torsdag 31 maj 2007

Pinsamt, Sverige!

Tre av tio svenskar vill systematiskt diskriminera invandrare när det gäller tillgång till jobb, bostäder och bidrag. Och allt fler svenskar tror bestämt att rasismen kommer att bli "mycket större" i Sverige, skriver forskningsledaren på Integrationsverket José Alberto Diaz som i dag DN Debatt presenterar resultaten av 2007 års Integrationsbarometer.

Det här känns inte bra.

onsdag 30 maj 2007

Rösta på en annan journalistik

Faller in i Beta Alfa:s uppmaning att rösta på vem du tycker ska få Nyhetspriset 2007, ett pris med ambitionen att vaska fram de svenska guldkornen inom medborgarjournalistiken.


”Årets avslöjare” är den eller de som, enligt juryn, ligger bakom det största medborgarjournalistiska avslöjandet under det senaste året.


Priset ”Årets insats” delas ut till en person, ett företag eller en organisation som gjort en framstående insats för att främja medborgarjournalistiken.


Inte omöjligt att det blir en bloggare i år?

måndag 28 maj 2007

En kampanj på gång

Resumé kallar vårt examensarbete En låda pension en "kampanj på G".

"AMF Pension har i nuläget inte bestämt sig för om de kommer att använda kampanjen eller inte men säger till Resume.se att examensarbetet är synnerligen väl genomfört."

Jajemen!

lördag 26 maj 2007

DRIVEN

Ett av examensprojekten på Berghs SoC. Det finns fortfarande möjlighet att se hela filmen, och allt annat spännande, imorgon 12-18, på Sveavägen 34. Kom, kom!

fredag 25 maj 2007

Studenter på Berghs har förpackat tjänstepension

Unga akademiker är inte intresserade av pensionsfrågor och uppfattar pensionssystemet som krångligt. AMF Pension vände sig till oss studenter på Berghs School of Communication för en ny infallsvinkel. Lösningen är En låda pension – tjänstepension konkret förpackat i en låda.

Under våren har vi, en grupp studenter från Berghs School of Communication, på AMF Pensions uppdrag arbetat med en kampanj för att nå unga akademiker mellan 23-30 år. Kommunikationsprojektet är en del av studenternas examensarbete. Målet är att få målgruppen att intressera sig för tjänstepension.
-- Vi insåg tidigt att vi måste gå ifrån det som övriga branschen kommunicerar, vilket ofta är rationella argument eller snack om personlig mognad och liknande. För att nå den kräsna målgruppen krävs något annat, säger Johanna Look, projektledare för kommunikationsprojektet.

Lösningen är En låda pension. Där finns det studenten behöver veta om sitt tjänstepensionsval och blir också förvaring för framtida utskick, som årsbesked och liknande. Dessutom kommuniceras En låda pension på ett för pensioner nytt sätt med ett bildspråk hämtat från modevärlden.

AMF Pension är nöjda med resultatet.
-- Studenterna var otroligt engagerade, de tog sig an problemet och skapade sig snabbt en förståelse av uppdraget. Leveransen har varit över vår förväntan och det har varit ett roligt samarbete, säger Pär Ahrling, försäljningsansvarig privatmarknad på AMF Pension.

Slututställningen, Brands of Berghs, pågår mellan 25-27 maj på Berghs School of Communication på Sveavägen 34. Under lördag och söndag är det öppet mellan 12-18.

Kolla även in Resumétv.

söndag 20 maj 2007

Mellan vita väggar ges tillfälle att slippa mäta

"Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott" skriver läkaren Christina DoctareSvD Brännpunkt idag. Hon efterlyser andliga ledare som kan vägleda, men menar att "varken katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller andra kristna samfund är trovärdiga alternativ för människor idag".

I något slags sökande efter lugn, att ingå i ett sammanhang eller att få bekräftelse, som vi alla ägnar oss åt då och då, tar vi ofta det som ligger närmast till hand. Vi köper saker. För att vi kan, för att vi har råd och för att det går snabbt. Tyvärr ger det sällan det där lugnet, sammanhanget känns futtigt och bekräftelsen uteblir när prislapparna klippts av eller kartongen hamnat i pappersinsamlingen.

