tisdag 30 januari 2007

Gratis mediaträning på bästa sändningstid

-- Vad man kommer att ha råd med om trettio-fyrtio år är det nog få studenter som funderar på. Ofta är ekonomin så kärv att man mer funderar på hur man ska klara den här månaden.

Ungefär så kommer jag nog att svara imorgon när TV4 kommer för att intervjua mig om studenter och tjänstepension/pensionssparande. Tur man är medietränad av Paul Ronge, ha! Det har egentligen ingenting med vårt examensprojekt att göra, snarare med att jag jobbat på en studentkår, bland annat med studenters ekonomi, och själv varit student i en herrans många år.

Men i och med att vi gjort ett case om pensionsval och nu gör ett examensprojekt som handlar om pensionssparande så är det klart att jag blivit mer medveten om vilken betydelse pensionen har, och hur viktigt det är att jag gör något nu -- trettioåtta år innan jag går i pension -- om jag vill ha den där guldkanten i tillvaron. Faktiskt har jag pensionssparat privat i flera år, men det är ju mest för att banken nästan tvingade mig. Eller, nåja.

Imorgon alltså lite mediaträning i "skarpt läge". Det blir nåt att skriva hem om.

Kulturvärlden rasar mot schlagersångares hårtransplantationer

Så skulle en kvällstidning kunnat formulera det. När problemet i själva verket är proportionerna i den mängd medieuppmärksamhet som tilldelas schlagerstjärnors aktioner mot sina kroppsliga tillkortakommanden kontra kultur i vid (men tillräckligt smal för att inte inrymma ovanstående) bemärkelse.

Jämförelsen är inte min. På www.kulturchock.nu skriver de att "i ett samhälle där en schlagersångares hårtransplantationer får mer medieutrymme än tänkare, filosofer och författare behövs de svenska kulturtidskrifterna mer än någonsin. Därför har vi startat Kulturchock, ett projekt som ska få fler att upptäcka den flora av tidningar som behandlar allt från litteratur, lyrik och konst till vetenskap, filosofi och forskning. Tidningar som går på djupet och inte anpassar sig efter förväntade tankegångar eller format."

Det fantastiska är att du kan testa en valfri kulturtidskrift -- helt gratis, rätt hem i brevlådan! Bara att välja och vraka bland guldkorn som Bang, Gringo, Bon, Galago, Bild&Bubbla, Slöjdforum med många flera, fylla i namn och adress och trycka på skicka.

Kulturchock är ett projekt som finansieras av Statens kulturråd och genomförs av Nätverkstan Ekonomitjänst (Nätek).

fredag 26 januari 2007

Avslöjande på Berghs

Igår eftermiddag avslöjade styrgruppen årets tema på slututställningen 24-27 maj. En stor skara förväntansfulla och nyfikna studenter hade samlats i ateljén för att ta del av avslöjandet. Vad det blir? Nja... det håller vi hemligt ett tag till. Men jag tror det kan bli mycket bra om det görs rätt.

onsdag 24 januari 2007

Visslingar och rop!

Idag har jag gjort research om AMF. Bland annat ringde jag, under cover, till deras 020-nummer för att "prata pension". Låtsades vara en helt vanlig 26-årig student som börjat fundera lite på pensionssparande. Låtsades vara jättetacksam när kvinnan i luren erbjöd sig att skicka lite material på posten. Lade på slutet till den luriga men helt oskyldiga frågan "Är det många i min ålder och situation som hör av sig till er och vill prata pensionssparande?" Ja, vad skulle hon svara...

Inte en undersökningsmetod som vår planner Fredrik skulle godkänna, men ett litet finger i luften och lite koll på hur man som 26-årig student med pensionsdrömmar bemöts av AMF:s callcentermänniskor, vilket kanske kan vara intressant att ha med sig.

För nu drar det igång. Imorgon ska vi ha möte med vår kontakt på AMF, Pär Ahrling. Han ska berätta lite mer om företaget och uppdraget och vi kommer att ställa en massa frågor. Sedan kommer vi att gå från mötet med ännu fler frågor i huvudet. Dessa ska vi bena ut på nästa projektmöte.

