Ett man med ett pedantiskt hem är typiskt misstänkt

"Hemma i Peter Mangs vardagsrum har allting sin plats, kuddarna ligger i perfekt ordning."

Taget ur floran av inredningsmagasin? Beskriver den ett hemtrevligt hem, med sådär skönt duntunga kuddar från Mimou och Kenzo?


Icke, det är beskrivningen av en häktad mans bostad. För tydligen finns det en massa allmänintresse i att visa bilder från "den misstänkte lasermannens" välstädade hem. Tillräckligt för att vika en helsida i Expressen med obligatorisk kommentar av Leif GW.

Hade hans hem fått lika mycket medial uppmärksamhet om det varit pizzakartonger och reklamblad i hallen och tredagarsdisk i köket, när väl bilderna läckt till den publiceringsglada pressen? Säkert.

Varför? Eftersom kvällspressen allt oftare förväxlar allmänintresse med nyfikenhet.

Men det blir helt klart extra kittlande och förfärande när mördarens hem ser ut som vilket som helst. Som ditt, eller ditt, eller kanske ditt?

-- Förfärande, sa Bill.
-- Det säljer, sa Bull.

Röse rasar med rätta

-- Men herregud vilket omslag, det kan inte ha gjort Eva Röse glad, sa jag till Oscar häromdagen i mataffären när vi kom fram till kassan och såg kvällstidningarna.

Man måste vara kvällstidningsredaktör för att inte redan vid första anblicken koppla samman rubriken i feta versaler med bilden på omslaget till Aftonbladet Söndag. Men alla vi andra gjorde det.

Eva Röse var mycket riktigt inte det minsta glad.
 
-- Som du förstår anser jag söndagsbilagan vara ett smärre rekord i äcklig rubriksättning, var Eva Röses kommentar till Dagens Media.

Erika Scott, redaktör på Aftonbladet Söndag, beklagar och säger att hon förstår Eva Röses ilska.

-- Vi tyckte att det var tydligt att det inte var Eva Röses citat, utan en annan kvinna. Nästa gång får vi vara ännu tydligare och tänka ett varv till, säger Erika Scott till Dagens Media.

Det säger du. Klen tröst för Röse.

"När kungen kan använda krisråden har monarkin grävt sin egen grav"

I dagens Aftonbladet skriver Westanderkollegan Markus Förberg och jag om hovets kriskommunikation med anledning av boken "Den motvillige monarken" och om varför de vanliga råden för kriskommunikation inte funkar.

"Bra kriskommunikation kräver en grad av öppenhet och tillgänglighet som står i direkt motsats till kungahusets behov av upphöjd slutenhet. Och det är i den här konflikten mellan medias krav på ökad insyn och kungahusets behov av slutna led som hovets misslyckande har sin grundorsak."

De generella råd vi brukar ge den som råkar ut för en kompakt negativ medial uppmärksamhet i en viss fråga har hovet liten nytta av.

"Om de skulle visa sig tillgängliga, öppna och ödmjuka så skulle det underminera den roll som de så mödosamt ägnat århundraden åt att bygga upp. Trots att kungahuset borde vara väl medvetna om detta ser man istället valhänta försök från hovet att anpassa sig till den moderna medielogiken. [...]

Kungahuset har inte råd att anpassa sig till dagens krav på öppenhet och ansvarstagande. Då förminskas monarkin gradvis till en demokratisk och öppen institution som medborgarna kan utkräva ansvar av. Den dagen kungen kan använda sig av våra råd om kriskommunikation har monarkin grävt sin egen grav."

Läs hela artikeln här.

Fel blev rätt så mycket mer

Hög feber och en tuff dag. Det hade den person som helt ideellt tog fram annonsen för Feministiskt initiativ som var publicerad i Svenska Dagbladet och Metro i dag. Partinamnet var nämligen felstavat. I annonsen står det att det går att skriva ”Feminstiskt initatiativ” på en blank valsedel om det inte finns en förtryckt i vallokalen.

Många medier var snabba att rapportera om missen, bland annat Dagens Media, Expressen och SVT. Nyheter24 pratade rådigt nog med valmyndigheten, som kunde ge ett rakt och uppriktigt besked.

-- Om man stavar fel på följande vis, är det ingen skada skedd. Jag menar, folk som skriver att de vill rösta på "sossarna" på blanka valsedlar får också sin röst räknad, säger Vivan Nilsson, informationsansvarig hos valmyndigheten.