För ett tag sedan skrev jag i ett brev till en vän: "...för mig är det som en andningspaus att gå på museum eller i en konsthall. Visst är det underbart att uppleva konst i vardagen, i tunnelbanan eller på gatan eller på ett torg. Men samtidigt kan det vara så skönt att gå på ett, ofta, ganska stilla museum, låta det gå fort eller ta tid, men koncentrera intrycken till konsten som finns där. Vita väggar, konsten och jag. ... Det är lite som att gå i en kyrka för troende, tänker jag mig. Jag får energi och en stund för mig själv."

Och när jag fick ned det på pränt kändes det så självklart. Att konsthallen kanske är den nya kyrkan? Troende eller inte så har vi samma behov av stillhet och tid för reflektion. En plats att bara vara på utan att behöva mäta sig i något avseende.

Tyvärr blir det, i alla fall för mig, för få besök på museum, konsthallar och gallerier. Det blir inte av, liksom. Det är lättare att slinka förbi H&M och köpa en väska istället. Men det ger varken lugn, tillhörighet eller bekräftelse. Och det tröstar endast för stunden, om ens det.

Andra bloggar om: , , , , .

Lagförslag mot galna hundsjukan

Reaktionerna mot den montezumagalna konsumtionen går allt längre ned i åldrarna. Tioåriga (och mediatränade?) Lotta Nilsson från Kalix har i ett ett brev till Jordbruksverket begärt en lag mot försäljning av hundkläder, skriver SvD idag.

Hon blir enligt tidningen ledsen när man sätter på hunden solglasögon, klänningar eller dylikt.
-- Jag har pratat mycket om att få bort kläder på hundar. Det syns att de inte mår bra när de har dem på sig, säger hon till Norrbottenskuriren.

Om du frågar mig tror jag inte att deras mattar och hussar mår så bra heller. Galna hundsjukan är kanske rätt diagnos.

fredag 18 maj 2007

Konsumtionen skymmer sikten i kampen

Nyss uppstod någon slags märklig... omständighet, här i min lägenhet. Håller som bäst på att vårstäda garderoben för att ha en aning om vilka kläder jag egentligen har, för att plocka undan sånt som är för varmt, ta fram sånt som är tunnare och skicka till Stadsmissionen sådant som aldrig kommer ur byrålådan av en eller annan anledning. Hittade kläder i gömmorna som jag inte visste att jag glömt. Har handlat en del nytt senaste tiden som måste rymmas i mina minimala förvaringsutrymmen så en rensning var nödvändig.

Samtidigt lyssnar jag på Evas Story med Doktor Kosmos och spår nummer sex är Push-Up. Twiggy Pop säger en bit in i låten, som handlar om Josefine Craaford som då var programledare på Z-TV:

"Det viktiga är att jag måste hata dig och din goda smak
som varje dag skymmer sikten i kampen
för systerskap, jämlikhet och ett värdigt bemötande"

Det ligger kläder överallt, Sisela Lindbloms rosa-lila-glansiga De skamlösa är placerad bredvid sängen och till råga på allt har jag idag impulsköpt en väska som kostade två kronor från tresiffrigt. Det är plötsligt som att den infekterade väskdebatten som jag skrivit om tidigare här övergår i ett personligt crescendo i mitt hem och det blir ruskigt tydligt.

Vi kan inte konsumera som vi gör i dag. Fuck Ebba von Sydow, Sofi Fahrman och alla stylish brudar som svänger sig med märken så obskyra och exklusiva som möjligt. Det stressar en vanlig dödlig. Jag vill också veta vad det är, jag vill också hänga med, jag vill också ha...

Den mängd tid och energi vi kan lägga på faktorer utanför oss själva går inte att utsträckas i all evighet. Visst måste vi få välja själva (eller måste vi det? Doktor Kosmos sjunger också "Stoppa valfriheten"...) och vi måste få ha roligt och bli underhållna för att orka med. Men idag liknar vi i det närmaste hedonister där allt vi gör är till för vår egen njutning istället för att försökta göra något åt allt elände i vår omgivning.

En njutning som är flyktig och snart kommer att slå tillbaka på oss själva. Den begränsade energin lägger vi oreflekterat på helt meningslösa saker och märker inte att våra steg framåt i jämställdhetsarbetet, mångfaldsarbetet och klasskampen börjar sakta ned, för att till slut krypa fram och kanske avstanna helt.

Det är så dags då. Push-Up -- eller Push Stop, snarare. Jag mår illa och vill kliva av.

tisdag 15 maj 2007

En velourpappa till varje son

I en ny avhandling undersöks den mansrörelse som gett upphov till det -- tyvärr -- negativt klingande uttrycket "velourpappa".

