Ett fyrfaldigt hurra för fyra år för Stureplansprofilerna!

Idag gick Svea hovrätt helt på kvinnans berättelse och dömde de två anklagade Stureplansprofilerna till fyra års fängelse var. Brottet betecknas som grov våldtäkt eftersom de båda samtidigt förgripit sig på en kvinna i en utsatt situation. Fyra år är minimistraffet för brottet.

Enligt DN berömmer Elisabeth Massi Fritz hovrätten, "hon anser att de varit professionella i sin bevisvärdering och dömt utan att skuldbelägga kvinnan utifrån tidigare erfarenheter eller berusningsgrad. Hon säger att som målsägande kan det vara lite av ett lotteri vilken rätt man hamnar inför när det gäller vilken vikt ens historia ges."

Det är visserligen ingen nyhet, men fruktansvärt att vårt rättsväsende kan vara ett lotteri! Både för den anklagade och målsäganden.

Elisabeth Massi Fritz efterlyser specialutbildade som dömer i våldtäktsmål. Och det är nog riktigt att någon form av specialutbildning borde krävas eftersom det är ett brott som är så förknippat med skam, skuld, synd och leverne när det i själva verket handlar om maktförhållanden och intimt förknippat med de rådande könsrollerna.

Elisabeth Massi Fritz säger till DN att det är en dom hon vill se fler av, där synen på kvinnor och män och sex är jämställt, och kallar dagens dom för en "modern dom". Det ligger mycket i det.

Men det sorgliga är att inte hjälper hur många våldtäktsfall som kommer till domstol och hur många av dem som får en fällande dom -- målet måste ju vara att det inte sker några våldtäkter överhuvudtaget. Visserligen kan hotet om att hamna i fängelse fungera avskräckande men det kan inte vara motivationen för att inte begå våldtäkter.

Det är istället attityden som måste ändras. Vi måste respektera varandra och förstå att ett nej är ett nej. För våldtäkt handlar inte om sex -- det handlar om makt.

Stureplansprofilerna kommer att överklaga till Högsta domstolen.

Andra bloggar om: Stureplansprofilerna, våldtäkt

Kenta har huvudrollen i dockvrådramat

Mitt i alla hetsiga, intressanta och tankebaneutmanande diskussioner om vad det innebär -- och borde innebära -- att vara människa kommer här ett boktips. Köpte häromveckan den nya barnboken Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum. Jorå, det är lika bra att börja samla på sig den korrekta barnlitteraturen redan innan barnen ens är påtänkta.

Boken, som DN:s recensent Pia Huss kallade ett "drama i dockvrån", handlar om hur Kenta visserligen är skitbra på att sätta en rökare i krysset men som hellre leker med barbisarna.

Enligt Pia Huss går Kenta "på tvärs och agerar som den feminist varje människa borde vara, det vill säga någon som vill uttrycka alla sina sidor. Kenta söker respekt både för att han är fena på fotboll, sätter 'en rökare mitt i krysset', och för att han gärna klär ut sig och leker med Barbie. Pija Lindenbaum sätter ljus på den sorts pojke som brukar ha det motigt på grund av omgivningens förväntningar. Att en tjej klättrar i träd och lirar fotboll är helt okej, men en pojke som gillar 'tjejiga' lekar har det svårare. 'Är det månne fel på grabben?'"

Tyvärr är det så att tjejer gärna får vara lite grabbiga. "Pojkflicka" är ju ett begrepp. Men varför får inte killar leka med dockor, klä ut sig i kjol eller komma till dagis med glittriga hårspännen? "Flickpojke" -- ordet finns inte ens.

Pia Huss definition av en feminist är en människa som "vill uttrycka alla sina sidor". Det ligger mycket i det. Men, när ska vi alla få göra det?

"Har feminismen gjort oss bättre på att älska varandra?"

Katrine Kielos återger på sin blogg sin artikel från senaste numret av Bang med temat "Jag älskar dig". Jag tar mig friheten att här återge delar av artikeln "Jämställd men död är inget alternativ", men uppmuntrar dig att läsa hela!

"Feminismen har mer än någon annan politisk rörelse tagit till sig uppgiften att omdefiniera och förbättra kärleksrelationen mellan män och kvinnor. Göra jämställt det som tidigare var ojämställt. Synliggöra det som tidigare var osynligt. Sökt efter nya sätt för män och kvinnor att älska varandra. Som poitisk kraft har man onekligen gjort framsteg gällande att göra våra relationer mer jämställda, men har feminismen gjort oss bättre på att älska varandra?