Tills dess ska jag ha en utförlig projektplan klar. Jag har börjat skissa lite på den idag. Det kommer att bli mycket jobb. "Blod, nja, men svett och tårar", utlovade Ola Cronholm under gårdagens introduktion om examensprojektet. Det blir det säkert. Vi får ladda med Kleenex när inlämningsdatumet närmar sig. Men min målsättning är att projektplanen ska vara så smart att vi slipper det. Fler visslingar och rop än svett och tårar, om jag får bestämma. Ha!

tisdag 23 januari 2007

Vem vill bli gammal?

Ingen, förmodligen. Eller väldigt få. I alla fall inte just nu.

Det är just därför vårt examensprojekt är det roligaste och mest utmanande. Vi ska nämligen hitta ett nytt koncept för att få fler unga människor att pensionsspara. Och inte hos vem som helst, utan hos AMF.

Själv pensionssparar jag faktiskt, sedan flera år. Varje gång den där ynka hundralappen dras från kontot drar jag en hopplös suck. Vilken skillnad gör de där pengarna egentligen? Som en kompis sa, "jag kommer att ha råd att vara pensionär i tre månader". Men nu kanske jag får reda på allt bra med pensionssparande. Eller i alla fall allt som man ska säga att är bra med det.

Något som verkar riktigt bra är vår grupp. Kristina och Fredrik som kommer att fungera som planners, Christian som är copy, Anette och Albin som AD:s och som produktionsledare/operativa projektledare Catharina och Malin. Själv ska jag vara projektledare och informatör. Vi har fått en erfaren handledare i Pelle Hasselgren, VD på TANK.

På torsdag ska vi träffa vår beställare på AMF. Så morgondagen kommer ägnas åt allehanda research om pensionssparande. Sexy, sexy.

måndag 22 januari 2007

Bira me' branschen

Ikväll var det pr-pub på Journalistförbundets hak på Vasagatan 50. Vi var ett litet gäng nyfikna studenter från Berghs som med en pliktskyldig måndagsöl i näven försökte smälta in så gott det gick bland ett femtiotal från branschen.

En paneldebatt mellan Resumés Viggo Cavling, Dagens Medias Rolf van den Brink och Karin Jansson från Dagens Industri var kvällens dragplåster. Paul Ronge modererade så gott det gick. Någonstans mellan tramsande om vilken tidning som kunde något om pr och ett väntat smutskastande tidningarna emellan tappade jag och mitt sällskap, Jennie Zetterström, pressansvarig på SFS, intresset för debattanterna. Istället blev det en hel del skratt och prat om allt ifrån CSR till stjärntecken med Jennies gamla gymnasiebekant Joakim Lindberg. Han är precis nyanställd som konsult på Westander och dessutom oxe.

Imorgon presenteras examensprojekten. Det ska, för att citera klasskollegan Suzanne, bli både intressant och läskigt!

söndag 21 januari 2007

"Fort och fel."

Projektledarproffset Gunilla Bergh har lärt oss hur vi inte ska göra saker när vi kommer ut i Verkligheten. "Fort och fel." Tydligen görs det både fort och fel även på stora byråer med rutinerade projektledare och konsulter.

Vi kommer att få många tillfällen att träna på att inte göra fort och fel under examensprojektet. Jag kan knappt vänta.

Lever pr-konsulter ett gott liv?

I senaste numret av Veckans affärer rankas Sveriges bästa konsulter. Av pr-byråerna ligger JKL, Kreab och Prime PR i topp. Där står också att varje pr-konsult i genomsnitt omsätter 1,5 miljoner till sin byrå och att förädlingsvärdet per anställd är 857 000 kronor. Tyvärr drar inte pr-konsulterna in särskilt mycket cash till arbetsgivarens vinstkonto, bara ynka 14 000 kronor, vilket enligt VA är "hiskeligt lågt". Artikelförfattaren Jan-Eric Öhman drar slutsatsen att pr-konsulterna lever "gott liv under och mellan arbetspassen". Det får vi väl verkligen hoppas.

