Bland ett gäng vinnare!

Här är bildbeviset för att jag var på Resumégalan igår kväll. Den lilla glada nunan precis till höger under nödutgångskylten är jag. Jag smälter in oförskämt väl i gänget som jobbar på Sveriges Bästa pr-byrå utan att kunna ta åt mig minsta lilla av äran, eller hur?

Champagneyra när Resumé utsåg Bästa byrå

Igår var det Resumégala där priserna Bästa byrå delades ut i en rad kategorier. Extra högt jublades det på min bänkrad när Westander Publicitet & Påverkan vann kategorin Årets pr-byrå för andra året i rad. I glädjeyran slets även jag upp på scenen och fick emotta branschens livliga ovationer och artiga applåder. Det kändes väldigt oförtjänt men hemskt angenämt, så jag ska sikta på att stå på den scenen fler gånger. Efteråt blev det ett par glas champagne på Riche med ett trevligt gäng pr-konsulter och projektledare med en glad vd Patrik Westander i mitten.

Under minglet innan utdelningen sprang jag på Stefan Ölander, vd på varumärkesbyrån Rewir och uppskattad föreläsare på Berghs. Att jag sprang på honom var en överdrift, snarare siktade jag in mig på honom, glad över att se ett ansikte jag kände igen. Annars var det mest för mig okända män och kvinnor som minglade omkring där. Stefans byrå kom tvåa i Bästa varumärkesbyrå, slagna av Essen International. Å andra sidan utsågs Rewir till Årets varumärkesbyrå av DI och fick den osannolikt bra rubriken "Rewir har de skarpaste strategerna". Vad är inte bara den värd?

Jag såg också Alex Schulman, som sedan var en av prisutdelarna. Pinsamt nog trodde jag först att han var Carlos Rojas Beskow från Sveriges svenskaste tidning Gringo. Tur att jag inte gick fram och tackade för en bra tidning, för det hade ju blivit heeelt fel.

Idag är antagligen mångas huvuden champagnetunga. Själv ska jag till skolan och diskutera Stockholm stads internkommunikation. Tjo!

En dag bland andra dagar

Idag är det Internationella kvinnodagen. En dag man önskar inte skulle behöva finnas. Men nu behövs den, och då är det bra att den finns.

(Först bara en liten brasklapp. Om du är man -- kom inte ens på tanken att ge din fru eller flickvän en blomma eller en chokladask idag. Det är inte hennes födelsedag. Se istället till att handla, diska upp efter middagen eller packa ungarnas gympapåse. Ikväll och i snitt hälften av alla kommande kvällar. Det, till skillnad från blommor och choklad, kostar inget och är dessutom ett litet, men ändock, steg på vägen till att vi inte behöver någon internationell kvinnodag. Om du vill att det ska gå snabbare att avskaffa dagen kan du bland annat försöka påverka din arbetsgivare att ge kvinnorna på ditt jobb samma lön som du, tjata på sjukvård, forskare och läkemedelsföretag att de ska satsa mer på att bota de sjukdomar som drabbar kvinnor. Och pröva ut medicinen på kvinnor. Och du kan se till att uppfostra dina söner och döttrar till människor som respekterar andra människor, oavsett om de är kvinnor eller män. Eller något annat kön för den delen.)

Idag har DN en stor artikel med anledning av 8 mars. Där intervjuas bland andra kvinnoforskaren Yvonne Hirdman vid Stockholms universitet. Hon menar att "rent objektivt" har kvinnor idag fler möjligheter än någonsin tidigare.
-- Skulle jag födas på nytt i dag skulle jag välja att födas som tjej. Vi har alla möjligheter. Men den där tilliten till att allt hela tiden är på väg att bli bättre i det stora moderna projektet, den finns förstås inte längre där.

Idag är vi vana att ta saker i egna händer. Men vad är det man brukar säga, "så blir inga barn gjorda".

Vi måste komma ihåg att när vi tar saker i egna händer måste vi också ta hjälp av andras händer. Både kvinnors och mäns.

Andra bloggar om: Internationella kvinnodagen, Yvonne Hirdman, feminism.

Oändliga Internet

Internet är på väg att ta slut. Jag som trodde att Internet, i motsats till universum, är oändligt. Liksom bara finns. Så är det inte, menar SvD i en artikel idag.

Internet är byggt för text, inte för rörliga bilder som webb-tv och filmer på sajter som Youtube. SvD skriver att enligt en professor i telekommunikation är "bilden av ett fritt internet tillgängligt för alla på lika villkor är en myt".

Enligt samma tidning fruktar flera debattörer att det i framtiden uteslutande blir kommersiella intressen som styr tillgången till Internet, eftersom nätet måste byggas ut av någon och denna någon vill ta betalt för det. Men hallå, gör inte bredbandsbolagen det redan idag?

Björn Pehrson, professor i telekommunikationssystem vid KTH håller med om att Internets kapacitet "inte är vad den borde vara med tanke på den tekniska utvecklingen men det är bara för internetleverantörerna att öka bandbredden". Han skulle antagligen fnysa åt min naiva inställning att Internet är oändligt. Han fortsätter:

-- Det är en förlegad syn att tro att internet skulle kunna vara fritt från kommersiella intressen. Någon måste betala och i slutändan blir det konsumenten som vill nyttja tjänsterna som får köpa sig bättre bredbandslösning av sin leverantör.