Böcker i vardagsfeminism är upplagda som en blandning mellan managementhandböcker och det glömda femtiotalets skrifter om 'så gör du mannen rumsren'. För att inte tala om det mindre bortgömda åttiotalets skrifter om 'så får du honom att fälla ner toasitsen'. Feministisk debatt om relationer och kärlek är idag i stort reducerad till en fråga om vem som städar. Vi sa att vi ville prata om relationen mellan män och kvinnor i termer av makt. Därför pratar vi idag om var och när och hur han skurar golven. Och om han bara städade så skulle kärleken komma. Naturligtvis är det obetalda arbetet i hemmet en viktig fråga men relationer mellan män och kvinnor handlar väl om mer än så. Eller?

[...]

Förhållanden handlar om att hitta en partner i vardagen och det vi kallar vardag handlar enbart om att konsumera. Att byta bort, byta till och köpslå på olika områden. Feminismens jämställdhetsideologi har mot bakgrund av detta tagit som sin uppgift att skriva kontraktet om vem som gör vad."

---

För mig blir det tydligare och tydligare. I en relation handlar det i grund och botten om respekt för min person och att inte bli begränsad (inte att förväxla med viljan att kompromissa). Och jag upptäcker att allt faktiskt inte är mitt ansvar.

Men någonstans gick det fel, inte minst i retoriken, eftersom det är så förbannat svårt att förmedla det till den man vill leva med. Men återigen, det kanske inte är mitt ansvar att tala om. Det kanske lika mycket är deras ansvar att kunna förstå.

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Bang, feminism, jämställdhet.

Könskrig om relationer, sex och normer

Har precis tagit en runda på stan och köpt antologin Könskrig med undertiteln "hur vi delas upp och hur vi hör ihop". Det handlar om "vårt krig mot kriget mellan könen och klyschorna som delar upp oss".

I pressreleasen heter det att "Könskrig är en blivande klassiker som samlar samtidens absolut mest moderna tänkare. De är unga. De är medvetna. De tror på sig själva och mänskligheten." Här blandas texter från journalister som Karolina Ramqvist och Sonja Schwarzenberger med författare som Manne Forssberg och bloggare som Elin Alvemark och Katrine Kielos.

De skriver om relationer, sex och normer -- och om kampen om rätten att definiera sig själva. Ska bli intressant helgläsning!

Läs intervjun i GP med redaktörerna Elin Alvemark och Tove Leffler.

Andra bloggar om: Könskrig, Karolina Ramqvist, Sonja Schwarzenberger, Manne Forssberg, Elin Alvemark, Katrine Kielos, feminism.

Gör för fan upp med er könsroll nu, det är inte skoj längre...

Kul att så många kommenterar. Och inspirerande att det finns så många kloka människor. Och tragiskt att det finns så många som inte ser problemet. Som tar det jag skriver som en förolämpning på deras egen person.

När jag i själva verket vill få er att göra uppror mot något ni tvingats in i och som begränsar er. Och som får en del av er att göra vansinniga saker.

Jag avser inte att göra något påhopp på "män" och det fattar man om man läser en gång till. Det är "manligheten" ni tvingas dras med som jag är trött på.

Klart att det finns miljoner underbara, vänliga, omtänksamma, roliga, smarta och schyssta människor som är födda med snopp. Jag känner flera! Min erfarenhet är att många av dem också är trötta på "manligheten" -- att förväntas vara på ett visst sätt bara för att man är man. Det är helt enkelt svårt (för att inte tala om hur fånigt det är!) att leva upp till den och gör många av dem inte rättvisa.

Nu är det sent och dags att stänga locket på datorn. Som sammanfattning på den här dagen citerar jag min nya favoritkommentator Kristina: "män, jag älskar er, men ta för fan och gör upp med eran könsroll nu. det är inte skoj längre."

Kunde inte skrivit det bättre själv.

Andra bloggar om: manlighet, jämställdhet, feminism.

Om man kritiserar manligheten är man en könsrasist?

Det här är intressant. Förra inlägget, om män, män, män, skrev jag när jag åt min frukostgröt. Jag har ännu inte hunnit äta lunch och det är nu 27 kommentarer. Det blir aldrig så många kommentarer, så många upprörda människor, som när man skriver om manligt och kvinnligt och ber om en förändring i hur världen ser ut.

Några av de som skrivit är riktigt kloka. Pekpinnen skriver att det alltid går "att plocka fram undantag från regeln. Dessutom handlade det om MANLIGHETEN inte om MÄN. Kvinnor / tjejer kan också uppfostras eller lära sig 'att vara lojala mot gruppen, att vara starka och aggressiva och att inte ge upp om någon tuppar sig'. Vilket gör det ännu lite mer tragiskt."

Det handlar inte om att kvinnor är bättre än män. Män är heller inte bättre än kvinnor. Vi är människor, men uppfostras att bli något som inte är vi. Och det är då det blir så fel!

