söndag 30 maj 2010

Den döende hipstern?























Besökte Berghs examensutställning i dag. Det är något fint över examensutställningar. Precis som begravningar kan de få en att känna sig oerhört levande.

En av studenterna, Conny Hedman, visade upp just -- sin begravning. 1981--2010 stod det på kistan. Ovanpå kistan stod hans blankslitna kängor, ett par slitna jeans låg där tillsammans med en ihopvikt tröja.

Hans arbete handlade om att vi ofta planerar våra liv minutiöst, men att vi glömmer att regissera våra begravningar.

"Vem vill i livets glada dagar börja planera för sin egen begravning? Ingen", skriver han. Den dagen, den sorgen.

Det krävs mod för att närma sig sin egen död, även i projektform inför examen. Och visst är det så att vi gör våra efterlevande en tjänst om vi redan innan berättar hur vi vill ha det den dagen vi är borta, hur obehagligt det än är.

Men. I inledningen till häftet som dokumenterar hans projekt står det:

"Jag kan vara väldigt noggrann med vad jag projicerar ut till mina medmänniskor. Hur jag klär mig, vad jag pratar om, vad jag röstar på och vad jag skriver om."

Jag inser. Och han måste ha blivit som förstenad när tanken slog honom.

Att de anhöriga placerar den döde hipstern -- som under sin levnads glada dagar minutiöst tänkt igenom hur han klär sig, vad han pratar om, vad han röstar på och vad han skriver om -- i en vit svenssonkista, med profilerade kanter och snidade handtag. Och placerar en ogenomtänkt blomsterkrans ovanpå, med vita band och banal text, präntad med guldpenna i sån där handstil som de som jobbar på blomsteraffär har.

Det vore, i sanning, ett öde värre döden.