Litteraturen finns till för mig

Det är ganska många år sedan nu, men jag minns det fortfarande. Med god behållning läste jag Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs och råkade nämna det för en god vän som, liksom jag, läste litteraturvetenskap. Han hade noll förståelse för mitt val av bok och kunde inte förstå hur jag kunde säga att det var en bra bok. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag tyckte det var en bra bok.

Han talade om Raskolnikov med yxan innanför rocken och jag om en förvirrad kvinna som gav upp hem och man för att leva med en annan kvinna. Det är klart att vi diskuterade olika världar. Men då märke jag hur viktigt det är att litteraturen säger något för den som läser. Att man ska läsa med hjärtat och inte bara med hjärnan. Jag kände igen de val man, som kvinna eller man, ställs inför och de dilemman som Boije af Gennäs målade upp låg närmare till hands i min livssituation än en fattig rysk student med tvångstankar. Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med Raskolnikov och därmed träffade inte Dostojevskijs budskap mig och jag slutade helt enkelt läsa på sidan 333. Och har inte fortsatt.

Det kan vara så att min vän hade rätt. Jag var kanske fel ute.

Men faktum är att majoriteten av alla så kallade klassiker är skrivna av män. Medelålders, vita män, med eller utan psykiska krämpor, mer eller mindre ärrade av livet. Ofta för hundra år sedan eller mer, i ett samhälle som i mycket är väldigt olikt det samhälle jag lever i, och de beskriver problem som skiljer sig från de jag brottas med.

Visserligen kan man tycka att de böcker som betraktas som klassiker höjer sig över det materiella och behandlar något allmänmänskligt. Att det är därför de blivit klassiker och att de därför kan läsas av vem som helst, var som helst och i vilken tid som helst. Men för att behandla det allmänmänskliga måste vi ta ned det på jorden och klä det i kläder vi känner igen. Så att vi kan relatera till det. Och då är det samhälle geografi, kultur, språk, traditioner och liknande preferenser som används för att illustrera de stora frågorna. Och om intresset för det lilla inte väcks blir det svårt att ta sig an det stora i berättelserna.

Där bestämde jag mig. Jag slutade läsa klassiker för klassikernas egen skull. Istället försöker jag alltid välja en bok som tilltalar mig i hjärtat. Som kan fungera som en stöttepelare, som en vän, som en förtrogen. Som kan komma med nya infallsvinklar och ge perspektiv. Som säger mig något. Som utmanar mig. Och inte minst, som passar min livssituation, där jag är nu. Litteraturen finns till för mig, inte tvärtom.