fredag 28 december 2007

Början på ett skräddarsytt år?



Livet är som en enda lång paketutdelning. Ena dagen är det vackert och snö, som på bilden ovan från Siljan dagen för julafton, och nästa dag är det snöslask och allt är brunt och skitfult. Ena dagen har man en hel läpp som man knappt ägnar en tanke och nästa dag är det en massa stygn i den och det är svårt att tänka på något annat.

Men det känns rätt bra ändå. Även fast jag bara kan äta mat som är finfördelad nog för att transporteras genom ett sugrör. Även fast jag inte kommer att få någon nyårspuss på munnen, för den är stickig av stygn och ser rätt läskig ut. Det läker ju.

Det kunde gått så mycket värre när jag körde i en råk på Siljan under långfärdsskridskoturen på juldagen. Alla tänder är ju kvar och näsan är rak. Ingen hjärnskakning. Inga blåmärken direkt, utom på armbågarna.

Jag känner att någon står på min sida. Någon håller på mej.

Kanske gjorde spåkäringen en glädjekalkyl när hon tolkade stjärnorna och skrev i mitt horoskop i Damernas Värld att 2008 kommer att kännas "skräddarsytt" för mig. Nu har året i och för sig inte tippat över än, men vi är härligt nära.

Det spelar ingen roll. Sytt som sytt. Jag känner på mig att det kommer att bli det bästa året på länge, för mig. Heja 2008.

söndag 23 december 2007

God jul!


Spegelblank is på Siljan, dagen före julafton. Mitt julkort till dig. God jul!

fredag 21 december 2007

"Om du har en fri vilja: tryck ett."

"...han bar på en mörk hemlighet: pojken längtade. Det var inte tillåtet att längta. Det var bara tillåtet att efterfråga.

När alla efterfrågade i stället för att längta kunde de som styrde vara säkra på att inga maktförhållanden i samhället skulle förändras i grunden. Det går ju bara att efterfråga i förhållande till den inkomst och de resurser som man redan besitter."

Fantastiskt, Kielos! Läs hela sagan.

torsdag 20 december 2007

Inte för alla relationer, men kanske för andra relationer

Idag fick jag svar på min fråga om det tramsiga spelet Lika barn leka bäst. Jag frågade i ett mejl till företaget som gör spelet om det även passar relationer som inte är av kille-tjej-slaget och det kanske var otydligt av mig.

"Spelet riktar sig i första hand till par, d v s det innehåller frågor som "paret" helst ska svara lika på för då får man flytta fram på spelplanen. Det kan kanske också vara för andra relationer. Det viktigaste är att man känner varandra bra eller alternativt kanske spelet hjälper till att lära känna varandra. I så fall kanske inte tävlingsmomentet är det vikigaste i spelet."

Andra relationer? Hmm...

onsdag 19 december 2007

Roligt för alla, eller roligt för vissa?

-- Årets lite lagom kinky julklapp, hihi, tänkte speltillverkaren Tactic -- kanske? -- när de tog fram spelet Lika par leka bäst. "Roligt för alla som lever i ett parförhållande" står det på asken som är dekorerad med symbolerna för Mars och Venus. Verkligen? Alla?

Kan det vara så att sällskapsspelbranschen inte riktigt har hängt med i samhällsutvecklingen? Eller visar de precis hur konservativt samhället faktiskt är?

Jag har mejlat och frågat hur de tänkte. Ska bli spännande att se vilket svar jag får.

Om sopor och återvunnen musik

Med anledning av det jag skrivit i tidigare inlägg var jag lite uppeldad och diskussionslysten i måndags. Över en öl diskuterade jag och kollega konsumism och sopsortering, sopförbränning och sopimport med hans kompis som är reporter på en statlig radiokanal, och något av en återvinningsexpert.

Jag sa: -- Vi kan inte konsumera i den takt vi gör idag. Vi måste minska på konsumtionen!

Han sa: -- Men vi kan heller inte sluta handla. Då... [jag sammanfattar: då brakar allt samman, och det finns inga pengar att rädda världen för. Det gör inget bättre].

Jag ba: -- Tänkte inte på det.

Och sen: -- Grrr...

Nu måste jag tänka ännu mer på det här och det är jobbigt.

Sen gick vi till Klubb Sunkit och lyssnade på återvunnen musik och mådde ganska bra ändå.

+ + +

Tack till Peter WolodarskiDN för lån av bild. Han tycker inte heller om resterna av vår konsumtion. I alla fall inte när de ligger mitt i stan.

måndag 17 december 2007

Så när blir less more i mellanmjökslandet?

Bisonfredrik tycker att Sten (i förra inlägget) är slår in öppna dörrar i sitt citat: "Det lär dock vara få människor i mellanmjölkslandet som har något att invända mot hans kommentar." Fredrik vill hellre se "citat om lösningar och framåttänkande i så fall". Och visst kan jag hålla med om det.

Men ändå. Alla veeet att vi inte kan "hålla på såhär". Men den enda lösningen som presenteras är att vi ska konsumera oss ur det. Vi ska köpa miljövänligare saker. Apparater som drar mindre ström. Kläder som är tillverkade av ekologisk bomull. KRAV-bulgur från Kaukasien. Bilar som drar mindre bensin. Eller går på etanol (hu).

Ingen säger: köp mindre, för fan. Du behöver inte det där. Låt bli. Släpp. Gå till jobbet. Less is more.

Jag säger som Sten: Det är ju galet. Och önskar att någon sa ovanstående till mig. På skarpen.

söndag 16 december 2007

Dagens citat: "Det är ju galet."

-- Detta överdåd, och att fortsätta med det in absurdum, med en konsumtion som inte är relaterad till mänskliga behov och naturens behov. Det är ju galet.

Sten Ebbersten, professor emeritus vid SLU, i dagens DN om hur vi använder ändliga resurser.

torsdag 13 december 2007

Hihi, vi är Sveriges Bästa Pr-byrå för tredje året i rad!

Jippi! Vi knep guldet igår framför näsan på de utmärkta pr-byråerna Agency och Jung Relations och blev Sveriges Bästa Pr-byrå för tredje året i rad i Resumés tävling Sveriges Bästa Byrå 2007.

Jag saxar vårt pressmeddelande:

Westander är Sveriges Bästa Pr-byrå

Tidningen Resumé har – för tredje året i rad – utsett Westander till Sveriges Bästa Pr-byrå. Utnämningen baseras på en kundundersökning där totalt 214 byråer har deltagit i olika kategorier och över 2.200 kunder har gett sina omdömen.

– Vi blir oerhört stolta när våra uppdragsgivare ger oss så höga betyg i en kundundersökning, säger vd Patrik Westander.

Bland Westanders uppdragsgivare finns Alkoholkommittén, Creuna, E.ON Sverige, FMK, Folksam, Folktandvården i Stockholms län, Forum för småföretagsforskning, Green Cargo, Handikappförbunden, Libero, Läkemedelsförmånsnämnden, Michelin, Naturvårdsverket, SJ, SLAO, Statoil, Svensk Fjärrvärme, Svenskt Näringsliv, Taxi 020 och Återvinningsindustrierna.

Sveriges Bästa Pr-byrå utsågs på galan Sveriges Bästa Byrå 2007, som arrangerades av tidningen Resumé. Utnämningen baserades på en kundundersökning som undersökningsföretaget Easyresearch genomfört bland de deltagande byråernas kunder. Totalt deltog 25 pr-byråer i kundundersökningen.

Topplistan över Sveriges Bästa Pr-byråer 2007:

1. Westander
2. Agency
3. Jung Relations

Pr-byrån Westander har för närvarande 25 anställda, jämfört med 19 anställda för ett år sedan. Byrån har cirka 45 aktiva kundrelationer. Westander har två år i rad blivit utsett till snabbväxande Gasellföretag av Dagens Industri och till ekonomiskt högpresterande Superföretag av Veckans Affärer.

måndag 10 december 2007

Argumenten har tagit slut för Svenskt Näringsliv


Idag har Svenskt Näringsliv en helsidesannons på sidan tre i DN, och säkert i flera stora morgontidningar. Den består mest av text och är en saga om "gumman som handlade för lite". Gumman gillade att handla saker, en del till sig själv, en del för att glädja andra. Hon handlade ofta i granngubbens affär. Gumman såg fram emot julen: "Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker."

Gubben såg också fram mot julhandeln, för att han då tjänade pengar så att han kunde äta god julmat och ge bort julklappar. Och så var det naturligtvis roligt med "kunder som kom tillbaka, år efter år".

Men, -- huvva! -- en dag "råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning":

"Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar."

