Litteraturen finns till för mig

Det är ganska många år sedan nu, men jag minns det fortfarande. Med god behållning läste jag Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs och råkade nämna det för en god vän som, liksom jag, läste litteraturvetenskap. Han hade noll förståelse för mitt val av bok och kunde inte förstå hur jag kunde säga att det var en bra bok. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag tyckte det var en bra bok.

Han talade om Raskolnikov med yxan innanför rocken och jag om en förvirrad kvinna som gav upp hem och man för att leva med en annan kvinna. Det är klart att vi diskuterade olika världar. Men då märke jag hur viktigt det är att litteraturen säger något för den som läser. Att man ska läsa med hjärtat och inte bara med hjärnan. Jag kände igen de val man, som kvinna eller man, ställs inför och de dilemman som Boije af Gennäs målade upp låg närmare till hands i min livssituation än en fattig rysk student med tvångstankar. Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med Raskolnikov och därmed träffade inte Dostojevskijs budskap mig och jag slutade helt enkelt läsa på sidan 333. Och har inte fortsatt.

Det kan vara så att min vän hade rätt. Jag var kanske fel ute.

Men faktum är att majoriteten av alla så kallade klassiker är skrivna av män. Medelålders, vita män, med eller utan psykiska krämpor, mer eller mindre ärrade av livet. Ofta för hundra år sedan eller mer, i ett samhälle som i mycket är väldigt olikt det samhälle jag lever i, och de beskriver problem som skiljer sig från de jag brottas med.

Visserligen kan man tycka att de böcker som betraktas som klassiker höjer sig över det materiella och behandlar något allmänmänskligt. Att det är därför de blivit klassiker och att de därför kan läsas av vem som helst, var som helst och i vilken tid som helst. Men för att behandla det allmänmänskliga måste vi ta ned det på jorden och klä det i kläder vi känner igen. Så att vi kan relatera till det. Och då är det samhälle geografi, kultur, språk, traditioner och liknande preferenser som används för att illustrera de stora frågorna. Och om intresset för det lilla inte väcks blir det svårt att ta sig an det stora i berättelserna.

Där bestämde jag mig. Jag slutade läsa klassiker för klassikernas egen skull. Istället försöker jag alltid välja en bok som tilltalar mig i hjärtat. Som kan fungera som en stöttepelare, som en vän, som en förtrogen. Som kan komma med nya infallsvinklar och ge perspektiv. Som säger mig något. Som utmanar mig. Och inte minst, som passar min livssituation, där jag är nu. Litteraturen finns till för mig, inte tvärtom.

Livspusslet är en längtan tillbaka

I Arena #6 2006 behandlar Karolina Ramqvist ett modeord inom politiken, livspusslet. I artikeln ”Pappamakten” ser Ramqvist en röd linje från det svenska folkhemmet till dagens livspussel, ”ett postmodernistiskt, nationellt och heteronormativt familjeprojekt”. Liksom i folkhemmet upprätthålls synen på kvinnan som den sammanhållande länken, även om mannen tagit ett kliv in i vardagen i livspusslet. Något som sysselsatt kvinnor i alla tider har plötsligt fått ett namn och därmed en viss status genom att den moderna mannen tar aktiv del i livspusslet.

Livspusslet är en term som idag används av alla politiska partier, men förstås i artikeln som något som främst rör den liberala eller borgerliga familjen. Själv tillhör Ramqvist den andra delen av den politiska skalan, vilket hon med all tydlighet visar i sin skeptiska inställning till berättelsen om livspusslet.

Outsourcas till tredje part?
Hon menar att livspusslet främst är en verklighetsbeskrivning som passar in på ”människor som har innehållsrika liv med för mycket att göra både på jobbet och på fritiden och för höga krav på sig själva”. Det i kombination med att dagens genomsnittsman tar ett större ansvar i hushållet gör att frågan om det obetalda arbetet i hushållet kommer upp. Idag löses det dock inte genom att mannen avlastar den dubbelarbetande kvinnan ytterligare, utan blir något som kan outsourcas och helst ska subventioneras.

Genom att klä det i generella termer som gäller alla diskuteras att genom politiska beslut få igenom förändringar som Ramqvist menar ändå bara gynnar en del. Termen livspussel implicerar ju att det finns något att pussla med -- som två vuxna med tidskrävande arbeten, fritidsaktiviteter, umgänge och höga krav inom samtliga områden. Något man också förstår är en form av statusmätare.