Men så verkar det inte alltid vara. En konsult på en medelstor byrå som jag talat med jobbar från tidig morgon till sen kväll. Fjorton timmar om dagen. Sex dagar i veckan! Och det verkar inte vara det minsta konstigt i branschen.

Så går det kanske att köra med konsulter idag. Men branschen kommer att få ta ställning till förändrade attityder. Konsultbranschen får av artikelförfattaren rådet att inte köra på i gamla spår. Åttiotalisterna som knackar på dörren kommer att ställa krav på mångfald, flexibilitet och tid över till familjen. Vi har hört det från fler håll och jag tror att han har helt rätt.

Vi åttiotalister vill inte jobba ihjäl oss. Vi har inte ens lust att bränna ut oss litegrann.

Däremot är vi beredda att jobba hårt och effektivt med sådant vi är intresserade av och brinner för. Vi är unga och drivna men vet att vi varken är odödliga eller kommer att leva för evigt. Man orkar inte hur hög belastning som helst och livet är inte oändligt långt. Därför vill vi leva här och nu. Och ha det riktigt, riktigt roligt och utmanande under tiden.

Andra bloggar om: , ,

fredag 19 januari 2007

Kommer köttopinionen att kunna vändas?

Matens påverkan på miljön börjar nu uppmärksammas på ett helt nytt sätt i media. Fokus ligger inte längre uteslutande på ekologisk eller KRAV-odlad mat utan snarare på var maten producerats eller förädlats och hur energikrävande den är.

Genom nya tekniker, snabbare transporter och låga energipriser lönar det sig att producera mat på andra sidan jordklotet och transportera den långa sträckor istället för att producera den nära konsumenten. Vi konsumenter har lärt oss att mat är billig och vi vill därför ofta betala så lite som möjligt för varorna.

Vi har förstått att långa transporter har stor miljöpåverkan och att det är bättre att köpa närproducerat. Men det är inte så enkelt som att all mat producerad i Sverige är bättre än all mat tillverkad på sådana avstånd att de flugits, åkt båt eller transporterats långt med lastbil. Köttuppfödning är energislukande oavsett var det görs och dessutom föds svenska köttdjur ofta upp på sojaproteinfoder som flugits hit från länder som Brasilien. I det läget kan det vara bättre att välja grönsaker, även om de transporterats långt. Vegetarianerna har aldrig varit några hjältar i media tidigare men nu skriver Aftonbladet att ”vegetarianerna räddar världen – om de blir fler”. Här finns en konflikt, då köttkonsumtionen i Sverige har ökat med 26 procent sedan 1980. Kommer köttopinionen* att kunna vändas?

Trots att de opinionsbildande rösterna blir allt fler och ropar allt högre är det tyst från livsmedelsbranschen. I senaste numret av ICA:s kundtidning Buffé ägnas en sida åt att prata om att ICA anstränger sig för att minska transporterna från centrala lager till butikerna -- inom Sverige. Men vad hjälper det när livsmedelsproducenterna förädlar och paketerar maten långt från där den är producerad, utan att låta konsumenten veta och ha möjlighet att välja ett annat, bättre alternativ? Det visar sig nämligen vid en närmare titt att den norska torsken transporteras till Kina för att bli fiskpinnar innan de hamnar i våra svenska frysdiskar. Den svenska skinkan skivas i Polen. Den belgiska vitlöken flätas till vackra flätor i Kenya. Men det får inte vi konsumenter veta.

I media höjs rösterna mot den orimliga livsmedelshanteringen. Ändå har ingen av aktörerna i media förslag på någon radikal lösning. Ingen av dem kräver svar från matproducenterna. Ingen ifrågasätter heller på allvar det enorma utbud som finns i våra mataffärer och som formligen exploderat under de senaste tio-femton åren. Ingen för en idédebatt. Ingen vågar sticka ut hakan och föreslå konsumenterna att göra avbön från året runt-tillgången på nya zeeländsk kiwi och brasiliansk mango. För att uppnå verklig skillnad måste frågan vara konsumentdriven. Men idag är det media som äger den och de ställer inte de frågor som krävs för att väcka konsumentens engagemang på allvar.