Det är Helena Hill, doktorand i idéhistoria vid genusforskarskolan och institutionen för historiska studier vid Umeå universitet, som i sin avhandling Befria mannen! skrivit om hur männen under den andra vågens kvinnorörelse försökte bilda en mansrörelse för jämställdhet mellan könen.

Befria mannen
, eller Föreningen mannen som rörelsen senare bytte namn till, har trots att den aldrig var särskilt stor ens under blomstringsåren i slutet på sjuttiotalet, upprört ända in i våra dagar. Det skriver DN på Insidan idag. Vad var då så provocerande?

De tog bland annat strid för att få vara nära sina barn, få tillgång till sina känslor och slippa konkurrera med andra män i machosamhället. Helena Hill sätter fingret på något intressant:

-- Den traditionella mansrollen sågs som förtryckande och destruktiv inom mansrörelsen. En viktig utgångspunkt i de första mansgrupperna var att män hade för få eller inga nära relationer. Därför hade de inte heller någon att tala med om sin livssituation och sina relationer.

Intet nytt under solen. Så är det även idag. Många pojkar växer upp till män utan att ha ett språk för att uttrycka känslor på ett djupare plan. De får god träning i att uttrycka befallningar (som "Passa bakåt!", "Spela bollen!" och "Höj ljudet!") men saknar den träning som många flickor får i att problematisera och diskutera.

Sorgligt, eftersom det ofta är språket som skapar en klyfta mellan män och kvinnor. Vi "förstår" inte varandra. Och till slut kanske man till och med inte orkar försöka. Män kapslar in sig själva och kvinnor talar ut med varandra.

Resultatet blir ofta att det är kvinnan i en heterorelation som vårdar relationerna -- både relationen mellan mannen och kvinnan, och relationerna till barnen, till svärföräldrar, grannarna och parmiddagsvännerna. Vilket resulterar i att mannen vid en skiljsmässa (för jodå, de kommer) ofta blir väldigt ensam. Relationerna följer ofta med kvinnan. Om han aldrig lyft luren och ringt sin syster förut, varför ska det plötsligt kännas spontant att göra det nu? Dilemmat beskrivs bland annat i
Maria Svelands bok Bitterfittan. Och kan säkert kännas igen av åtskilliga.

Velourpappan kanske inte var så dum ändå. Om han hade ambitionen att ge sina söner ett språk att uttrycka känslor på, vill säga. Och ett avslappnat men intresserat förhållningssätt till alla de relationer som omger oss. Heja, vel
ourpappan!

Citerad på finplats

Som bloggare och kulturvetare blir man (jag) vansinnigt smickrad när ett mejl kommer till inboxen som säger att Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt vid sällskapets årshögtid på Åland i början på maj citerat mitt möte med Årstavikens gnom som jag skrev om på bloggen i februari. På sällskapets blogg Harry Martinson i tiden skriver Rune Liljenrud om att mitt inlägg gjorde deltagarna "mycket glada".

Sedan det första mötet med Årstavikens gnom har jag träffat honom ytterligare en gång. Då reciterade han Martinsons "Daggmasken" ur Passad:

Vem vördar daggmasken,
odlarn djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

måndag 14 maj 2007

Farligt nära nu

Vi är farligt nära nu. Närmare bestämt tretton timmar kvar innan slutpresentation för AMF Pension. Det är då vi ska visa dem hur vår klockrena lösning kommer att få dem att gå om samtliga konkurrenter i jakten på de unga tjänstepensionsväljarna.

Vi har jobbat stenhårt de senaste veckorna. Mat, sömn och träning har varit nedprioriterat till förmån för montering av units på pannåer, rapportskrivande, leave behind-häftande, kaffehämtning på Seven och annat som hör ex-jobbande till.

Det har varit otroligt lärorikt att jobba i en grupp med olika kompetenser och människor. Samtidigt är det inte utan att det kommer att vara sanslöst skönt när det här är över.

Då börjar livet och vid det här laget vet jag om någon att framtiden är ljus. Jajamen.

lördag 12 maj 2007

torsdag 10 maj 2007

Varför väger kvinnors argument så lätt?

Jag har tagit bort en kommentar på mitt förra inlägg där avsändaren skickade en länk till en sida där det fanns både namn och bild på de friade männen i våldtäktsfallet.