Det privata blir offentligt
På sätt och vis kan livspusslets införlivande i politiken ses som ett tecken på att feministers kamp till viss del burit frukt då de förändrat förutsättningarna, menar Ramqvist. Det privata blir offentligt, något som feministerna kämpat för i årtionden. Samtidigt lever livspusslarna så innehållsrika liv att jämställdhet blir nedprioriterat. Istället för att dela på det obetalda hemarbetet eller gå ner i arbetstid väljer livspusslarna att ta in en tredje part. Så har rättvisefrågan mellan könen i livspusslets dräkt blivit en familjefråga och en fråga om logistiska problem som enkelt kan lösas utan att blanda in ideologier. Och det privata är återigen privat, och inte något som behöver göras politik av.

Ramqvist argumenterar mot subventioneringen och anför ekonomiska skäl, att endast en procent skulle tjäna på att betala för tjänster i hemmet istället för att gå ner i arbetstid. Men Ramqvist borde veta att många idag är beredda att betala för allehanda tjänster för att få tid över till annat, och därför fäster inte de ekonomiska argumenten. En idédebatt om det lämpliga i att en ny låglönesektor, troligtvis kvinnodominerad, utvecklas genom att fler köper hushållsnära tjänster skulle placera fingret närmare problemets kärna.

En längtan tillbaka
Ramqvist tycker sig ana en uppfattning om att bättre familjer ska ge en bättre värld och ser att många typiskt kvinnliga värden hotas om familjen splittras. Det märks i en längtan tillbaka till ”fladdrande stearinljus”, som artikelförfattaren hittar hos Katarina Kenison, och i den konsumtionskritik som både höger och vänster ägnar sig åt.

Ramqvist jämför med folkhemmet men det går att gå längre tillbaka än så och se att mönstret upprepas. Det finns paralleller till de nationalistiska stämningar som var inflytelserika kring förra sekelskiftet. Då kom den stora världen närmare svenskarna genom influenser utifrån och genom nya former av kommunikation, som tidningar, telegraf och järnväg. Människorna sökte då trygghet i det egna landet, i en konservativ och värdebärande kultur som knappt fanns men som skapades genom traditioner och myter och som lever kvar än idag.

Idag kommer omvärlden oss närmare genom globaliseringen och tryggheten tror vi oss nu finna i den egna familjen, om man ska tro Ramqvist. I en skenande värld blir familjen den enda enhet som är möjlig att kontrollera, ”den enda trygghetsgaranti som återstår”. Att välja uppfattas som kontroll och Ramqvist exemplifierar med föräldrars önskan att välja skola till sina barn. Enligt samma logik vill vi själva välja pensionsform, vårdcentral och elleverantör. ”Att återta kontrollen är livspusslets mission nummer ett” skriver Ramqvist och alltså ska så många val och möjligheter som möjligt införlivas i familjens enhet eftersom valfrihet upplevs som frihet och att välja har ett värde i sig då det ger kontroll.

Men det tycks som att den efterfrågade valfriheten börjar bli tyngande då de områden som familjen ska förmå kontrollera utökas. Statusen som det ligger i att ha kontroll riskerar bli en press. Ramqvist ser ett problem i denna ”köksbordsmakt” -- nämligen att den kräver att familjen har förmågan att förvalta all makt och fatta alla de beslut de har rätt till.

En sanning att förhålla sig till
Det är lätt att förstå Ramqvists frustration, att något som kvinnor haft att ”deala” med i alla tider först när männen tar mer ansvar i hemmet blir en politisk angelägenhet, får en benämning och också tilldelas en viss status. Och dessutom över hela den politiska skalan har blivit en etablerad sanning och något att förhålla sig till, oaktat alla kan känna igen sig i det eller ej.

Var inte rädd om boken!

Oj, var rädd om boken.
Det har jag alltid fått höra.

Var rädd om boken. Vik inte hörnen. Akta, så du inte spiller i den.

Varför ska jag vara rädd om boken? Mina böcker, som är mina, som jag har köpt.

Jag har ingen respekt för böcker! För pärmar och blad. Jag skriver i dem, stryker under, viker hörn på bra ställen, kommenterar.

För innehållet, däremot, har jag den största respekt. Att gå in i den värld som boken erbjuder kan göra mig upprörd, arg, ledsen, inspirerad och oerhört levande. Läsandet är som en drog och då får inte försiktighet om pärmar eller blad stå i vägen. Bokens form är för mig bara ett medel att tillägna mig författarens budskap, och om det gör min läsupplevelse rikare genom att jag har en penna nära till hands och kladdar ned något i marginalen – så gör jag det.

När jag lånar ut böcker, vilket jag gör ofta, uppmanar jag också andra att skriva i mina böcker. Att stryka under, att använda de tomma blad som ofta finns längst bak i boken till att skriva en kort summering om vad de tyckte om boken. Får jag det? brukar de säga. Det är klart. Böcker är till för att användas. De ska brukas, de ska slitas och de ska kännas.