* Köttopinion. Smaka på ordet. Och kom ihåg var du läste det först.

torsdag 18 januari 2007

"Slappnar du aldrig av, eller?"

Andreas Karlsson har svårt att förstå Per Näsmans fascination för allehanda offentliga register som man enligt honom kan ösa hur mycket spännande information som helst ur.

"Människor tror på siffror."

Det gör vi med, när forskningsingenjör Per Näsman presenterar dem.

"Du är så hemsk!"

Sagt av Sara Lidjan med stor inlevelse under medieträningen med Paul Ronge. Sara pratade om att förbjuda mobiltelefoner i grundskolan och Ronges frågor blev till sist bara för mycket. Till hans stora glädje! Helt rätt, eftersom det var medieträning det handlade om. Och akta er, vad vassa vi är nu.

"Svenska folket har ett chipsproblem."

Carl Linton spetsar till det under medieträning med Paul Ronge. Lösningen? Att höja skatten på chips.

"Som att sopa Västerbron med tandborste."

Pr-allt-i-allot Paul Ronge medietränar pr-klassen och avslöjar precis hur omöjligt det är att gå från en Goliat-roll till en David-dito i media.

"Kreatörernas sötebrödsdagar är snart slut."

Tom Beckman, Prime M2, till Berghs info/pr-klass i oktober 2006. Vi misstänker också att det är så.

onsdag 17 januari 2007

Om att inte måla varumärket rosa

Det, och mycket annat intressant, pratade den "amerikanska reklamgurun" Marti Barletta om under sitt tankeväckande, och käcka, föredrag under Allers populärpressdagar på Rival vid Mariatorget en regnig dag i november.

Någon vecka senare damp Allers förlags Att kommunicera med kvinnor ned i brevlådan. Kontentan av häftet är att det inte är svårt att marknadsföra sig mot kvinnor, bara annorlunda.

Nu vill jag tro att skillnaden mellan kvinnor och män har mer med miljö än arv att göra. Jag är övertygad om att det är där den avgörande skillnaden ligger, även om det säkert finns biologiska skillnader också.

Men egentligen spelar det ingen roll. Poängen är att alla människor inte är likadana. Det finns säkert män som attraheras mer av en annons där det tydligt framgår vilken nytta de har av datorn eller tvättmaskinen och det finns säkert kvinnor vars köpkraft triggas av att få veta mobilens eller bilens alla tekniska finesser.

Men som samhället ser ut idag finns det flest kvinnor i den första gruppen -- och de är köpstarka och har inflytande över köpbesluten, oavsett om det handlar om datorer eller bilar. Eller annat. Huvudsaken är att vi inte missar dem i kommunikationen. Om vi vill nå dem med vårt budskap, vill säga. Och det vore väl dumt att inte försöka.

Men Marti Barletta varnar för att "måla varumärket rosa", alltså att skapa särskilda tjejgrejer, som rosa mobiler eller bulliga, gulliga bilar. Det lockar inte kvinnliga köpare och skrämmer bort manliga. Det handlar inte om att göra om produkterna, bara att kommunicera dem annorlunda. Det är tydligen utmaning nog, om man ser till dagens reklamutbud.

Andra bloggar om: ,

Var bluffen skicklig person-pr?

Förra veckan rapporterade media om hur en avhyst barnfamilj bosatt sig i en jordkällare utanför Gävle. Deras situation blev känd sig då en förbipasserande uppmärksammade hur barnen blivit förgiftade av röken från en eld och kontaktade myndigheterna. Idag skriver SvD att det var en bluff. SvD erkänner själva att historien hade "allt som medierna vill ha: dramatik samt en strid mellan en invandrarfamilj och sociala myndigheter".

Är det person-pr som nått nya höjder eller har medias källkritiska granskning flyttat ner i källaren?

