekka för mammon, där ännu ett tillfälle ges att -- i bästa fall -- göra av med skatteåterbäringen på skitfula kläder man inte ens visste att man behövde.

Jag kommer att tänka på vad branschtidningen Komet skriver om i senaste numret, att vi konsumerar för att känna oss älskade: "Och så köper vi nytt, för att under några veckor, dagar eller timmar få må bättre. Bara för att inse att 'buzzen' som bara en ny shoppingkasse kan generera, håller i sig lika lång tid som det tar för oss att åka hem och packa upp kassens innehåll. Och så står vi där igen -- stressade, frustrerade och missförstådda."

Jag skrev att i bästa fall göra av med skatteåterbäringen. I sämsta fall göra av med pengar vi inte ens har. "Om kineserna sparar 35-40 procent av sina inkomster", skriver Komet, "väljer svenskarna att med hjälp av lån dryga ut våra disponibla inkomster med något motsvarande för att kunna konsumera mera. Ändå blir vi vare sig gladare eller nöjdare. Snarare tvärtom -- alla undersökningar visar att vi bara mår sämre. Från tonåringar upp till medelålders; vi känner oss stressade, frustrerade och missförstådda." Jag vet, jag har hur många kreditkort som helst.

Idag köper vi inte vingar för pengarna, utan kärlek. Vi skapar inte vår egen frihet, vi binder oss ännu mer.

Tyvärr gör det i stället oss både vulgära och svåra att älska.

* * *

PS. Bisarrt nog så har Lager 157 också ett eget märke som heter just Lager 157 -- varför då undrar jag? Jag trodde själva vitsen med en outlet var att man säljer märkeskläder som "blivit över" billigare?

Jag är en svikare

Usch, jag känner mig som en svikare. Jag har inte skrivit ett inlägg på mer än en vecka och har veckorna innan dess inte heller varit en särskilt aktiv bloggare. Det stressar lite, galet nog. Jag får skylla på att jag har ett nytt och intressant jobb som gör att jag inte orkar tänka mycket på varken kommunikation eller påverkan när klockan slagit fem. Men jag tänker mig att det blir ändring på det snart.

Bara det varit midsommar. Och sen lansering av pr-handboken. Och sen Almedalen. Och sen...

Tjoho, vi vann Guldkoppen!

I fredags var det avslutning på Berghs och diverse utmärkelser delades ut. Bland annat delades Guldkoppen, den som man sedan ska kunna sätta sina Guldägg i, ut till bästa kommunikationsprojekt. Och den gick till oss som jobbat med kampanjen "En låda pension" för AMF Pension! Klang och jubel!

Kampanjen presenterar tjänstepension på ett förbranschen helt nytt sätt: förpackat på låda och placerat i ett sammanhang som påminner om glossiga modemagasin.

Vi har fått mycket positiv respons från såväl utställningsbesökare som kompisar och lärare. Det känns som att vi rört om i pensionsreklamgrytan och därför känns det här priset extra kul att få tycker jag.

När vi satt i min lägenhet i januari och satte upp mål för projektet sa vi att vi skulle vinna Guldkoppen. Någonstans i april kändes väl det sådär nåbart. Men vi jobbade på och nu är vi vinnare!

Ett stort tack och grattis till Christian, Malin, Albin, Anette, Marielle, Kristina, Fredrik och Catharina!

Foto: Malin Huusman