Ett inte helt lätt val. Jag är arg och känner medlidande med den unga kvinnan. Jag tror inte att någon gör en anmälan av det här slaget för skojs skull. En anonym läsare kommenterar: "Att en person säger 'nej' (vilket det inte ens är bevisat att hon gjort) är inget värt om ett 'nej' vid ett tidigare samlag varit en del av spelet." Det här argumentet dyker ofta upp i sammanhang där det skett ett sexuellt övergrepp. I inget annat sammanhang förutsätts det så frekvent att vad du ville ha eller göra senast är detsamma som du vill den här gången. Jag menar att en kränkande handling är en kränkande handling, oavsett omständigheterna.

Jag beklagar den behandling kvinnan utsatts för, både av männen och rättssystemet. Jag beklagar att kvinnors argument så ofta tycks väga lättare än mäns i den här typen av brott. Och det är den diskussionen jag vill fortsätta här. Hur det så ofta är den kränkande parten som genom sitt vittnesmål har makten att avgöra om det är en kränkande handling eller inte, eller om den kränkande handlingen är tillräckligt kränkande. Det är sällan den kränkta har tolkningsföreträde. Det är fruktansvärt frustrerande och får i alla fall mig att, som kvinna, känna mig som en andra klassens medborgare.

Jag tror att vi i ett civiliserat samhälle ska våga handla med hjärtat, men inte i affekt. I ett fall som det här är det lätt att bli upprörd, arg, kanske vansinnig, galen. Men för att inte själva bli sådana barbarer som vi vill ta avstånd ifrån bör vi behärska oss och inte drivas av hämndbegär. Därför valde jag att ta bort kommentaren.

måndag 7 maj 2007

Hellre fria än fälla fäller offret för alltid

Jag blir sjukt förbannad. I torsdags friades två "kända krogägare" a.k.a. Stureplansprofilerna, från anklagelserna om våldtäkt på en 19-årig flicka. "Trots att rätten ansåg att hon förmodligen tvingats till sexuella handlingar menar den att det inte går att bevisa att männen våldtagit henne" skriver Metro.

Metro skriver också att männen och kvinnan var bekanta sedan tidigare och de hade tidigare haft sex med varandra. Det hänvisas ofta till tidigare sexuella relationer mellan förövare och offer i sexualmål. Som om det skulle vara en förmildrande omständighet? Det visar bara att rättssystemet ser det hela ur förövarens perspektiv. Se det istället ur offrets synvinkel och ett avgrundsdjupt svek visar sig -- en person som man tidigare uppenbarligen litat på gör plötsligt en barbarisk handling. För inte kan man väl som kille utgå ifrån att för att en kvinna velat ha sex med en en gång så är man helt oemotståelig för all framtid?

Kvinnan var kraftigt berusad och rättens bedömning är att det kan ha varit så att männen inte uppfattat att kvinnan inte ville ha sex, berättar Metro. Borde man inte förstå att man ska lämna en "kraftigt berusad" flicka ifred?

Jag blir så arg att jag nästan blir galen. Igår demonstrerade ett hundratal människor i centrala Stockholm mot domen, och jag hade gärna varit där.

-- Vi demonstrerar mot att tingsrätten friade de två med motiveringen att det "inte fanns något uppsåt" och att "männen inte förstod". Men kampen mot ett sexistiskt samhälle kommer att fortsätta, sade några av demonstranterna, både kvinnor och män, till DN
.

Männen förstod inte? Det är märkligt att ibland förstår de så mycket att de kan styra en hel värld, ibland förstår de inte de mest basala saker. Som ett nej. Som gråt. Som stilla snyftanden och ett kroppsspråk som säger, låt bli mig.

Hellre fria än fälla, javisst. Men samtidigt fälls offret för alltid. För att en ung flicka utnyttjats och sargats för livet är i det här fallet "förmodligen" bortom allt tvivel.

torsdag 3 maj 2007

Somliga går med gröna skor

En man med gröna skor och rosa bälte äntrar scenen. Han tycker att man ska köra sin grej och därför slängde han alla sina bruna och svarta skor för flera år sedan. Sitt första konstinköp gjorde han 1972 -- en Andy Warhol för 1800 kronor. Sedan startade han galleri i slutet av 70-talet, först i Göteborg och nu i Stockholm.

Det är galleristen Björn Wetterling, som driver Wetterling Gallery, som står på scenen i sal 41 på Berghs. Han berättar om sitt liv och sin verksamhet. Som retat gallfeber på konstsverige med sina provocerande affärsmetoder. Bland annat gör han regelbundet reklam för sitt galleri och har samarbetat med byråer som Forsman och Bodenfors, Rönnbergs och Paradiset.