Om jag själv lånar andras böcker, eller något annat för den delen, lämnar jag såklart tillbaka dem i samma skick som jag fick det.

En del av den här akta-mentaliteten har försvunnit tack vare den pocketkultur som erövrat vårt land. En pocket blir genom sin natur mer slit och släng, och jag tycker det är bra. De tar mindre plats, de passar bra i väskan, i badet, i sängen och på tåget. Dessutom väger de mindre när man flyttar.

Bokens verkliga vikt finns nämligen i ditt huvud och i ditt hjärta, när du läst den.

Rent spel?

Rackarns så svårt det ska vara... Jag och Sandra Beijer, copy-student på Berghs, sitter och försöker komma på en supersmart text som ska sammanfatta det vi vill säga i vårt tävlingsbidrag till reklamtävlingen 48h. Ida och Krickan har varit ute på stan och fotat. Nu sitter de och photo shoppar och jag och Sandra ska alltså få fram en text. Svårt, men idén är bra så vi ska nog lyckas.

Uppdraget är att ta fram en helsides printannons för den idella organisationen Fair Play. De jobbar för att "öka medvetenheten omkring effekterna av överdrivet datorspelande, och omkring den påverkan som våld och nedsättande värderingar i datorspelen kan ha på framförallt unga spelare".

Vi är cirka åttio lag med strateger och kreatörer från Sveriges främsta reklam- och kommunikationsskolor som deltar. På lördag kl. 20.30 ska det vara klart. Lycka till!

Glass som identitetsmarkör?

Traditionsenligt lanserar GB sina nya glassar tidigt under våren för att förlänga glassäsongen och maxa försäljningen. I år finns en glass med det stupida namnet Girlie med bland nyheterna. En hallonglass som liknar ett trollspö med en rosa stjärna på en pinne.

"Och om inte namnet och färgen ger nog ledning om vilket kön glassen i första hand riktar sig till så finns ytterligare en ledtråd. Själva pinnen på glassen har fyllts med smink. Glittersmink." skriver DN.

Från GB:s håll menar man att glassen inte är en tjejglass. Nej, tvärtom tror man att även killar kommer att köpa den. Christoffer Schreil, marknadschef för GB, beskriver Girlie som "en rolig glass med retrokänsla" och tycker att glassen signalerar "sommarkänsla", "stjärnstatus" och "discokänsla". Han menar att det är olyckligt att glassen uppfattas som enbart riktad till flickor.

Konsumentrådet Sveriges Konsumenter håller inte med. På sin hemsida skriver de att glassen Girlie "säger en hel del om hur GB tycker att unga flickor är och ska vara". De tror inte ett ögonblick på att glassen riktar sig till båda könen: "med namnet Girlie och en flicka på glasspappret råder det förstås ingen tvekan om att det är till flickor och inte till pojkar GB riktar sig". Till DN säger de att vi inte behöver "ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka".

TT undrar misstänksamt om det är ett lömskt pr-knep från GB:s sida för att skapa reaktioner och på så sätt få gratisreklam, vilket förnekas av GB.

Men tänk såhär då. Det kanske faktiskt är så att GB vill hitta nya marknader och därför riktar sig till förtryckta grupper och minoritetsgrupper, som hittills saknat en glass att identifiera sig med? Förra året kom glassen Nogger Black för alla svarta invandrare (Centrum mot rasism förstod inte alls det fina i kråksången och dömde ut den som rasistisk). I år kommer Girlie för alla tjejer och alla som skulle vilja vara tjej. Vad kommer nästa år? Rom-russinpinne för romer? En ny variant av Calippo för flator? Eller kanske en särskild dumstrut för de allt färre som kallar sig folkpartister?

Ond bråd död för Glöd?

Glöd är något så sällsynt en tidning för unga människor, inte unga killar eller unga tjejer. De skriver om sexualitet precis när den är som mest spännande och som mest känslig. De skriver och psykisk hälsa. Tidningen ska vara jagstärkande för sina unga läsare mellan 13-19 år. "Empowerment" är ett ord som används av redaktören Nina Westerlund för att beskriva syftet med innehållet. Men Glöd skriver även om annat, som musik och livsstil, men utan att använda sig av kändisar.

Idag skriver DN och Dagens Media att Glöd hotas av nedläggning. Anledningen är att ingen vill vara ansvarig utgivare för tidningen. Hittills har den gett ut av Folkhälsoinstitutet och finansierats av "hivpengar".