Om tjorvlistor och happystadiet

Handfast projektstyrning lovade Gunilla Bergh att bjuda på idag, och visst var det handfast och konkret. Pennor raspade mot block och datortangenterna knattrade. Stundtals kändes det som att det var magiska lösningar hon presenterade, "kommer vi bara ihåg det här så...". Men jag är beredd att stämma in i Klaras ängsliga påpekande häromdagen: är det möjligt att minnas allt när man väl sitter där, som projektledare?

Efter många år på byrå driver Gunilla idag ett eget företag som hjälper företagare att bli bättre köpare av kommunikation. Hon påpekade vikten av att vi som hamnar på ett företag måste ha koll på vad det är vi beställer av en byrå, och vi som hamnar på byrå måste lära oss att skippa all corporate bullshit och ta ner det till en konkret nivå för att kunden ska förstå. Då slipper man tjorvlistor på allt som kan tjorva ihop sig i kommunikationen mellan beställare och byrå efter happystadiet. Vilket är väldigt vanligt idag, förstod vi.

Hon gav oss också en arbetsordning för hur man går från beställarens brief till den färdiga kommunikationen. Vad synd att vi inte visste det här tidigare, säg innan Brand X...

Jag är lite smått orolig inför X-projektet som drar igång nästa vecka, samtidigt som det ska bli fantastiskt kul att sätta igång. Vem ska ta lead där och vara projektledare? Man kan säkert ha mer eller mindre talang för att vara projektledare, men det som vi lärt oss under de lektioner vi haft hittills i projektledning är inte nåt man bara nyser fram. Det vore önskvärt om skolan kunde vara lite tydligare med vem som ska göra vad i X-projektet och att det ska göras - och i rätt ordning. Skolan är inte alltid (läs sällan) tydliga med vad som gäller. Det känns ibland som att Berghs pedagogik är "learning by doing mistakes".

Men, men! Svaret får vi nästa vecka. Klart är i alla fall att jag snarast vill börja jobba med det jag lär mig. Helst igår.

Offentlig toalett på Centralen är verklighet

En kristallkrona i taket, ett dukat bord i Ringen och en offentlig toalett i glas på Centralstationen.
Idag presenterades de vinnande bidragen i tävlingen 5-5-5 som Berghs studenter jobbade med under en intensiv novembervecka, kallad Brand X. Uppdragsgivare var Jernhusen som förvaltar Centralstationen och uppgiften var att hitta det som gör att Centralstationens besökare stannar fem minuter längre och spenderar fem kronor mer. På fem års sikt blir det mycket pengar.

Den offentliga toaletten väckte redan under hösten mycket uppmärksamhet i media och både risades och rosades. Nu finns den på plats - i alla fall som skyltexemplar.

Det var klasskompisarna Barbara, Moran och Sara som med brilljans arrangerat sitt första pr-event och pressträff i ett. Nyfikna som vi var dök vi i klassen, och många andra från Berghs, upp för att lyssna på tal av bland annat rektor William Easton och njuta av snittar och Pommac.

Läs mer på Dagens Media: http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=94971

"Att tvätta bilen är inget projekt."

Vi har idag en tendens att kalla det mesta för ett projekt så fort det tar emot lite. Att hinna vattna (de två) blommorna i min lägenhet mellan skolarbete, träning och allt annat man ska hinna med har jag ibland upplevt som ett projekt.

Inte nu längre. Carina Höyheim har på kursen Projektledning klargjort på ett mycket pedagogiskt och intressant sätt vad som är ett projekt eller inte. Varken biltvätt eller blomvattning kvalar in där.

Ett projekt ska nämligen uppfylla nedanstående kriterier för att få kallas ett projekt. Annars passar det bättre i linjeproduktionen. Det är ett projekt om det:

- kräver unik kompetens (hm, vem som helst kan vattna blommor)
- har en tydlig start och ett slut (ja, jo det har det ju. Eller vänta nu, de vill ju ha vatten igen nästa vecka...)
- har ett unikt mål (ja, att blommorna ska må bra)
- har en unik budget (nja, vattenmängden går ju på vanliga räkningen)
- har unika resurser (jag har ju inte ens en vattenkanna utan vattnar med det som finns till hands, som vattenglas till exempel)
- är ett tillfälligt åtagande (nej, det är ju mina blommor och de förväntar sig regelbunden skötsel)
- har en beställare (i det här fallet är jag både projektledare och beställdare, så - nej)

Blomvattning är alltså linjearbete i familjeföretaget Markservice AB och inget annat.