Gumman tog åt sig och handlade inte så mycket den julen. Fler i "den lilla staden" gjorde likadant. Det slutade med att farbrorn fick stänga sin affär, han kunde inte köpa någon julmat och "den fattiga arbetaren på andra sidan jorden" som tillverkat många av sakerna i farbrorns affär blev ännu fattigare.

Nu kommer sensmoralen, dömande och helt ologisk:

"Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla."

En slutsats ryckt helt ur luften. Javisst, det går sämre för farbrorn om gumman och alla andra i den lilla staden handlar mindre i hans affär. Men då får han kanske anpassa sitt sortiment? Varför inte börja importera Fair Trade-produkter eller kläder i eko-bomull (säljer som smör, enligt dagens DN). Tillgång och efterfrågan, huh!? Säkert blir det besvärligare för "den fattige arbetaren". Men att därifrån dra slutsatsen att gumman får "en jättetråkig jul" är ju absurd.

Pinsamt, Svenskt Näringsliv. Debatten om det är sunt eller ej att konsumera så som vi gör idag drivs inte längre bara på kultursidorna, den finns i hela samhället. Inte minst när vi diskuterar klimathotet. Det känns nedvärderande mot alla som tar frågan på allvar och rätt fånigt att försöka bemöta den omfattande kritiken mot konsumtionssamhället i en köpt (!) annons utan några sakliga argument som helst och dessutom i en förenklad sagotext.

Vi kommer aldrig att sluta handla med varandra, och det är det väl ingen som tycker heller, men däremot finns det alla anledningar att fundera över våra konsumtionsmönster. Vad köper vi, varför köper vi och när köper vi det? Hur länge är vi nöjda med ett nytt köp och hur snart vill vi ha något nytt igen? Varför?

Svenskt Näringsliv borde istället visa att de tar debatten på allvar, bemöta den med sakliga argument och försöka hitta nya lösningar för sina medlemmars skull. Vi kommer inte att kunna konsumera i dagens takt, face it, och då kanske de kan driva framåt för att söka en lösning. Hur kan man bedriva ett hållbart företagande?

Istället vill Svenskt Näringsliv genom någon form av illa sittande ironi riktad mot kulturetablissemanget -- kapitalismens ständiga fiende -- piska fram sympati för den lilla omoderna handelsmannen.

"Jättetråkigt", Svenskt Näringsliv. Till er andra; se upp för shoppinglobbyn!

Andra bloggar om: , , , .

söndag 9 december 2007

Kejsarens nya kläder faller i mellandagarna

Jag har funderat ett tag. På en sak som gör mig lite ont.

Som ni ju vet råder en nördtrend just nu. Helt vanliga människor väljer att se ut som Napoleon Dynamite och Harry Potter. Om du inte vet kan du läsa mer hos Manolo. Hipsters kallas de.

Mest karaktäristiskt för en hipster är nördbrillorna. Glajor så stora att man kan slicka på glaset om man skulle vilja. Det är lite kejsarens nya kläder över det hela eftersom alla tycker att det är skitfult.

Det som jag går och är lite brydd över är hur det ska gå för alla som har köpt sådana glasögon. Glasögon är ju inte som vilket annat klädesplagg eller accessoar som helst. De sitter mitt i ansiktet och blir därför väldigt centrala i ens uppenbarelse, samtidigt som de är väldigt centrala för synen om man ser lite illa.

Det är helt klart en ordentlig chanstagning. En hipster spelar med sin coolness som insats. (Som att opera in silikon i det ena bröstet och pacemakern i det andra. Ingen klockren jämförelse, men kanske någon förstår.)

Den dagen tishan från Fred Perry blir omodern låter man helt enkelt bli att ta på sig den, eller tar på något hetare över. Då Acnejeans plötsligt känns såder heta, låter man dem helt enkelt ligga kvar i tvättkorgen tills de har multnat. När Tretornsneakern känns so last thursday kan man helt enkelt hoppa i ett par andra pjucks. När bodyn i glansig lycra från American Apparel känns som att den ska kväva en i all sin cerisehet kan man inte göra annat än slänga den. Den dagen vinterjackan från Monki känns december 2007 är det ju nästan vår och man har en god ursäkt att köpa något nytt. Eller när farfarströjan från Filippa K känns som något för folk som har en stör i röven kan man gå till Stadsmissionen vid Nytorget och låta någon göra en remake på den.

Men vad gör man med ett par brillor den dagen då trenden slår över och det blir så total mainstream?

För den dagen kommer ganska snart, det vet vi ju. Jag sätter en slant på att det kommer att ske i mellandagarna, och jag skulle gärna vilja få några motbud. Mitt argument är att ju spetsigare och speciell en trend är, desto snabbare går den över bland de riktigt medvetna. Och nu har vi levt med den här trenden länge nog.

Ju högre hipfaktor, desto hårdare nederlag om man inte hoppar av i exakt rätt stund. Det låter osannolikt, men kan faktiskt handla om från den ena kvällen på Nada till den andra.

Då är man inte längre en nörd, utan en tönt. Och det gör lite ont i mitt hjärta för jag vet att jag inom kort kommer att möta en massa människor längs Götgatan som endera går lite ostyrigt, hejar på fel personer och går in i lyktstolpar, eller de som lite generat och med nedslagen blick för att inte möta någon de känner fortfarande går omkring med nördbrillor på nästippen.

Ett tips: köp hem linser. Så att du är förberedd när dagen kommer.

tisdag 4 december 2007

Att skapa med händerna är en liten bit av frihet

Jag har köpt en symaskin. På Blocket. Igår bussade jag mig själv till Norrtälje för att hämta den. Det var en snabb affär.

Så nu ska här sys. Den är lite modernare än den på bilden, den har olika pressarfötter och massa olika sömmar att välja på. Förmodligen var det en riktigt krispig modell när den kom ut på marknaden -82 eller så.

Det är inte klokt vad jag kan sakna att göra saker med händerna. Det blir väl så när jag nästan uteslutande jobbar med kontakten mellan huvudet och tangentbordet hela dagarna. Min handarbetande sida har legat i träda sen jag flyttade till Stockholm, men nu ska det bli ändring på det.

Det här med handarbete, om man ska föra maskinsömnad till den kategorin, är ju väldigt hett just nu. Det tokvirkas runt lyktstolpar här på Söder och Katarin Brieditits och Katarina Evans med flera driver sajten Do Redo.se som också blivit bok. Den relativt nyöppnade garnaffären Knit Lab på Rosenlundsgatan ser mer ut som en modebutik än en traditionell garnaffär och lockar ett helt nytt klientel. Det ordnas syjuntor i de trendiga kvarteren i stan och jag vet att i Sundbyberg sitter Jenny och broderar korsstygn. Handarbete har blivit hett.

Men varför? Kanske för att det är en liten bit av frihet att få arbeta med sina egna händer?

Tack till www.familyhouse.se för lånet av bilden.

söndag 2 december 2007

Skutta och snora, snyt dig och blås!

Jag nyser och snorar. Det är för trist att spendera hela helgen -- igen! -- med att vara, om inte dödssjuk, så i alla fall rätt risig. Kanske kan en skaldning om snor och nysningar muntra upp, och vem kan väl om inte Bellman:

Snyt dig din Lymmel! - probera,
Profva Hornet, snyt dig och blås!
Nympherna qvickt sig rangera,
Prusta och nysa, spassera,
Wingmarkens Kärsta åt höger,
Skuttar med Svarfvaren så tröger,
In med föttren liksom en gås,
Rödbrun i barmen som koppar.
Tvi dig din Skurk så du hoppar,
Med din tumstock, kappa och Krås!

Övriga förtielva verser i Angående sista balen på Gröna Lund och resten av Fredmans epistlar hittar du här.

Vad är det man säger, lite kultur har ingen dött av. Jag vill hävda motsatsen -- kultur gör dig frisk!

torsdag 29 november 2007

Blanda inte ihop kultur med underhållning

Lyssnade nu under kvällen på en intressant intervju med Anna Takanen, konstnärliga ledare vid Göteborgs Stadsteater. Hon intervjuades i egenskap av makthavare och fick frågan om hon har makt.

Hon svarade att hon uppfattar att hon har makt inom teatervärlden, bland regissörer, skådespelare och andra inom branschen. Men konstaterade att hon som konstnärlig ledare vid en teater har mycket lite makt i samhället, eftersom kulturen, där teatern ingår, tillmäts ett litet värde. Teatern har reducerats till underhållning istället för att vara en plats där stora och viktiga frågor blir belysta och diskuteras. (Alternativt en plats för kultureliten, tänker jag.)