Till oss har han några tips. Gå inte på Bukowskis och köp inte Zorn eller Liljefors, säger han.
-- Sälj dem och köp dem som lever idag! uppmanar han oss. Annars tillför ni inte ett jävla dugg till er samtid!

Han uppmanar oss att göra vår egen grej och menar att rädsla är det farligaste vi har. Vi ska våga testa.
-- Tänk "kan du så kan jag", menar Björn Wetterling. Var inihelvete kaxig och ifrågasätt!

Som inflytelserik gallerist inser han att han har en viss makt. Och som stor reklamköpare tvekar han inte att bruka den.
-- Har man någon slags position ska man använda den, säger han och visar annonsen som Aftonbladet inte vågade publicera: "Bomba inte Irak! / Wetterling Gallery".

-- Nästa annons blir "Bomba inte Iran!", säger han med ett leende.

Life is like a supermodell...

Livet är spännande. I dag är det en fläkt av fotoateljé på Manhattan, Vouge och supermodellyx i mitt liv. Evian och Laura Mercier. Fotoblixtar och fläkt som gör så att håret fladdrar och ögonen blir torra.

I själva verket sitter jag i Studio Fernvik vid Telefonplan. Det är dags för plåtning till slututställningen. Fotografen Kalle Gustafsson är i full gång med att plåta modellen Nelly från MIKAs. Stylisten Adrienne Sandelin och make-upartisten Johanna Sylvan jobbar med kläder, hår och smink.

Vi är supereffektiva idag. Anette jobbar med att göra ut lösningar, Albin håller kollen på fotograferingen, Christian smsar och jag jobbar vidare med vår rapport som ska vara klar redan på måndag.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det blir sen. Resultatet ser du i vår monter i rum 44 på Berghs slututställning 25-27 maj.

Jag lovar -- pension som ni aldrig sett den förr!

onsdag 2 maj 2007

Vi har noll koll...

Vi svenskar är rätt dåliga på privatekonomi. Det vill finansmarknadsminister Mats Odell (kd) ändra på och föreslår en privatekonomisk folkbildningskampanj efter brittisk modell.

-- Det kan exempelvis handla om information om hur man ska hantera bolån, pensionsspara, uppmuntra till att göra aktiva val i premiepensionssystemet och hur man ska tänka när man ska välja fonder. Jag tror vi måste hjälpa våra medborgare att ta informerade beslut om sin egen privatekonomi, säger Odell till TT.

Jag är helt med på det. Vi har i regel rätt dålig koll på vår egen ekonomi. Och även om det inte är supersvårt när man väl sätter sig in i de olika delarna så är det ointressant -- tror vi.

I samband med vårt examensprojekt för AMF Pension så har det tydligt framgått hur lite koll unga människor har när det gäller pensionssystemet. Även när de tror att de vet skillnaden mellan allmän pension och tjänstepension så visar det sig att kunskaperna är mycket grunda, eller rent av felaktiga.

-- Skillnaden mellan den upplevda kunskapen och den faktiska kunskapen kan då vara en indikation på att det behöver vidtas åtgärder i folkbildande syfte, säger Jan Fritsch, enhetschef på Finansinspektionen.

Det skulle kunna lösas enligt en modell som testats i Storbritannien. Där ger myndigheter, som barnavårdscentraler eller skolor, ekonomisk rådgivning till medborgarna utifrån specifika behov i olika skeden av livet som vid start av studier, vid barnafödande eller inför pensionering, skriver DN.se.

tisdag 1 maj 2007

Putsat utsikten och insikten

Sådär, nu har jag stökat om lite här på bloggen. Liksom när man putsar rutorna på våren och det plötsligt blir ljusare och somrigare. Så man kan se ut lite bättre, och kanske inse lite mer också.

Ändrat titeln har jag också gjort, eftersom jag inte har många veckor kvar på Berghs. Skönt det, jag är redan någon annanstans i tanken. Det har varit roligt att plugga och att stoppa in andras erfarenheter i hjärnans alla fack, men det ska bli ännu roligare att jobba och få tillfälle att plocka fram dem och med dem till hjälp göra mina egna erfarenheter.

Har bytt foto på mig själv också, mest för att ombyte förnöjer och för att håret har växt sen sist. Eller för att putsa lite på mitt personliga varumärke? (Jag kan dock lova att kärnvärdena är de samma.) Men vänta, vad är det för tuss vid örat...? Tur det finns PhotoShop. Vi ses.