"Vi kommunikatörer gör för mycket och tänker för lite."

Orden är Peter Eriksons och det var precis under inledningen av kursen Omvärldsanalys. För övrigt en av de mest intressanta kurserna hittills. Han menade att om vi blir duktiga på omvärldsanalys blir vi duktiga informatörer. Likaså att det är viktigare för informatören att ställa frågor än att ge snabba svar.
Efter den kursen vågar jag påstå att vi i alla fall har goda verktyg att använda oss av!

"Vad är nyheten?"

Magnus Nelin har huggit ner på oss med ovanstående fråga vid ett otal gånger. Vi har presenterat events, skrivit pressmeddelanden och lagt fram pr-planer och obönhörligt fått frågan var tusan nyheten är. Det måste finnas ett budskap och en nyhetsvinkel som bryter genom bruset.

Nu har vi lärt oss att ställa frågan till varandra i gruppen innan vi lägger fram våra förslag. Inte är det lätt att hitta någon nyhet alla gånger, men det är då man uppfinner den.

"Allt kommunicerar."

Nu minns jag inte längre vem som sa det först, men det är nog kanske det som vi hört flest gånger. Åsa Elm, Magnus Nelin, Helena Killander, ja alla har pratat om det. Så visst sitter det.

"Kunskap är inget argument...

...kreativitet är det!" Ungefär så kan man sammanfatta Teo Häréns, enligt mig, viktigaste poäng under hans kreativitetsföreläsning inför "Sveriges, ja kanske världens kreativaste människor".

Han bjöd på många aha! men det som skakade mig mest i den blå stolen jag satt i är att vi i kunskapsnationen Sverige inte längre kan konkurrera med kunskap. Idag, med Internet och hela globaliseringsprocessen, är det lätt att hitta rätt person med rätt kunskap var som helst i världen, och gärna där arbetskraften är billig. Det finns någon på Sri Lanka som jobbar minst lika bra som du, kanske dubbelt så bra, men som bara fakturerar en femtedel. Om ens det. Kunskap är alltså inget argument idag.

Det som vi kan konkurrera med är kunskap i kombination med kreativitet. För som Teo Härén sa, man är inte särskilt kreativ i ett land där man marscherar på skoltid.

Vi skrattade. Men att vara kreativ, riktigt kreativ, är svårare än man tror. När vi Berghsstudenter, "Sveriges, ja kanske världens kreativaste människor", fick göra ett kreativitetstest med en tegelsten visade det sig att vi inte var mer kreativa än typ Volvos medelålders chefer. Knäckande.

Så vi måste öva och öva. En drivkraft ligger i att priset på kunskap sjunker medan priset på kreativitet stiger. Allt enligt Teo Härén.

"All kommunikation...

...i betydelsen göra gemensamt, beror på avsändarens insikt i och konsekvenstagande av mottagarens villkor." Det var Sigge Birkenfalks viktigaste poäng när han föreläste för oss på kursen Planerad kommunikation i början på oktober.

Med det menade han att påverkan inte bara "sker" lite hur som helst, utan att det är på mottagarens villkor det beror om det ska bli någon kommunikation alls. Man kan också säga att mottagaren kommunikativt sett måste vara "hemma" om budskapet ska nå fram. Hur man ska mottagaren att vara hemma, öppna dörren för oss och stanna kvar är den stora utmaningen...

"Vad är problemet?"

Elisabeth Erikssons föreläsningar i retorik är minnesvärda varenda en. I september fick vi i uppgift att göra en "tvättstugelapp", du vet en sådan där man sätter upp när någon inte sköter sig och lämnar tvättstugan ostädad efter sig. I grupper om fyra skulle vi prestera något smart över en kafferast. "Vill du vara en snuskpelle eller en lortmaja?" var det mest (jämställda och) kloka min grupp kunde få fram. Ingen annan grupp hade lyckats särskilt mycket bättre.