Jag tycker inte om att det är så.

Lyssna på hela intervjun!

måndag 26 november 2007

Några dagar väck, några dagar off

Det blev, som väl är, inget shoppat på Buy Nothing Day. Jag blev sjuk och lyckades bara ta mig till mataffären för att köpa juice och apelsiner, och det kan väl ändå inte räknas. Sen dess har jag legat sjuk i något konstigt som gör ont i hela kroppen.

Nu har jag repat mig såpass att jag följer med resten av Westander-kontoret till Bryssel på studieresa i två dagar. Väckarklockan kommer att ringa klockan fyra i natt och taxin kommer klockan fem. Hu.

Har 40 euro kvar från sommarens Greklandsresa som jag tänker spendera på något helt fruktansvärt onödigt om tillfället dyker upp. Helst en ny parfym. (Ser nu hur illa det ser ut i förhållande till mitt förra inlägg, men...)

Hur som helst -- jag skulle skriva varför det har inte blivit några inlägg på några dagar, och varför det dröjer ytterligare några dagar innan det blir några fler. På återseende!

fredag 23 november 2007

Imorgon kan du välja att inte köpa något, även om det är jobbigt

Imorgon, 24 november, är det Buy Nothing Day.

På den svenska sajten citeras omvärldsanalytikern Christina Cheng i en artikel i DN, från den omtalade väskdebatten i våras. Hon ser ett skifte mot en konsumtionskritisk trend:

-- Det man nu börjar se är att de som ligger längst fram i den bildade medelklassen söker ett annat uttryck. Hur definierar man sin identitet om man inte ska konsumera? Tiden kommer att bli en viktigare faktor än pengar.

Eller bildning, som toppar en undersökning om vad som ger status i vårt samhälle. Det hintar om att kunskap, medvetenhet och deltagande versus passivt konsumerande kan vara det nya "fattiga-rika".

Filosofen Alexander Bard talade vid Medieakademins höstseminarium i Göteborg i onsdags om de nya samhällsklasserna som delar samhället i över- och underklass genom ett helt nytt snitt. Han talar om nätokrater och konsumister. Nätokraterna kräver att få vara med i diskussionerna som förs i samhället, företrädelsevis genom de möjligheter i tid och rum som nätet ger. Konsumisten hänger sig åt ett resurskrävande konsumerande som inte tillför särskilt mycket alls.

Så, köp inget imorgon.

Fast... shit, jag vill ju så gärna ha den där fleecetröjan från Haglöfs som det är extrapris på, bara imorgon, hos Alewalds. Men jag vill ju visa min konsumentmakt och stödja Buy Nothing Day. Livet är fullt av val som ger ångest, som Sartre sa.

Som också sa, att vi alla har ansvar för hur vi väljer.

onsdag 21 november 2007

"Problematiskt att den manliga sexualiteten kopplas till grovt våld och död"

Idag börjar DN en artikelserie om våld, sex och unga människor.

I en av dagens artiklar beskrivs bland annat en film som ligger på nätet, där en man får halsen avskuren av en soldat. På samma sajt finns olika grova porrfilmer. DN har bland annat intervjuat Thomas Johansson, genusforskare och professor i socialpsykologi vid Göteborgs universitet, som anser att det är en vidrig bild av mannen som vuxenvärlden förmedlar till ungdomarna via vålds- och hårdporrsajterna:

-- Detta är en del av den allra mest extrema manskulturen där allt som inte är muskulöst och manligt ska förgöras och där kvinnor ska förnedras och våldtas, säger han. Jag associerar till soldater som tittar på hårdporr och sedan våldtar fiendens kvinnor. Pojkar som fastnar i detta och som kanske går in i subkulturer där både våld och kvinnoförakt glorifieras hamnar i en mental krigszon. De gör sig av med sin empati och kan råka riktigt illa ut - för att inte tala om deras offer. Så tycker jag att man bör kunna säga utan att bli anklagad för moralpanik.

Det är just kopplingen mellan våld och sex som är så fruktansvärt skrämmande, tycker jag. Idéhistorikern Anja Hirdman, genus- och massmedieforskare vid Stockholms universitet, säger till DN:

-- Både porr och våldsskildringar ger starka kroppsliga reaktioner, och när de länkas samman kan det lätt bli ett känslokaos av äckel, rädsla, upphetsning. Är det våldet som ska vara upphetsande eller sexualiteten som ska vara våldsam?

Det är minst sagt problematiskt att den manliga sexualiteten kopplas till grovt våld och död, anser Anja Hirdman.

-- Dessa bilder är uttryck för en psykotisk manlighet som till varje pris ska ha kontroll över sina kroppsupplevelser och över kvinnan, det underordnade offret. Resultatet kan bli att unga män får för sig att det är helt okej att använda våld både mot varandra och när de har sex med unga kvinnor, säger hon till DN.

Har vi inte sett tecken på just det under den senaste tiden, inte minst i de uppmärksammade våldtäktsmålen mot de så kallade Stureplansprofilerna?

Andra bloggar om: , , , .

tisdag 20 november 2007

Elfte budet: Du skall icke taga något för givet

"Ett ja kan precis som ett nej sägas på olika sätt, med ord eller med kroppsspråk. Bästa sättet att få reda på vad någon vill är att lyssna och är du osäker gör du bästa i att fråga. Ta inget för givet." Så står det på kampanjensajten för Okejsex.nu.

Det är Operation Kvinnofrid som
under hösten genomför en kampanj med namnet Okejsex.nu, som handlar om sexuellt våld. Operation Kvinnofrid är en samverkansform mellan myndigheter och organisationer i Stockholms län i frågor som rör mäns våld mot kvinnor.

Målet med kampanjen är, som de skriver på sajten,"att synliggöra och att öka medvetenheten om olika former av sexuellt våld och om problemets omfattning".

Budskapet är att a
lla sexuella handlingar ska vara ömsesidiga och att ingen ska utöva, acceptera eller blunda för sexuella övergrepp.

De väljer att definiera en våldtäkt som allt som sker före ett ja till sex: "Med en sådan definition måste vi faktiskt ta reda på och aktivt känna in om den vi ska ha sex med verkligen vill."

Och för den som är lite dålig på att "känna in" -- här är en liten kom ihåg-lista att ha i bakfickan, saxad direkt från Okejsex.nu:
  • Att hångla betyder inte ja till sex.
  • Att ha sex en dag betyder inte ja till sex nästa.
  • Att vara full betyder inte ja till sex.
  • Att vara tillsammans med någon betyder inte ja till sex.
  • Att följa med någon hem betyder inte ja till sex.
  • Att inte skrika eller slåss betyder inte ja till sex.
  • Att flirta betyder inte ja till sex.
  • Att sova betyder inte ja till sex.
  • Att inte säga nej betyder inte ja till sex.
"Ta inget för givet" tycker jag sammanfattar vad det hela handlar på ett väldigt bra sätt -- och tänker att nu kommer det nog en massa kommentarer på det här inlägget.

Andra bloggar om: , , , .

Anders Milton: Stäng dörren för mördare!

Idag skriver Anders Milton, regeringens nationella psykiatrisamordnare, på DN Debatt att det inte är någon rättighet att få bli läkare och att dörren till läkaryrket ska vara stängd för mördare.

Förutom att han svamlar och blandar ihop en massa saker, som andra typer av brott med annan typ av trolig återfallsgrad, rättssäkerhet med mera, skriver han att "universiteten bör göra en bättre kontroll av vilka som är lämpliga att arbeta som bland annat läkare. Inte bara för patienternas skull och för det förtroende som hälso- och sjukvården behöver ha för att rätt kunna hjälpa människor utan också för dem som rehabiliterat sig men ändå riskerar att hamna i en omöjlig situation."

Jodå, det tror jag med. Men jag tror att risken att dömda mördare börjar dyka upp en masse på läkarprogrammen är minimal. Vad som skrämmer mig mer: alla de med högsta betyg som söker till och kommer in på läkarprogrammet, för att det är det svåraste och mest prestigefyllda man kan läsa -- men saknar empati. De om några riskerar väl att hamna i "en omöjlig situation", vilket på sikt skadar
förtroende för hälso- och sjukvården.

Hellre då att ta in lämpliga människor genom intervju, och därmed låta en och annan färdigstraffad möööörrrrdare slinka igenom.

fredag 16 november 2007

En spännande diagnos?

Skönt. Alltid skönt att ha en diagnos. Så man med gott samvete kan skylla på något. Idag är det någon av kvällsblaskorna som skriver att 300 000 sötsugna svenskar kan ha vuxen-ADHD.