"För att man säger att våld generellt är vanligare hos män", skriver Kristina, " innebär det INTE att man också säger att kvinnor är oskyldiga. själva poängen i det fröken look skriver, är ju att våld inte är en 'naturlig' föreetelse, varken hos män eller kvinnor, utan något man tar till när det brister på andra sätt. MEN att våld har blivit en del av den skapade manligheten. de artiklar om kvinnors våld som ni plockat fram här är utspridda över nästan ett års tid. de händelser hon skriver om har alla hänt på under en vecka. kan man verkligen inte se ett mönster i det, då är man både blind och dum.

Kristina fortsätter: "varför är det så, att man ALDRIG kan kritisera MANLIGHETEN, alltså de förväntningar som ligger på hur människor med snopp ska vara, utan att alla automatiskt tror att man hatar män?den enda förklaring jag finner, är rädsla. män, jag älskar er, men ta för fan och gör upp med eran könsroll nu. det är inte skoj längre.och, med uppenbar känsla för stil borde vara obligatorisk läsning för alla.

ok, en sak till. det här handlar inte om män mot kvinnor. det handlar om samhällskonstruktioner som trycker ned och skadar människor under sig, både män och kvinnor. varför verkar så många tro att om män är onda då är kvinnor goda? klarar ni verkligen inte att tänka i flera dimensioner än en?"

Anonym menar istället att jag har missat poängen: "Det är inte Män.Det är förvirrade,rädda småpojkar,inget annat.Som tror att allt måste lösas med våld.Bara det att dom är beväpnade,visar ju den stora rädslan."

Det är intressant det anonym skriver. Kan någon utveckla det? Varför blir det så när man är rädd och otrygg -- varför tar man till våld för att lösa problem?

Heja, fortsätt!!! Tänk, argumentera, kommentera, skriv!

(Men undvik personangrepp -- för det visar bara att argumenten har tagit slut.)

Det är män, män, män, män

Den senaste helgen och veckan har det hänt förfärliga saker. En 16-årig blev ihjälkickad på Kungsholmen. En annan ung kille blev stucken av en Tynneredskniv i Göteborg. En 15-åring dödades och en 16-åring skadades allvarligt efter att en trakasserad 50-åring tappat besinningen och tagit fram hagelbössan i Rödeby. Och det endast i Sverige.

I USA skjöt en polis ihjäl ett gäng ungdomar på en fest. Han omringades av 100 polisbilar och kom inte levande ur det. Igår skjöt en 14-åring vilt omkring sig på en skola i Cleveland.

(När jag nu sitter och letar länkar till ovanstående hittar jag på SvD en artikel om hur en trafikincident ledde till mord.
-- Det var en sammanstötning i en rondell, några små krockskador. Ibland behövs det inte så mycket tyvärr, säger åklagare Thomas Eliasson till Metro.

"Ibland behövs det inte så mycket" säger åklagaren resignerat. Kanske rycker han lite uppgivet på sina axlar.)

Diskussionerna tar fart.

-- Hade polisen kunnat ingripit tidigare i Rödeby? Det hade ju faktiskt inkommit anmälningar tidigare. Vi JK-anmäler!

-- Ska barn som är femtonsextonsjutton år få vara ute på stan så sent? När klockan är två på natten! Var är föräldrarna!? Vi borde varit där, säger Lugna gatan!

-- Tynneredsgänget ska spärras in, de ställer bara till problem. De har konstiga värderingar där de kommer ifrån. Det blir en krock med det svenska samhället. Vi måste ha fler "hur vi gör i Sverige-kurser"!

Diskussioner som säkert vill väl. Som desperat letar förklaringar till hur kan det bliii såhär?! Och visst finns det förklaringar i rättssystemets luckor, i frånvarande föräldrar, i klassproblematiken. Men de skummar bara på ytan.

För vad är minsta gemensamma nämnaren -- vilken är komponenten som alltid, ALLTID finns där? Min kloka kollega Birger sa det så bra: det är män, män, män, män.

Eller snarare manligheten. Män är bara människor, precis som kvinnor. Men manligheten -- den är helt åt helvete som kan få människor att göra sådana saker.

Stephan Mendel-Enk skriver i sin utmärkta bok "Med uppenbar känsla för stil" att samhället uppfostrar pojkar till att vara lojala mot gruppen, att vara starka och aggressiva och att inte ge upp om någon tuppar sig. Typ.

Och pojkarna växer upp till män och lever så som samhället lärt dem. De blir äldre och situationerna de hamnar i är av andra slag. Det sätt att lösa problem som de lärt sig ger allt allvarligare konsekvenser. Kanske blir det misshandel. Kanske våldtäkt. Kanske mord.

I kontakten med rättssystemet kommer krocken. Då är det plötsligt fel att vara aggressiv och ta till våld. Det resulterar i straff.

Mendel-Enks poäng är att samhället först säger "buss på" och sedan "fy". Det är klart som fan att det inte hjälper om det inte finns en genuin förståelse för varför det är fel.

Gör upp med manligheten! Det vinner alla på, kvinnor som män.