Då visade Elisabeth oss den springande punkten. Ställ frågan "vad är problemet?" och besvara den på ett personligt sätt, ge exempel och var inte generell. Då kan det bli såhär till exempel: "Var snäll och skölj ur tvättmedelsfacket när du tvättat klart, för mitt barn får allergi av ditt tvättmedel." Mycket ethos och pathos!

"Ett knippe associationer."

Mycket intressant fick vi lära oss under kursen Affärs- och varumärkesstrategier. Jag minns särskilt när Mats Georgson frågade vad som är viktigt för oss människor. Han menade att den som vågar ställa den frågan är den som lyckas riktigt bra inom branding. Han levererade också den tydligaste definitionen av vad ett varumärke är: "ett knippe associationer." Svårare än så är det inte. Lätt att komma ihåg är det också.

"Omtalad, men inte tilltalad."

Carlos Rojas Beskow, från Sveriges svenskaste tidning Gringo, höll en grym föreläsning för oss första dagen på Berghs. Han sa bland många andra intressanta saker att invandrare ofta är omtalade i media, men inte tilltalade. Och det är skillnad. Det gäller inte bara media, utan även vi som jobbar med kommunikation och påverkan. Ska man snacka pengar, vilket man tydligen alltid ska göra, är marknaden värd minst 208 miljarder, enligt Anja Fridholms rapport Den mångkulturella marknaden som kom i höstas. Men vi missar dem, för vi glömmer att tilltala dem.

Vi måste välja målgrupp och man kan inte alltid attrahera alla, ofta är det inte ens önskvärt, men för företag som el- och telebolag, banker m.fl. blir det fatalt att vissa potentiella kunder exkluderas genom en etnocentrisk kommunikation som inte tar hänsyn till kulturella skillnader - eller helt enkelt inte vänder sig till en stor del av befolkningen.

Lösningen är inte nödvändigtvis reklam som riktar sig specifikt till invandrare, utan snarare kommunikation som låter blir att exkludera dem. Genom större kunskap om olika gruppers kulturer, vanor och identiteter kan företag och reklambyråer undvika att lägga in etnocentriskt brus i annonserna.

Så, för att nå fler utan att missa alla har vi som jobbar med kommunikation en riktigt klurig nöt att knäcka.

"Bli tydlig i dina egna konturer."

På min födelsedag i oktober föreläste Isabel Wener Runebjörk för oss. Det var en utmärkt födelsedagspresent! Hon visade det viktiga i att ta reda på var man själv står i olika frågor och vilka värderingar man har, för det styr oss i hur vi lever och hur vi mår. Att ta reda på det gör oss tydligare i konturen både för oss själva och för andra. Och ju mer medvetna vi är om det desto lättare är det att hitta vår miljö att verka inom. Och välja bort miljöer och människor som vi inte är bekväma med.

Isabel är expert på personliga varumärken och har skrivit boken Ditt personliga varumärke och driver företaget Ditt varumärke, http//:www.dittvarumarke.se.

"Kratta manegen!"

Uttrycket kommer från Magnus Nelin, pr-konsult på En pr-byrå och stolt hundägare till hela Berghs kelgris Nelson. Det handlar inte om att göra cirkus av hela grejen utan att vara förutseende, bygga och skapa behov redan innan ett event eller en produktlansering. Under några veckor använde vi uttrycket titt som tätt, plötsligt fann vi maneger som skulle krattas var vi än såg.

Minnesvärt!

Även om så gott som alla föreläsningar på Berghs har varit intressanta på sitt sätt har några glimrat till lite extra. Sådär så att man minns dem och kanske kan säga att de gett kunskap för livet, åtminstone arbetslivet. Jag ska skriva ned dem under den här rubriken. Någon rangordning delar jag inte in dem i eftersom de skiljer sig så åt. Kanske blir de fler än tio, man kan ju hoppas!