Jag är rätt ofta sötsugen. Trodde att det går att bota om man undviker att äta socker. Men om jag har vuxen-ADHD är det kanske bara att acceptera handikappet. Inkorporera det i min identitet. Jag som alltid varit så rekorderlig och skötsam, faktiskt lite spännande att ha ett typ värstinghandikapp.

Förresten. Vad är vuxen-ADHD? Yttrar det sig som att man blir lite dampig av att dricka öl?

Nåväl. Man ska kanske inte tro allt tidningarna skriver.

Andra bloggar om: , , .

PS. Fotot har jag lånat från Sweets.se.

söndag 11 november 2007

Runt runt i Markelius kollektivhus

Ikväll har jag varit på klubb i Sven Markelius kollektivhus på John Ericssonsgatan 6 på Kungsholmen! Huset som jag besökte och gjorde ett slags utvändigt studiebesök vid när jag skrev ett arbete på D-nivå i konstvetenskap. Det kändes högtidligt, att faktiskt få komma in i huset, i det som en gång var matsalen.

Det var Egron Lundgren-specialisten Andreas Hedberg som drog med mig och min gode vän Samuel, som är på besök över helgen.

Klubben heter Runt runt och det var sista gången de körde på det stället. DJ-killen spelade plötsligt min gamla favvo John Holm, och jag skickade en lapp och önskade "Du e en stor grabb" med Holm. Som jag har längtat att höra den ute! DJ-killen måste också älska den låten för han spelade den i nästa byte. Men! När de första takterna började klagade folk på att det luktade bränt och tro det eller ej, men basen dog. Så var det slut på det roliga, kvart i ett...

Men inte minst lite kulturhistoria hann vi med. Det känns stort!

torsdag 8 november 2007

"Vi tar det ett varv till, idag kör vi återanpassningsvinkeln, okej?"

Många kommentarer på mitt förra inlägg om en mördare på vårdcentralen, det är kul! Att ni läsare är aktiva alltså. Fallet i sig är ju inte kul alls. Moralfrågan i det aktuella fallet lämnar jag lite därhän, men vill lyfta upp det signaturen Leffe skriver, som handlar om hur media behandlar ett sådant här fall:

"Analysen av hur det rapporteras måste göras utifrån vilka drivkrafter som finns bakom en journalists eller utgivares beslut att publicera.

Det säljer kanske bättre att köra 'en mördare på vårdcentralenvinkeln' dag 1 och 2, sedan kan man avsluta det hela dag 3 med 'återanpassningsvinkeln', helt utan självkritik, naturligtvis - jämfört med att göra tvärtom? Kör man återanpasningsvinkeln först (dag 1 och 2) kan man ju inte begära att läsarna ska lyncha honom dag 3, eller hur?

Det viktiga för nyhetsmedia är att få uppmärksamhet till sina program, detta ger status, läsare/lyssnare/tittare och i förlängningen intäkter genom lösnummerförsäljning, prenumerationer, reklamförsäljning eller (som i fallet public service) större internbudget. För den enskilde journalisten ligger lön, status och kanske en fast tjänst (där man kanske kan få göra reportage som man tycker är angelägna på riktigt).

Slutligen tycker både enskilda och kollektiv av människor om att få sina egna uppfattningar bekräftade. Om de har förförståelsen att läsare/lyssnare/tittare är fördomsfulla och gillar 'mördare på vårdcentralenvinkeln' - då kommer de att försöka få den bekräftad."

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, medias metoder eller att vi accepterar dem? Gör vi det?

onsdag 7 november 2007

En mördare på vårdcentralen?

Idag har det varit ett himla hallå kring en man som för mer än tio år sedan begick ett mord och nu, efter avtjänat straff, kommit in på läkarutbildningen. Bland annat har Göran Hägglund gått ut och sagt att mördare är olämpliga läkare och att reglerna måste ses över.

Det kan nog vara så att inom vissa yrken så bör man ha ett prickfritt förflutet. Om man är polis bör man vara ostraffad för att samhällets förtroende för polismakten ska upprätthållas. Om man jobbar på en förskola ska man såklart inte vara dömd för pedofilibrott. Men i fallet med en läkare som begått ett, visserligen mycket grovt, hatbrott i sin ungdom -- jag vet inte.

Det kan vara så att det är bra om det framgår vid ansökan om personen varit straffad. Jag vet inte. Det finns säkert någon utredning som kan ta reda på det.

Det som förvånar mig är hur tydligt media tar ställning mot den här mannen. De inte bara rapporterar -- de dömer också.

Det enda jag hittat som balanserar upp det hela är en intervju med Peter Söderlund, nationell samordnare på Kris, som till SvD.se säger:
– Efter avtjänat straff har man rätt att börja om. Den här personen har ju visat att han har förändrats, att han vill hjälpa folk. Får vi en samhällsutveckling där man inte får en andra chans går vi tillbaka till 1500-talet.

En andra chans eller ej, loppet är redan kört för den här killen när Rapport-reportern på bästa sändningstid och med värsta dramatiken i rösten berättar att "bland de prasslande löven i den stillsamma akademiska miljön går mööördaren...".

Hur var det nu med den här objektiviteten som alla journalister värderar så högt? Eller får den vika så fort det går att skapa dramatik?

Nu är vi återigen där -- moralfixeringen hos media. Journalister, som allmänheten har ett ruskigt lågt förtroende för, försöker desperat positionera sig själva genom att visa hur illa det är ställt med resten av vårt samhälle.

Någon har sagt att medias strategi är att skapa rädsla hos läsarna för att ha dem i sitt grepp. Obekymrade medborgare som visslar och rycker på axlarna säljer nämligen inga lösnummer och höjer inga tittarsiffror.

Medierna lever på vår rädsla. Och vad kan vara läskigare än en mördare på vårdcentralen?

Opinionen gör som opinionen vill?

"De senaste affärerna har stänkt ned moderaterna värre än de andra partierna i alliansen, och värdet på varumärket 'nya moderaterna' faller just nu som en sten" skriver Göran Eriksson i SvD idag.

Ändå visar en Synovate-undersökning som DN låtit göra att moderaterna, trots alla skandaler under de senaste veckorna, har ungefär samma väljarstöd som innan.

Flera medier rapporterar (förvånat? indignerat?) om det idag. De som gjort sitt bästa, hojtat, skrikit, moraliserat och pressat fram en avgång. Och så syns det inte i väljarbarometern? Svensson skiter liksom i det (nya Svensson alltså).

Tro nu inte att jag förespråkar alkoholintag på arbetstid eller svartjobb. Icke. Tro inte heller att jag vill pussa en moderat.

Här passar den bra, statsvetaren Tommy Möllers lista över vad vi kommer att få se mer av i medias bevakning av den formella makten i fortsättningen. Han presenterade den vid tidningen Fokus mingel förra veckan och tionde och sista punkten heter moralfixering. Och på den punkten kan vi redan nu sätta "check".

I sin kamp om att positionera sig som makthavare mot makthavarna plockar medierna fram sitt tyngsta vapen: moralen. Media har sina egna tio guds bud som kan vara synnerligen användbara att snyta fram, för att stärka sin egen ställning och inte minst för att höja försäljningen av lösnummer.

Och plötsligt är media inte bara den tredje statsmakten, den granskande. De är även den lagstiftande och den dömande -- om än bara i sitt eget förlovande tabloidland.

Frågan är vilket galleri man spelar för. Den olydiga opinionen gör tydligen ändå som den vill.

tisdag 6 november 2007

-- Hejsan svejsan, Göran!

Meh, jaa. Sluta tjata rå. Här är bilden.

Observera killarna från firman.

Andra bloggar om: , , .

Foto: Fredrik Wass.

söndag 4 november 2007

Jag skymtar, alltså finns jag

Foto: fotograf Johanna Henriksson

Najmen, ser man på! Det är ju fantastiskt intressant med mingelbilder, inte minst när man själv riskerar skymta i någon viktigare persons bakgrund. Det är precis vad jag gör här. Detta är från Fokus mingel i torsdags, så det är iofs ingen nyhet längre. Bara lite narcissism.

Min stjärnglans ökar när jag kan berätta att jag här rör mig i Fredrik Wass sällskap (det är han som skymmer mig) -- redaktör för Internetworld och bloggar som bison. Den jag är involverad i ett så spännande samtal med är Alexander Armiento, chefredaktör för ST Press.

Men när kommer mingelbilden på mig och Göran? Jorå, den kommer, den kommer...

Andra bloggar om: , , , , , , .

lördag 3 november 2007

Stockholmare och glad i hatten?