Jaha, ja. Min sega uppkoppling för nittionio kronor i månaden kommer alltså att bli ännu segare om jag inte betalar lite till. Jag antar att det är det de vill säga.

Sjugradig betygskala -- nej, tack!

Idag skriver SvD att flera lärosäten till hösten kommer att införa en sjugradig betygskala, den så kallade ECTS-skalan (European credit transfer system). Handels och KTH kommer att införa betygen redan till hösten och Stockholms universitet börjar att ge betyg enligt ECTS-skalan nästa år. Linköpings universitet har inte bestämt sig än.

Syftet med skalan är att du ska kunna resa ut i Europa med dina betyg, eller komma tillbaka till Sverige efter utlandsstudier, och dina betyg ska kunna bedömas rättvist. Eller snarare inte behöva bedömas alls eftersom de ska stämma överens med de betyg som sätts i det egna landet.

En god tanke, javisst! Men kommer det att fungera i verkligheten? Jag tror inte det, eftersom utbildningssituationen och synen på kunskap ser inte likadan ut över hela Europa. Så hur en gemensam betygskala ska kunna visa att vi kan samma sak oavsett om vi läst i Sverige, Italien eller Frankrike är för mig en gåta.

I Sverige har vi en bildningssyn som bygger på att man ska ha ett kritiskt förhållningssätt till det vi lär oss, vi ska ifrågasätta och reflektera. Exempelvis när du skriver en tenta förväntas du inte rabla årtal eller skriva ned det du memorerat ur böckerna utan utgå från vad vi lärt oss och göra en självständig analys. Det läraren kan bedöma då är om du inte fattat tillräckligt (U), om du förstått och lyckats göra en självständig tolkning (G) eller om du förstått, tolkat och bidragit med egna, kanske rentav nya, tankar (VG).

Det är inte alla utbildningar där du kan få VG heller, ofta är betygen som sätts U och G, vilket visar att du endera kan det du ska kunna, eller så gör du inte det. Som om du läser till läkare. Vem vill gå till en läkare som är sådär halvbra enligt betyget?

Jag hoppas studentkårerna fortsätter att kämpa för att Sverige behåller sin nationella betygskala och att ECTS-betygen endast blir ett komplement.

Med nål och tråd tar Ulrika plats på bussen

En tjej hoppar på en buss någonstans i Malmö med avsikten att på något sätt förändra bussen för all framtid. I väskan har hon nål och tråd. Snabbt och med inlevelse går hon lös på ett säte med sina tillhyggen, biter av tråden, trycker på pling-knappen och hoppar av vid nästa hållplats. Nästa passagerare som kliver på och sätter sig på den platsen möts av en liten, broderad fågel. Eller ett hjärta. Eller någon annan krumelur. Och blir glad. Eller upprörd.

I alla fall tänker jag mig att det är så det ser ut när Ulrika Erdes jobbar. I dagens P3 Populär berättar hon om sitt projekt Public Embrodery där hon utför offentlig utsmyckning på buss- och tågsäten.

Jag kan inte tänka mig någon mer lustfylld och fin form av grafitti. Lite nål och tråd. Helt ofarligt. Sådant kvinnor hållit på med i århundraden, ja kanske årtusenden. I hemmets lugna vrå.

Men nu har kvinnohändernas arbete med nål, tråd, garn och tyg börjat glömmas bort. Vi köper våra kläder färdigsydda, går de sönder slänger vi dem. Måste vi mot förmodan sy något har vi symaskinen. Och dekorera kläder med broderier? Eller brodera tavlor och sätta upp på väggen? Tveksamt.

Broderiets konst är en vacker kunskap som riskerar att glömmas bort och till och med dö ut. Så varför inte flytta det privata ut i offentligheten? Brodera hjärtan på tågsäten istället för monogram på handdukar. Sprida glädje?

Och ta plats.

Tillsammans är roligare!

-- Jag tror att många i vår generation är djävligt osugna på att jobba bara för att tjäna pengar, det måste finnas något mer.

Det säger Alexis Fellenius Makrigianni som intervjuas i dagens DN. Tillsammans med kompisarna Joel Junström och Arvid Andersson driver han webbyrån Winston Design. Det speciella med deras firma är att den är en ekonomisk förening, ett arbetskooperativ som killarna driver tillsammans helt enkelt.

Enligt en Nutekrapport som DN citerar är det kooperativa företagandet den företagsform som ökar snabbast och den tycks särskilt locka unga människor mellan 18-30 år.

Killarna på Winston Design är inte ute efter så mycket pengar som möjligt, utan snarare en arbetssituation som alla trivs med, där alla är lika delaktiva och där man inte ska behöva jobba "så mycket". Dessutom vill de inte definieras utifrån sitt jobb utan ha ett liv vid sidan av jobbet.

Själv när jag en dröm om ett liknande arbetskooperativ. Att samla kompetenser under ett och samma tak och plocka in dem som behövs just vid tillfället. Varför inte en fotograf, en AD, en kognitionsvetare, en internkommunikatör, en journalist, en Viktor Rydberg-expert, en scenograf, en formgivare, en ekonom, en avdankad politisk sekreterare, en glasblåsare... Hela konceptet kan jag inte avslöja här. Men det skulle bli så bra!

Varför arbetskooperativet är så populärt sammanfattar Joel Junström kort och bra.
-- Det är roligare att göra saker tillsammans.

Och att ha roligt på jobbet är ett sätt att göra världen lite, lite bättre.

Andra bloggar om: arbetskooperativ, Nutek.