- Jag tror att demokratin mår bra av öppenhet.

Citatet kommer från Tobias Smedberg, pr-konsult på Westander Publicitet & Påverkan. Jag träffade Tobias i Westanders lokaler på Södermalm några dagar före jul och vi hade ett samtal om pr, demokrati och hur man väljer sina uppdrag. Tobias har förmånen att jobba på en byrå där han själv kan välja uppdragsgivare och välja bort sådant han inte vill arbeta med. Jag frågar Tobias hur viktigt han tycker det är att kunna välja att jobba utifrån sina egna värderingar? Han tvekar inte:
– Det går inte att vara objektiv när man sysslar med påverkan. När du väljer att arbeta för någon har du också tagit ställning för att du tycker att den här aktörens intressen ska få genomslag. Du väljer att ta ställning. Att då prata om att man är objektiv går inte.
Just därför är Westander inte med i branschorganisationen Precis.
– Precis anser att man ska vara neutral, det tror inte vi på.
Tobias kallar en pr-byrå som inte tar ställning och redovisar sina upp-dragsgivare för en ”legoknekt för högstbjudande”.
– Det är då pr-branschen inte tjänar demokratin utan snarare motverkar den, tycker jag.

För Tobias är öppenheten och möjligheten att välja uppdragsgivare en demokratifråga. Han menar att det är bättre för demokratin att man vet vilka aktörer som är avsändare för olika budskap.
– Då ser mottagaren att här har det varit en pr-byrå inblandad. Det gör det lättare för mottagaren att ta ställning. Han eller hon kan säga att jag känner till det och jag tycker ändå att argumenten är bra och jag tänker rösta för förslaget.
– Det är en väldig skillnad att vara öppen med sina uppdragsgivare och vara tyst och inte berätta vem som egentligen står bakom och betalar. Det vilseleder ju beslutsfattaren. Jag tror att demokratin mår bra av öppenhet.

Det är tankvärda aspekter av en bransch som ibland tycks cynisk. För mig var samtalet med Tobias en vitamininjektion i halvtid. Nu är halva utbildningen kvar och jag hoppas att alla tankar som far omkring i huvudet kommer att hitta banor som gör att jag får grepp om tillvaron. Att känna sig själv tycks mer och mer viktigt, om man ska hålla i längden.

Hela artikeln kommer att publiceras för studenterna på Strategisk information och pr.

Tillbaka till framtiden

Sådär, nu är vi tillbaka i vardagen, i gamla hjulspår eller, om man så vill, tillbaka till framtiden. Det är ju det här jag ska jobba med i framtiden.

Vi rivstartade med en ny kurs, Projektledning, med projektledarproffset Carina Höyheim. Det ska bli riktigt intressant, och mina tre sammanfattande ord (det fanns andra i klassen som sammanfattade det betydligt smartare) var spännande, läskigt och ansvar. Spännande för att det är just vad det är, läskigt för att vi faktiskt ska kunna vara spindeln i det berömda nätet som har ansvar för en grupp människor som ska jobba i ett projekt. Det är bra att den här kursen kommer nu innan examensprojektet kommer igång.

På eftermiddagen hade vi en ny lärare i Professionellt skrivande, Jenny Morelli. Hon jobbar som frilansjournalist, illustratör och poet. Med mera. Hon har sin blogg här: http://morellisdagliga.blogspot.com/.

Flyttkalas!

Jag är precis nyinflyttad på den här bloggen och flyttkalaset består i att lyfta över alla inlägg från den gamla, och hemskt fula, bloggen till den här. Så här började det:

Vad typiskt att det är först i halvlek jag kommer på att det vore intressant att sätta ord på mina reflektioner kring utbildningen jag går och branschen jag ska jobba inom. För reflekterar gör nog vi alla som läser Strategisk information och pr, och det finns mycket att både fundera kring och reagera på. Jag ska försöka att vartefter sammanfatta även höstens viktigaste händelser. Och så följer ju den spännande våren med ex-jobb och slututställning och sen jobb och... Stopp! Vi börjar gräva där vi står.