Hur mår du idag? Jag känner mig som en femma på en sjugradig skala. Ledig, har tränat och precis ätit lunch. Och har en hel dag kvar att lata mig, läsa tidning, bada och så vidare. Rätt nöjd. En femma.

Hur jag och alla andra stockholmare mår idag kommer ikväll och många kvällar framöver att kunna avläsas på färgen på Hötorgsskraporna. Det är konstnären Erik Krikortz som igår öppnade sin utställning Känsliga städer, där byggnader belyses av ljus i olika färger, beroende på invånarnas känslotillstånd. I en pressrelease säger han:

”Reklamen dominerar det offentliga rummet, påpekar våra brister och talar om vad vi behöver för att må bra. Vår ekonomi är en ’bristekonomi’ som bygger helt och hållet på otillfredsställelse. Genom ljusinstallationen kan stadens invånare kollektivt själva tala om hur de mår. Resultatet blir en psykologisk diagnos på samhället.”

Konstnären är inbjuden av Moderna Museet. Deras intendent John Peter Nilsson drar paralleller till den kanadensiske filosofen Marshall McLuhan och hans teorier om informationssamhället som en utveckling av människans centrala nervsystem:

”McLuhans iakttagelser har blivit vardagens verklighet. Radio, teve, tidningar och internet är inte bara bärare av information och kunskap – de avläser och ibland förstärker privata och kollektiva känslolägen. Medierna kan vara både ställföreträdande gråterskor och hyllningskör åt oss inför händelser av olika slag.” (Vad sägs om att även skjuta in substantivet ”moralpredikanter”?)

Igår lyste det gult på skrapornas kortsidor. Hur kommer det att se ut ikväll?

Varför inte rött, som i jävligt glad i hatten?

Andra bloggar om: , , , .

Foto: Åsa Lundén, Moderna Museet.

torsdag 1 november 2007

Ny makthavarwiki lanserad

Har ikväll varit på lanseringen av tidningen Fokus nya wikisajt makthavare.se. Samtidigt outade de sin lista över Sveriges 100 mäktigaste -- både kända och okända makthavare. En spännande och kul grej -- och inte minst användbart i mitt jobb. Branschkollegan Göran Persson, nummer 46 på listan, talade kring vad makt innebär och hymlade inte om att han själv gillat att ha makt, eftersom hans drivkraft har varit att påverka.

Han pratade bland annat om att klimatförändringen kan innebära "en renässans för politiken" eftersom det inte kommer att räcka med att lita på att företagen driver igenom förändringar i tillräckligt hög takt. Det kommer att krävas -- väljarna kommer att kräva -- att staten använder styrmedel för att få till stånd de förändringar som är nödvändiga.

När det var dags för snittar och mingel i ett kändistätt World Trade Center passade jag på att presentera mig för branschkollegan Persson och överräcka en pr-handbok från Westander. Men ser man på, Persson fick ett exemplar av min kollega Jocke i Almedalen, och det hade han minsann med sig i sin portfölj! Det var inte mycket i den prydliga portföljen, men en pr-handbok fanns det. Jag har för mig att Persson sa att det var "en praktisk sak det där".

Andra bloggar om: , , , .

lördag 27 oktober 2007

Fantastiskt, Fjellman!

Besökte idag Frida Fjellmans utställning Nocturnal DreamsGustavsbergs konsthall. Fantastiska rävar och bävrar i glas och porslin, naturfenomen tolkade i plexi, glas och pärlor, en schäslong i fusklämmelpäls. Allt klätt i färger som mer för tankarna till blankt lip gloss, pastelliga ögonskuggor och Sofia Coppolas Versaillesöverflöd. En kommentar i vår tid då trädgränsen kryper allt längre upp och vi kommer att få se mer av stormar och översvämningar -- delvis tack vare vår vulgära och överdrivna konsumtion?

Utställningen pågår till januari. Kostar gratis, ta bara bussen från Slussen ut mot Gustavsberg. Fler foton här. Sevärt!

Andra bloggar om: , , , , .

måndag 22 oktober 2007

Ratta-ratta-ra...

Är inte det här lite långsökt? Eller smaklöst? Eller är jag helt trög och det är jätteroligt? Jag fattar inte.

söndag 21 oktober 2007

Språket är vår världs gränser och många begränsas orättvist

Kommer tillbaka efter en fantastisk helg i Västervik och snubblar över en hög med helgens DN som någon (tidningsutdelaren?) lagt precis innanför dörren.

I lördagens kulturdel finns bland annat en intressant artikel med Tove Leffler (bilden), en av två redaktörer för antologin Könskrig som jag skrivit om här tidigare. Hon berättar för DN:s Annika Persson om bakgrunden till boken:

-- Elin Alvemark och jag upplever båda att vi befäster våra könsroller allra mest i våra privata relationer. Och därför ville vi tillbaka till sjuttio­talsklyschan att det privata är politiskt.

-- Vi ville peka på att sexismen fortfarande är högst levande även om den är svårare att sätta fingret på när alla kallar sig feminister. Det är lätt att säga att man vill ha rätt­visa. Det är mycket svårare att ändra och pilla i sina egna beteenden, i sina omedvetna föreställningar om kön, säger hon till DN.

Trots att mycket idag känns nedslående tror Tove Leffler att det finns en framtid för en mer "oväntad kvinnlig sexualitet" och att förändringen måste komma genom att vi samtalar med varandra. Och så säger hon något som jag tycker är så sant, så sant: "När jag träffar någon som jag kan tänka med, då väller också känslorna fram."

Hon säger att den klassiska konflikten mellan hjärtat och hjärnan bara är "ett sätt att behålla könsrollerna intakta. Om man behöver skilja hjärtat från hjärnan är det ju något fel." Vi måste tala med varandra:

-- Vi ska prata mycket både i våra relationer och på den offentliga arenan. Och så ska vi ifrågasätta det som är svårt och jobbigt och aldrig acceptera att något är nedtystat eller mystifierat, säger Tove Leffler.


Jag tror det ligger mycket i det. I våra relationer måste samtalet vara centralt. För att kunna tänka tillsammans måste vi kunna tala med varandra. Men för att det ska vara möjligt att föra ett konstruktivt samtal, där vi når varandra och förstår varandra, måste vi ha ett språk.

Min uppfattning är att idag får många flickor under uppväxten ett rikt språk som gör att vi har lättare att uttrycka oss, att berätta vad vi känner. Vi har tillåtelse i mycket högre grad än pojkar att prata om hur saker känns. Många pojkar får inte det språket. Vilket är orättvist och sorgligt. Utan ett språk att använda för att uttrycka sina känslor hamnar man lätt i underläge. "Mitt språks gränser är min världs gränser", sa Ludwig Wittgenstein, och jag tycker det stämmer. Och det handlar både om att kunna prata om känslor inom sig och att diskutera världen runt omkring.

I romanen Smuts av Katarina Wennstam är äkta mannen Jonas förbannad på sin fru:
"Hon är så jävla verbal. Det är ett helvete att leva ihop med en journalist, med en kvinna som har talets gåva och vet att använda den. Som vinner varje diskussion på knockout. År efter år. Alla dessa ord. Alla dessa dispyter. Alla gånger då hon har segrat över honom."

Om man inte har ett språk blir det
ingen jämlik diskussion. Det blir ju inget kul liv tillsammans. Eller? Och dessutom, en relation ska väl inte kännas som en tävling? Vi ska väl sporra varandra till att utvecklas tillsammans?

Andra bloggar om: , , , .

PS. I bakgrunden hör jag singelmammorna i tv-såpan. En av dem har precis dissat en av männen som inte för följa med till Tallin. Han blir såklart ledsen för att hon inte väljer honom och drar därifrån. Hon blir besviken på att han bara sticker utan att säga hejdå på ett schysst sätt.

-- Det är inte en sån kille jag vill ha. Jag vill ha en kille som klarar av tuffa situationer, säger hon.

Han kan inte hantera situationen och blir därför en okänslig loser som bara drar. När det i själva verket är mycket känslor inblandade och han antagligen gärna hade sagt hur det kändes om han hade vetat hur han skulle göra och vad han skulle säga.

onsdag 17 oktober 2007

Finns det plats för feminism för hockeyfruar?

Har ikväll besökt releasefesten för Könskrig. Har bara läst två kapitel i boken än så länge, så jag kan inte ge något omdöme, men det lovar gott. Det är alltid intressant att ta del av nya, unga tankar. Om de är nya vill säga, vilket återstår att se.

Hur som helst, jag och Fredrik var förbi festen på Morfar Ginko på Swedenborgsgatan. Mycket folk, roligt att intresset är så stort.

