Livspusslet är en längtan tillbaka

I Arena #6 2006 behandlar Karolina Ramqvist ett modeord inom politiken, livspusslet. I artikeln ”Pappamakten” ser Ramqvist en röd linje från det svenska folkhemmet till dagens livspussel, ”ett postmodernistiskt, nationellt och heteronormativt familjeprojekt”. Liksom i folkhemmet upprätthålls synen på kvinnan som den sammanhållande länken, även om mannen tagit ett kliv in i vardagen i livspusslet. Något som sysselsatt kvinnor i alla tider har plötsligt fått ett namn och därmed en viss status genom att den moderna mannen tar aktiv del i livspusslet.

Livspusslet är en term som idag används av alla politiska partier, men förstås i artikeln som något som främst rör den liberala eller borgerliga familjen. Själv tillhör Ramqvist den andra delen av den politiska skalan, vilket hon med all tydlighet visar i sin skeptiska inställning till berättelsen om livspusslet.

Outsourcas till tredje part?
Hon menar att livspusslet främst är en verklighetsbeskrivning som passar in på ”människor som har innehållsrika liv med för mycket att göra både på jobbet och på fritiden och för höga krav på sig själva”. Det i kombination med att dagens genomsnittsman tar ett större ansvar i hushållet gör att frågan om det obetalda arbetet i hushållet kommer upp. Idag löses det dock inte genom att mannen avlastar den dubbelarbetande kvinnan ytterligare, utan blir något som kan outsourcas och helst ska subventioneras.

Genom att klä det i generella termer som gäller alla diskuteras att genom politiska beslut få igenom förändringar som Ramqvist menar ändå bara gynnar en del. Termen livspussel implicerar ju att det finns något att pussla med -- som två vuxna med tidskrävande arbeten, fritidsaktiviteter, umgänge och höga krav inom samtliga områden. Något man också förstår är en form av statusmätare.

Det privata blir offentligt
På sätt och vis kan livspusslets införlivande i politiken ses som ett tecken på att feministers kamp till viss del burit frukt då de förändrat förutsättningarna, menar Ramqvist. Det privata blir offentligt, något som feministerna kämpat för i årtionden. Samtidigt lever livspusslarna så innehållsrika liv att jämställdhet blir nedprioriterat. Istället för att dela på det obetalda hemarbetet eller gå ner i arbetstid väljer livspusslarna att ta in en tredje part. Så har rättvisefrågan mellan könen i livspusslets dräkt blivit en familjefråga och en fråga om logistiska problem som enkelt kan lösas utan att blanda in ideologier. Och det privata är återigen privat, och inte något som behöver göras politik av.

Ramqvist argumenterar mot subventioneringen och anför ekonomiska skäl, att endast en procent skulle tjäna på att betala för tjänster i hemmet istället för att gå ner i arbetstid. Men Ramqvist borde veta att många idag är beredda att betala för allehanda tjänster för att få tid över till annat, och därför fäster inte de ekonomiska argumenten. En idédebatt om det lämpliga i att en ny låglönesektor, troligtvis kvinnodominerad, utvecklas genom att fler köper hushållsnära tjänster skulle placera fingret närmare problemets kärna.

En längtan tillbaka
Ramqvist tycker sig ana en uppfattning om att bättre familjer ska ge en bättre värld och ser att många typiskt kvinnliga värden hotas om familjen splittras. Det märks i en längtan tillbaka till ”fladdrande stearinljus”, som artikelförfattaren hittar hos Katarina Kenison, och i den konsumtionskritik som både höger och vänster ägnar sig åt.

Ramqvist jämför med folkhemmet men det går att gå längre tillbaka än så och se att mönstret upprepas. Det finns paralleller till de nationalistiska stämningar som var inflytelserika kring förra sekelskiftet. Då kom den stora världen närmare svenskarna genom influenser utifrån och genom nya former av kommunikation, som tidningar, telegraf och järnväg. Människorna sökte då trygghet i det egna landet, i en konservativ och värdebärande kultur som knappt fanns men som skapades genom traditioner och myter och som lever kvar än idag.

Idag kommer omvärlden oss närmare genom globaliseringen och tryggheten tror vi oss nu finna i den egna familjen, om man ska tro Ramqvist. I en skenande värld blir familjen den enda enhet som är möjlig att kontrollera, ”den enda trygghetsgaranti som återstår”. Att välja uppfattas som kontroll och Ramqvist exemplifierar med föräldrars önskan att välja skola till sina barn. Enligt samma logik vill vi själva välja pensionsform, vårdcentral och elleverantör. ”Att återta kontrollen är livspusslets mission nummer ett” skriver Ramqvist och alltså ska så många val och möjligheter som möjligt införlivas i familjens enhet eftersom valfrihet upplevs som frihet och att välja har ett värde i sig då det ger kontroll.

Men det tycks som att den efterfrågade valfriheten börjar bli tyngande då de områden som familjen ska förmå kontrollera utökas. Statusen som det ligger i att ha kontroll riskerar bli en press. Ramqvist ser ett problem i denna ”köksbordsmakt” -- nämligen att den kräver att familjen har förmågan att förvalta all makt och fatta alla de beslut de har rätt till.

En sanning att förhålla sig till
Det är lätt att förstå Ramqvists frustration, att något som kvinnor haft att ”deala” med i alla tider först när männen tar mer ansvar i hemmet blir en politisk angelägenhet, får en benämning och också tilldelas en viss status. Och dessutom över hela den politiska skalan har blivit en etablerad sanning och något att förhålla sig till, oaktat alla kan känna igen sig i det eller ej.