Vad hundratusan då?

Redan 1 200 visningar av filmen på Bambuser och YouTube. Aftonbladet har skrivit, liksom DN. Spänningen och nyfikenheten stiger. Vad hundratusan är det här? I morgon kommer alla att få veta.

Hamnplan 4. Kl. 8.30.

Imorgon eldar Feministiskt initiativ upp hundratusen kronor -- för rättvisa löner

Klockan halv nio i morgon bitti kommer Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman att elda upp 100 000 kronor i sedlar -- som en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män.

Platsen är Hamnplan 4 i Visby (mittemot krogen Hamnplan 5) så den som är i Almedalen bör absolut inte missa det.

Om politiker som kändisar i Morgonpasset Helg

I dag handlade Sagal Husseins spaning i Morgonpasset Helg om power-par i politiken och om huruvida det bakom varje framgångsrik politiker står en karismatisk partner.

Jag medverkade som pr-konsult tillsammans med Katrine Kielos och Mats Knutson, och fick svara på hur stort behov vi har av att identifiera oss med politiker.

-- Vi är nyfikna på hur kändisar lever, och politiker i dag är ju en slags kändisar. Vi vill välja politiker vi har förtroende för och då spelar personen roll, säger jag i inslaget.

Cirka 36 minuter in i programmet är inslaget, som du hittar här.

Ljuv musik i dubbel bemärkelse

Feministiskt initiativ har fått stöd till valrörelsen i form av 50 000 kronor av syskonen Karin och Olof Dreijer, The Knife.

--Vi behöver en seriös feministisk analys i Sverige och Europa, säger Olof Dreijer till Expressen.

Så sant. Och så välkommet.

Den döende hipstern?

Besökte Berghs examensutställning i dag. Det är något fint över examensutställningar. Precis som begravningar kan de få en att känna sig oerhört levande.

En av studenterna, Conny Hedman, visade upp just -- sin begravning. 1981--2010 stod det på kistan. Ovanpå kistan stod hans blankslitna kängor, ett par slitna jeans låg där tillsammans med en ihopvikt tröja.

Hans arbete handlade om att vi ofta planerar våra liv minutiöst, men att vi glömmer att regissera våra begravningar.

"Vem vill i livets glada dagar börja planera för sin egen begravning? Ingen", skriver han. Den dagen, den sorgen.

Det krävs mod för att närma sig sin egen död, även i projektform inför examen. Och visst är det så att vi gör våra efterlevande en tjänst om vi redan innan berättar hur vi vill ha det den dagen vi är borta, hur obehagligt det än är.

Men. I inledningen till häftet som dokumenterar hans projekt står det:

"Jag kan vara väldigt noggrann med vad jag projicerar ut till mina medmänniskor. Hur jag klär mig, vad jag pratar om, vad jag röstar på och vad jag skriver om."

Jag inser. Och han måste ha blivit som förstenad när tanken slog honom.

Att de anhöriga placerar den döde hipstern -- som under sin levnads glada dagar minutiöst tänkt igenom hur han klär sig, vad han pratar om, vad han röstar på och vad han skriver om -- i en vit svenssonkista, med profilerade kanter och snidade handtag. Och placerar en ogenomtänkt blomsterkrans ovanpå, med vita band och banal text, präntad med guldpenna i sån där handstil som de som jobbar på blomsteraffär har.

Det vore, i sanning, ett öde värre döden.

Jag vill se rejäla utspel

Blev ombedd att gångna söndag tycka till i Dagens Medias Söndagspanel om vad som varit veckans snackis och vad jag vill läsa om nästa vecka.

Jag tog upp Bjästa-fallet och vill se rejäla utspel från både regering och opposition där de angriper de attityder och värderingar som avslöjats i Bjästa-fallet. Våra politiker måste markera att värderingsfrågor är lika viktiga för vårt samhälle som jobben och arbetslösheten.

Inte många steg framåt sedan häxbränningarna

Såg Uppdrag granskning "Den andra våldtäkten" i går på SVT Play och känner mig arg och illamående. Och konstaterar att Sverige inte har tagit många steg framåt i utvecklingen sedan häxbränningarna på 1600-talet.

Det värsta är nog att detsamma skulle kunna hända på nästan vilken liten ort som helst. Catia Hultquist på DN skriver att hon "sällan har sett en så tydlig bild av det gammelpatriarkala Sverige - så levande, så välmående".

Kan inte låta bli att undra hur skola, kyrka, hockeyn och alla andra skulle reagera om någon "fin och trevli pôjk" i Leksand stod anklagad för, och erkänt, våldtäkt?