Tänkte jag först.

Sen såg jag att det bara var typ en människa där. Som delat upp sig i ett myller av folk. Alla såg likadana ut. Noll representation. Ingen bredd. Ingen spridning.

Nu var det visserligen en releasefest, när de som bidragit till antologin och deras kompisar och kanske en och annan journalist från Bang festar och har kul ihop för att fira att boken äntligen är klar. Men av klientelet att döma tycktes det mig som att alla som skrivit är runna ur samma smältdegel.

Jag befarar att Könskrig, som så många andra feministiska statements, riktar sig mot de redan frälsta. De som fattat. De som har en åsikt. Vad är poängen? Ännu en bok där alla som läser nickar instämmande.

För de som verkligen borde läsa den gör det inte.

Nu undrar jag. Hur skriver man en feministisk bok som känns angelägen för hockeyfruar?* Är det möjligt?

Andra bloggar om: , , , .

* My bad! Min fördom.

tisdag 16 oktober 2007

Ett fyrfaldigt hurra för fyra år för Stureplansprofilerna!

Idag gick Svea hovrätt helt på kvinnans berättelse och dömde de två anklagade Stureplansprofilerna till fyra års fängelse var. Brottet betecknas som grov våldtäkt eftersom de båda samtidigt förgripit sig på en kvinna i en utsatt situation. Fyra år är minimistraffet för brottet.

Enligt DN berömmer Elisabeth Massi Fritz hovrätten, "hon anser att de varit professionella i sin bevisvärdering och dömt utan att skuldbelägga kvinnan utifrån tidigare erfarenheter eller berusningsgrad. Hon säger att som målsägande kan det vara lite av ett lotteri vilken rätt man hamnar inför när det gäller vilken vikt ens historia ges."

Det är visserligen ingen nyhet, men fruktansvärt att vårt rättsväsende kan vara ett lotteri! Både för den anklagade och målsäganden.

Elisabeth Massi Fritz efterlyser specialutbildade som dömer i våldtäktsmål. Och det är nog riktigt att någon form av specialutbildning borde krävas eftersom det är ett brott som är så förknippat med skam, skuld, synd och leverne när det i själva verket handlar om maktförhållanden och intimt förknippat med de rådande könsrollerna.

Elisabeth Massi Fritz säger till DN att det är en dom hon vill se fler av, där synen på kvinnor och män och sex är jämställt, och kallar dagens dom för en "modern dom". Det ligger mycket i det.

Men det sorgliga är att inte hjälper hur många våldtäktsfall som kommer till domstol och hur många av dem som får en fällande dom -- målet måste ju vara att det inte sker några våldtäkter överhuvudtaget. Visserligen kan hotet om att hamna i fängelse fungera avskräckande men det kan inte vara motivationen för att inte begå våldtäkter.

Det är istället attityden som måste ändras. Vi måste respektera varandra och förstå att ett nej är ett nej. För våldtäkt handlar inte om sex -- det handlar om makt.

Stureplansprofilerna kommer att överklaga till Högsta domstolen.

Andra bloggar om: ,

Kenta har huvudrollen i dockvrådramat

Mitt i alla hetsiga, intressanta och tankebaneutmanande diskussioner om vad det innebär -- och borde innebära -- att vara människa kommer här ett boktips. Köpte häromveckan den nya barnboken Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum. Jorå, det är lika bra att börja samla på sig den korrekta barnlitteraturen redan innan barnen ens är påtänkta.

Boken, som DN:s recensent Pia Huss kallade ett "drama i dockvrån", handlar om hur Kenta visserligen är skitbra på att sätta en rökare i krysset men som hellre leker med barbisarna.

Enligt Pia Huss går Kenta "på tvärs och agerar som den feminist varje människa borde vara, det vill säga någon som vill uttrycka alla sina sidor. Kenta söker respekt både för att han är fena på fotboll, sätter 'en rökare mitt i krysset', och för att han gärna klär ut sig och leker med Barbie. Pija Lindenbaum sätter ljus på den sorts pojke som brukar ha det motigt på grund av omgivningens förväntningar. Att en tjej klättrar i träd och lirar fotboll är helt okej, men en pojke som gillar 'tjejiga' lekar har det svårare. 'Är det månne fel på grabben?'"

Tyvärr är det så att tjejer gärna får vara lite grabbiga. "Pojkflicka" är ju ett begrepp. Men varför får inte killar leka med dockor, klä ut sig i kjol eller komma till dagis med glittriga hårspännen? "Flickpojke" -- ordet finns inte ens.

Pia Huss definition av en feminist är en människa som "vill uttrycka alla sina sidor". Det ligger mycket i det. Men, när ska vi alla få göra det?

söndag 14 oktober 2007

"Har feminismen gjort oss bättre på att älska varandra?"

Katrine Kielos återger på sin blogg sin artikel från senaste numret av Bang med temat "Jag älskar dig". Jag tar mig friheten att här återge delar av artikeln "Jämställd men död är inget alternativ", men uppmuntrar dig att läsa hela!

"Feminismen har mer än någon annan politisk rörelse tagit till sig uppgiften att omdefiniera och förbättra kärleksrelationen mellan män och kvinnor. Göra jämställt det som tidigare var ojämställt. Synliggöra det som tidigare var osynligt. Sökt efter nya sätt för män och kvinnor att älska varandra. Som poitisk kraft har man onekligen gjort framsteg gällande att göra våra relationer mer jämställda, men har feminismen gjort oss bättre på att älska varandra?

Böcker i vardagsfeminism är upplagda som en blandning mellan managementhandböcker och det glömda femtiotalets skrifter om 'så gör du mannen rumsren'. För att inte tala om det mindre bortgömda åttiotalets skrifter om 'så får du honom att fälla ner toasitsen'. Feministisk debatt om relationer och kärlek är idag i stort reducerad till en fråga om vem som städar. Vi sa att vi ville prata om relationen mellan män och kvinnor i termer av makt. Därför pratar vi idag om var och när och hur han skurar golven. Och om han bara städade så skulle kärleken komma. Naturligtvis är det obetalda arbetet i hemmet en viktig fråga men relationer mellan män och kvinnor handlar väl om mer än så. Eller?

[...]

Förhållanden handlar om att hitta en partner i vardagen och det vi kallar vardag handlar enbart om att konsumera. Att byta bort, byta till och köpslå på olika områden. Feminismens jämställdhetsideologi har mot bakgrund av detta tagit som sin uppgift att skriva kontraktet om vem som gör vad."

---

För mig blir det tydligare och tydligare. I en relation handlar det i grund och botten om respekt för min person och att inte bli begränsad (inte att förväxla med viljan att kompromissa). Och jag upptäcker att allt faktiskt inte är mitt ansvar.

Men någonstans gick det fel, inte minst i retoriken, eftersom det är så förbannat svårt att förmedla det till den man vill leva med. Men återigen, det kanske inte är mitt ansvar att tala om. Det kanske lika mycket är deras ansvar att kunna förstå.

Andra bloggar om: , , , .

lördag 13 oktober 2007

Könskrig om relationer, sex och normer

Har precis tagit en runda på stan och köpt antologin Könskrig med undertiteln "hur vi delas upp och hur vi hör ihop". Det handlar om "vårt krig mot kriget mellan könen och klyschorna som delar upp oss".

I pressreleasen heter det att "Könskrig är en blivande klassiker som samlar samtidens absolut mest moderna tänkare. De är unga. De är medvetna. De tror på sig själva och mänskligheten." Här blandas texter från journalister som Karolina Ramqvist och Sonja Schwarzenberger med författare som Manne Forssberg och bloggare som Elin Alvemark och Katrine Kielos.

De skriver om relationer, sex och normer -- och om kampen om rätten att definiera sig själva. Ska bli intressant helgläsning!

Läs intervjun i GP med redaktörerna Elin Alvemark och Tove Leffler.

Andra bloggar om: , , , , , , .

torsdag 11 oktober 2007

Gör för fan upp med er könsroll nu, det är inte skoj längre...

Kul att så många kommenterar. Och inspirerande att det finns så många kloka människor. Och tragiskt att det finns så många som inte ser problemet. Som tar det jag skriver som en förolämpning på deras egen person.

När jag i själva verket vill få er att göra uppror mot något ni tvingats in i och som begränsar er. Och som får en del av er att göra vansinniga saker.

Jag avser inte att göra något påhopp på "män" och det fattar man om man läser en gång till. Det är "manligheten" ni tvingas dras med som jag är trött på.