Så om ingen tar över och betalar för Glöd kommer tidningen att gå i graven. Socialstyrelsen kan enligt DN tänka sig att stödja den del av tidningen som handlar om sex och samlevnad. Men Viveca Urwitz på Socialstyrelsen säger att de absolut inte kan ansvara för att ge ut tidningen, eftersom tidningen handlar om mer än bara sex.
-- Man har haft en bred tanke om självkänsla och det materialet ligger utanför vårt uppdrag, säger hon till DN. Usch då?

Och så intervjuas Karin Geiger på Cosmos Communications AB, som bland annat ger ut tidningen Chili. (Som enligt mig är en riktig skittidning med ett synnerligen oattraktivt innehåll tryckt på ett riktigt sliskigt papper.) Hon ser att sex ligger i topp om vad ungdomar vill läsa och tycker "att det är fel att Glöd skriver om annat än sex".
-- För andra ämnen finns det andra tidningar att gå till. Det hittar du i Frida, Vecko-Revyn och Chili.

Andra spännande ämnen, ja. Som Duwop-gloss, Lindsey Lohan och 68 drömjeans för din kropp, till exempel. De är verkligen angelägna ämnen i tidningar som är kända för att vilja stärka sina läsares självkänsla. Eller vad säger du, Ebba von Sydow?

Andra bloggar om: Glöd, Vecko-Revyn, Ebba von Sydow, Socialstyrelsen.

Smärtsamt om hur jag lever mitt liv politiskt rätt

Per Wirtén är en av grundarna av Arenagruppen. Idag besökte han oss på kursen Professionellt skrivande. Han pratade inte alls om skrivande men gav en intressant inflyging över det politiska läget idag och vad vi har att förhålla oss till, något som kommer att vara oss till hjälp under de kommande lektionstillfällen då vi ska skriva samhällstexter och inte minst i den nya kursen Samhällskontakter som började idag.

I vårt sekularierade samhälle har frågor som "hur lever jag mitt liv?" och "vad tycker jag är rätt?" fått en politisk innebörd snarare än en religiös. I ett samhälle där allt snurrar allt fortare och där kyrkan varken säger hur det ska vara eller ger vägledning blir det allt viktigare att själv skapa en stark inre kärna. Där blir politik och existentiella frågor starkt sammankopplade.

Per pratade om de tre begreppen görbarhet, kulturell frikoppling och reflexivitet som ramen för vår föreställningsvärld.

Med görbarhet menas att vi idag, som ett resultat av välfärdsstaten, i mycket högre utsträckning än våra föräldrar eller deras föräldrar, ser våra liv som projekt. Vi bär själva ansvaret för vad vi väljer att göra med våra liv, vilket ger oss oändliga möjligheter och där barnsliga drömmar som att bli cirkusartist, brandman eller författare blir högst rimliga.

Samtidigt stressas vi av görbarheten eftersom vi antagligen kommer att förföljas av en känsla av att hur vi än väljer gör vi om inte ett felaktigt val så ett som kanske bara är näst bäst... Vilket i sin tur gör att vi skjuter upp många stora val som inte är akuta, som att välja utbildning, skaffa partner eller bilda familj. Eller göra ett pensionsval, för att ta ett aktuellt exempel.

Den kulturella frikopplingen innebär att vi, troligtvis helt felaktigt, uppfattar oss som obundna av klass, kön, etnicitet, kultur och all annan kontext. Det hör ihop med görbarheten, eftersom vi upplever att det inte finns några omständigheter som hindrar oss ifrån att förverkliga våra drömmar. Som ung, svensk kvinna av idag finns det väl inget jag inte skulle lyckas med? Men för att citera Sthlm Jämn: jämställdhet är en självklarthet, men inte en verklighet. Och likadant förhåller det sig med många andra faktorer. Men skam den som ger sig, och därför fyller den kulturella frikopplingen en funktion.

Den tredje och sista av de tre begreppen som Per presenterade är reflexiviteten. Idag har vi viljan och möjligheten att reflektera över både oss själva och samhället. Vi måste bara komma ihåg att utnyttja det.

Sammantaget ger det grunden till att fundera över hur jag lever mitt liv och hur jag gör det politiskt rätt. I det nya samhälle som växer fram efter nationalstaten och i globaliseringens tidevarv måste vi konfronteras med de här frågorna. Ideologierna luckras upp. Du måste tänka själv. Ingen skänker oss demokrati. Du måste bestämma vad som är viktigt för dig. Du måste bestämma vad som är värdigt. Som Per uttryckte det:

-- Moral och politik möts idag på ett sätt som nästan är smärtsamt.

Andra bloggar om: moral, politik, Arena, Sthlm Jämn.