Det som framkom i artiklarna totalt sett var att i Feministiskt initiativ arbetar alla ideellt, "med sina yttersta krafter" (och så är det verkligen!), att det går att rösta på partiet fast det inte finns förtryckta valsedlar och att man kan stava lite som man vill. Huvudsaken är att man röstar rätt. Som Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, säger i ett pressmeddelande:

-- Det lustiga är att vad vi säger till våra väljare är att det viktiga inte är att stava rätt när man skriver Feministiskt initiativ på en blank valsedel - det viktiga är rösta rätt.

65 artiklar i hela landet blev dagens resultat. Kanske blir det ytterligare artiklar i trycka medier i morgon. Rätt så många fler än Svenskans och Metros läsare nåddes alltså av budskapet i annonsen. Förutom all uppmärksamhet på Facebook och Twitter.

Fel kan alltså bli rätt, och rätt så mycket mer än så.

Vad är väl ett snegsteg på Twitter?

I fredags fick jag tycka till på Dagens Opinion om medias bevakning av valrörelsen. Opinionsmätningarna och plånboken var mitt svar på frågan om vad som kännetecknar bevakningen så här långt.

"I den här valrörelsen känns det nästan som att vi har kunnat följa opinionen i realtid eftersom mätningarna har duggat så tätt. Men bevakningen av spelet om det politiska spelet är också kännetecknande för valrörelsen – den stenhårda kampen om mittenväljarna har gjort att valrörelsen reducerats till att handla om plånboksfrågor. Rätt trist, tycker jag."

Förutom att det är rätt trist att det mesta handlar om plånboken och väldigt lite handlar om hjärtat så är det fascinerande att tänka på att i valet 2006 bestämde sig var tredje väljare, 33 procent, vad han eller hon skulle rösta på under den sista veckan. Ungefär nu alltså.

En präktig skandal i elfte timmen skulle alltså kunna röra om ordentligt i grytan. Men mer troligt än att den andra sidan vid det här laget gräver fram något som är jobbigt att ställas inför kan man själv lyckas dra sig i smutsen. Min kollega Birger Östberg fick samma frågor av Dagens Opinion och han trodde att det som skulle kunna bli nästa stora avslöjande under valrörelsen vore om en eller flera politiker råkar göra bort sig rejält på Facebook eller Twitter.

Det är ju inte helt otänkbart. Aldrig tidigare har så många politiker använt sociala medier, och det är säkert inte alla som är helt på det klara med att det privata ju är politik.

På onsdag vet vi vem som förtjänar att vinna valet

På onsdag är det fyra dagar kvar till valdagen och då bjuder Verket Debatt och Dagens Media in till diskussion på Kåken om vilket parti – eller block – som egentligen förtjänar att vinna valet.

"Det handlar inte om ideologi, utan om strategi. Inte om vem som har rätt – det handlar om vem som har sagt det på rätt sätt. Årets kampanjer, utspel, snedsteg och eventuella fullträffar utvärderas av vår panel" skriver de i inbjudan om panelsamtalet som Natalia Kazmierska, reporter på Stockholm City och krönikör i Aftonbladet, leder.

Jag ska sitta i den där kloka panelen som förutom mig också består av Sanna Rayman, ledarskribent Svenska Dagbladet, Anna Serner, VD Tidningsutgivarna och Pelle Strandberg, pr-konsult Strandberg Haage. Kul att få sitta och tycka i så fint sällskap.

Verket Debatt är en del av Pressklubben Verket och arrangerar en gång per månad debatt kring aktuella ämnen inom journalistik, media och samhällsfrågor. Pressklubben Verket hette tidigare Pressklubben Desken och kallar sig "en oberoende förening med målet att erbjuda en social arena för en ung och pigg debatt kring journalistik, media och samhällsfrågor".

Det är öppet, gratis och debatten börjar 18.45. Kåken är bakficka till R1900 och ligger på Regeringsgatan 66.

Kvällstidningarnas krisraskupp mot Mona Sahlin

Det här är kvällstidningar från den gångna veckan. Krisraskuppen mot Mona skulle det kunna kallas på kvällstidningarnas eget rövarspråk. 

Det kan helt enkelt inte vara något vidare att vara Mona Sahlin just nu.