Klart att det finns miljoner underbara, vänliga, omtänksamma, roliga, smarta och schyssta människor som är födda med snopp. Jag känner flera! Min erfarenhet är att många av dem också är trötta på "manligheten" -- att förväntas vara på ett visst sätt bara för att man är man. Det är helt enkelt svårt (för att inte tala om hur fånigt det är!) att leva upp till den och gör många av dem inte rättvisa.

Nu är det sent och dags att stänga locket på datorn. Som sammanfattning på den här dagen citerar jag min nya favoritkommentator Kristina: "män, jag älskar er, men ta för fan och gör upp med eran könsroll nu. det är inte skoj längre."

Kunde inte skrivit det bättre själv.

Andra bloggar om: , , .

Om man kritiserar manligheten är man en könsrasist?

Det här är intressant. Förra inlägget, om män, män, män, skrev jag när jag åt min frukostgröt. Jag har ännu inte hunnit äta lunch och det är nu 27 kommentarer. Det blir aldrig så många kommentarer, så många upprörda människor, som när man skriver om manligt och kvinnligt och ber om en förändring i hur världen ser ut.

Några av de som skrivit är riktigt kloka. Pekpinnen skriver att det alltid går "att plocka fram undantag från regeln. Dessutom handlade det om MANLIGHETEN inte om MÄN. Kvinnor / tjejer kan också uppfostras eller lära sig 'att vara lojala mot gruppen, att vara starka och aggressiva och att inte ge upp om någon tuppar sig'. Vilket gör det ännu lite mer tragiskt."

Det handlar inte om att kvinnor är bättre än män. Män är heller inte bättre än kvinnor. Vi är människor, men uppfostras att bli något som inte är vi. Och det är då det blir så fel!

"För att man säger att våld generellt är vanligare hos män", skriver Kristina, " innebär det INTE att man också säger att kvinnor är oskyldiga. själva poängen i det fröken look skriver, är ju att våld inte är en 'naturlig' föreetelse, varken hos män eller kvinnor, utan något man tar till när det brister på andra sätt. MEN att våld har blivit en del av den skapade manligheten. de artiklar om kvinnors våld som ni plockat fram här är utspridda över nästan ett års tid. de händelser hon skriver om har alla hänt på under en vecka. kan man verkligen inte se ett mönster i det, då är man både blind och dum.

Kristina fortsätter: "varför är det så, att man ALDRIG kan kritisera MANLIGHETEN, alltså de förväntningar som ligger på hur människor med snopp ska vara, utan att alla automatiskt tror att man hatar män?den enda förklaring jag finner, är rädsla. män, jag älskar er, men ta för fan och gör upp med eran könsroll nu. det är inte skoj längre.och, med uppenbar känsla för stil borde vara obligatorisk läsning för alla.

ok, en sak till. det här handlar inte om män mot kvinnor. det handlar om samhällskonstruktioner som trycker ned och skadar människor under sig, både män och kvinnor. varför verkar så många tro att om män är onda då är kvinnor goda? klarar ni verkligen inte att tänka i flera dimensioner än en?"

Anonym menar istället att jag har missat poängen: "Det är inte Män.Det är förvirrade,rädda småpojkar,inget annat.Som tror att allt måste lösas med våld.Bara det att dom är beväpnade,visar ju den stora rädslan."

Det är intressant det anonym skriver. Kan någon utveckla det? Varför blir det så när man är rädd och otrygg -- varför tar man till våld för att lösa problem?

Heja, fortsätt!!! Tänk, argumentera, kommentera, skriv!

(Men undvik personangrepp -- för det visar bara att argumenten har tagit slut.)

Det är män, män, män, män

Den senaste helgen och veckan har det hänt förfärliga saker. En 16-årig blev ihjälkickad på Kungsholmen. En annan ung kille blev stucken av en Tynneredskniv i Göteborg. En 15-åring dödades och en 16-åring skadades allvarligt efter att en trakasserad 50-åring tappat besinningen och tagit fram hagelbössan i Rödeby. Och det endast i Sverige.

I USA skjöt en polis ihjäl ett gäng ungdomar på en fest. Han omringades av 100 polisbilar och kom inte levande ur det. Igår skjöt en 14-åring vilt omkring sig på en skola i Cleveland.

(När jag nu sitter och letar länkar till ovanstående hittar jag på SvD en artikel om hur en trafikincident ledde till mord.
-- Det var en sammanstötning i en rondell, några små krockskador. Ibland behövs det inte så mycket tyvärr, säger åklagare Thomas Eliasson till Metro.

"Ibland behövs det inte så mycket" säger åklagaren resignerat. Kanske rycker han lite uppgivet på sina axlar.)

Diskussionerna tar fart.

-- Hade polisen kunnat ingripit tidigare i Rödeby? Det hade ju faktiskt inkommit anmälningar tidigare. Vi JK-anmäler!

-- Ska barn som är femtonsextonsjutton år få vara ute på stan så sent? När klockan är två på natten! Var är föräldrarna!? Vi borde varit där, säger Lugna gatan!

-- Tynneredsgänget ska spärras in, de ställer bara till problem. De har konstiga värderingar där de kommer ifrån. Det blir en krock med det svenska samhället. Vi måste ha fler "hur vi gör i Sverige-kurser"!

Diskussioner som säkert vill väl. Som desperat letar förklaringar till hur kan det bliii såhär?! Och visst finns det förklaringar i rättssystemets luckor, i frånvarande föräldrar, i klassproblematiken. Men de skummar bara på ytan.

För vad är minsta gemensamma nämnaren -- vilken är komponenten som alltid, ALLTID finns där? Min kloka kollega Birger sa det så bra: det är män, män, män, män.

Eller snarare manligheten. Män är bara människor, precis som kvinnor. Men manligheten -- den är helt åt helvete som kan få människor att göra sådana saker.

Stephan Mendel-Enk skriver i sin utmärkta bok "Med uppenbar känsla för stil" att samhället uppfostrar pojkar till att vara lojala mot gruppen, att vara starka och aggressiva och att inte ge upp om någon tuppar sig. Typ.

Och pojkarna växer upp till män och lever så som samhället lärt dem. De blir äldre och situationerna de hamnar i är av andra slag. Det sätt att lösa problem som de lärt sig ger allt allvarligare konsekvenser. Kanske blir det misshandel. Kanske våldtäkt. Kanske mord.

I kontakten med rättssystemet kommer krocken. Då är det plötsligt fel att vara aggressiv och ta till våld. Det resulterar i straff.

Mendel-Enks poäng är att samhället först säger "buss på" och sedan "fy". Det är klart som fan att det inte hjälper om det inte finns en genuin förståelse för varför det är fel.

Gör upp med manligheten! Det vinner alla på, kvinnor som män.

onsdag 26 september 2007

Du levande är fantastiskt besynnerlig!

I måndags var jag och pappa Göran på Sverigepremiären av Roy Anderssons nya film "Du levande". Det var Björnfilm i Leksand som bjudit in filmskaparen att premiärvisa filmen på biografen Visir. Det var absolut proppfullt i den stora salongen. Vi kom lite sent och hade turen att få de sista biljetterna. Roy Andersson skickade med oss ett par ord innan filmen började:
-- Det är en film som inte har någon handling och inga huvudroller i vanlig mening.

Väldigt speciella karaktärer -- påtagligt många gubbar ser ut som twistade Roy Anderssonar -- och många scener som hålls samman av den speciella estetiken. En fantastisk film och både pappa och jag log på ett besynnerligt sätt när filmen var slut.

-- Som en Skrotnissevärld, fast med verkliga människor, sa pappa.
-- Påminner om Jan Stenmarks serierutor, tyckte jag.

Rekommenderas!

PS. För er som gillar skvaller -- leksandssonen Daniel Wallentin, regissör till "Ett öga rött", var på plats.

lördag 15 september 2007

Som en stor påse karameller!


Idag var jag och syster Caroline på vernissagen till utställningen Kosmos, planeter och raketer med Per Karléns färgsprakande och fantasieggande illustrationer på Ottilia Adelborgmuséet i Gagnef. Vi var inbjudna av Pers mamma Lena, som själv är textilkonstnär och god vän till mig. Det var en mycket stolt mamma och med all rätt!

Per har kallats "ungt designmedvetet bilderboksgeni från London" och har en verkligen gjort en rad helt fantastiska bilderböcker för barn. Första boken hette Boken om känslor och nu senast kom Galleri Galosch. En journalist beskrev böckerna som "en påse karameller" och jag kan bara hålla med! Det är färg, glädje, figurer och krumelurer. I djungeln, rymden, Chinatown och under sängen. Så mycket koncentrerad fantasi att man blir alldeles vimmelkantig.

Galleri Galosch slutar med en uppmaning till både barn och vuxna: Gör ditt eget galleri och fyll det med din egen konst! Till TT säger Per:
--Konstnären Pampusch säger "alla kan måla" och så vill jag att boken ska vara, en uppmuntran. Färgerna vill jag ska vara som en godispåse. Det ska vara salt, surt, beskt och sött. En del tycker man om, annat förstår man inte. Men helheten är god.

Så kan konsten beskrivas, inte bara på Galleri Galosch, utan även på Moderna Museet eller Tensta konsthall.

Lyllos alla ungar -- och alla föräldrar. Jag vill också natta mina ungar med Galleri Galosch!

måndag 10 september 2007

3 skäl att Kent tappar trovärdighet

Inte för att jag någonsin varit ett Kent-fan. Men jag lider lite med alla som pratat så engagerat om bandet. Så vitt jag förstår finns det människor i min generation som på allvar hävdar att Kent haft en avgörande betydelse för deras liv.

Nu har Kent sålt sig.

Till 3. (Usch, jag kräks nästan bara jag tänker på det.)

Kent släpper ett nytt album snart och om man köper en avancerad lur från 3 så får man en ny Kent-singel direkt i mobilen före alla andra. Oooooh-oh.

På affischen som satt på en vägskylt i Skanstull stod det nåt i stil med att "Kent har dessutom lagt konsertbiljetter i förpackningarna till 100 stycken typ XC801Weei-mobiler" (ja, de heter sånt nuförtiden).

"Kent har lagt..." Ja, eller hur. Eller så kanske det är Kents skivbolag som tycker att de gjort ett smart drag för att föryngra Kents målgrupp men det enda de gör är att urholka varumärket Kents trovärdighet.

Idén med biljetter i asken skulle påminna om Willy Wonkas chokladfabrik om det inte var för att det känns så genomkommersiellt och funkar så extremt dåligt med en allians mellan Eskilstunas nästan-medelålders stoltheter, en cynisk mobiloperatör och en mobiltelefontillverkare som gnuggar händerna.

Vad blir nästa drag, Mikael Rickfors som ekologiskt nedbrytbar gummifigur i Kellogg's frostiespaket?

Skämmes, Kent!

fredag 7 september 2007

Lockar rockar!

Nu kommer jag att under cirka två veckor ta semester från den här bloggen och flytta fokus till min andra blogg a.k.a. Lockiga Look.* Det är min väg mot sådana lockar som jag har på bilden ovan. Min dröm är att lockarna ska finnas kvar varje morgon när jag vaknar och inte bara vara det flykiga resultatet av en locktångs verk.

Ytligt kan man tycka -- javisst! Men så har jag också under ett svagt ögonblick uttryckt mig i termer om "yta och djup, med finess". Det får man ju lida för nu. Jag har varit djup nog så det räcker på den här bloggen, nu är det dags för lite yta som omväxling.

Under mindre än en vecka kommer jag att följa min egen promenad, ömsom på darrande rådjursben, ömsom självsäkert stegande, på vägen till permanenta lockar. Därefter kommer jag att under den kommande veckan initierat berätta hur det känns att upptäcka världen på nytt med ett huvud som när man rör på det liksom studsar lite av alla lockar som är fästa vid skalpen. (Ser du det framför dig?) Lite som att vara ett naivt och oförstört barn på nytt tänker jag mig.

Du är varmt välkommen att följa mig på resan.

Jag lovar, det blir en realtidsdokusåpa av bästa sorten. Den kommer att innehålla allt; längtan (ja, tiden är ju bokad och det är ju trist att gå och vänta), trånad (åå, kan det inte bli torsdag någon gång?), dramatik (tänk om någon råkat dubbelboka min frisör?!), smärta (de säger att lockigt hår kräver ordentligt med balsam, annars protesterar det), ångest (men shit, ska jag göra det här?) -- kanske även förtvivlan (det kan bli riktigt, riktigt dåligt). Med lite tur även romantik, jag har hört att män är som galna i lockigt hår. Vi får dessutom kontakt med samhällets alla sidor -- både pantburksjakt on the wild side och trendig hårsalong på Södermalm).

Seså, var inte sån -- klicka här. Du kommer inte att bli besviken. Ty lockar rockar!

* Notera allitterationen!

onsdag 5 september 2007

Det här ser jag fram emot!


Det är inte ofta jag sätter alarmet på mobilen på 21.20. Men idag har jag gjort det. För att lagom hinna göra en kopp te innan "Mia och Klara" som börjar 21.30 på SVT.

Det är Klara Zimmergren och Mia Skäringer, mera kända som radioröster i RollOn, som tidigare gick på P3 på lördagar och söndagar, som gör en efterlängtad comeback i tv-format.
För mig är RollOn härliga helgförmiddagar, endera med lurarna på ute på promenad eller lite städning hemma med förmiddagskaffe efteråt. Nu var det länge sen.

Viveka, Gulletussan och Tabita. Det ska bli så härligt att se er!

måndag 27 augusti 2007

Hur man narrar en kund genom att inte tänka längre än pinnen räcker

Nu ska jag förklara vad jag menar med annonsen med tandborstarna. Jag förklarade så förbannat bra för Nisse i lördags efter ett par glas rosévin, jag hoppas det blir minst lika pedagogiskt nu.

Vi kan börja med att tänka oss vad Fastighetsbyrån sa när de beställde annonsen av Reklambyrån. Kanske nåt sånt här:

-- Hej Reklambyrån. Vi vill att fler som är i lägenhets- eller villaköpartankar ska välja oss när det är dags. Vår målgrupp är därför svenskar mellan ca 30-65 år (är man yngre har man fan inte råd). Det är ungefär 4,4 miljoner personer.

Och så kom de överens om vad det skulle kosta. (Det är alltid dyrare med reklam än pr, men Fastighetsbyrån måste ändå tyckt det var ok för att nå svenskar mellan 30-65 år, som är en ganska stor mängd människor.) Kontaktkostnaden kändes rimlig.

Fastighetsbyrån var rätt nöjda med dealen och tyckte det skulle bli spännande att se vad Reklambyrån skulle komma upp med.

Reklamkillarna (för det är ganska ofta killar, i alla fall är det de som får göra de riktigt coola och galna grejerna) sa sho och satte sig på ett fik för att idéa. Sen gjorde de ut lite grejer på pannåer och sa att det här är fan Guldäggsvarning.

Tadaa: en bildserie med tandborstar. Den ska berätta en historia. Narrativ reklam skulle man kunna säga.

Hur man narrar en kund, skulle man också kunna säga. Det är en berättelse om en man och hans liv. I hans liv kommer en kvinna in, och så några barn, barnen flyttar ut, kvinnan dör, han är ensam kvar. Mannen spelar huvudrollen i badrumsserien om hans liv. Tandborstannonsen är så heteronormativ man bara kan tänka sig.

Men -- det handlar inte bara om könsroller. De kan man tycka vad man vill om, och det gör folk i reklambranschen också. Vad viktigare är i det här sammanhanget: det handlar om ekonomi. Om ett fett konto, för att uttrycka sig som reklamare gör.

Annonsen vänder sig till heterosexuella svenska män som läser från vänster till höger och lever med en kvinna (och absolut inte två).

Inte till kvinnor, och verkligen inte till flator. (Opps, där försvann mer än 2,2 miljoner!)
Inte till bögar. (Poof! Där försvann ett par hundra tusen till!)
Inte till transpersoner. (Hoppsan, ytterligare några...)
Inte till dem som av en eller annan anledning lever ensamma. (Ganska många, särskilt i städerna.)
Inte till dem som lever i annan konstellation än tvåsamhet. (De finns, tro mig.)
Inte till de som av någon anledning läser från höger till vänster. (Jo, de är några stycken!)
Inte de som inte använder tandborste. (Nåja, det är nog bara ett par, tre stycken i Nässjö.)

Plötsligt vänder sig inte Fastighetsbyråns annons till de enligt SCB 4,4 miljonerna svenskarna mellan 30-65 år.

Plötsligt har Reklambyrån reducerat målgruppen med många, många procent. Typ väldigt mycket mer än femtio.

Plötsligt blev kontaktkostnaden mycket, mycket högre.

Och valet är inte medvetet. Visst är det oerhört svårt att attrahera en så stor målgrupp på en gång, det vet jag väl, men det är skillnad på att välja bort och att av ren okunskap utesluta en stor mängd för uppdragsgivaren potentiella kunder.

Så tråkigt Fastighetsbyrån. Att det blev så dyrt och så dåligt.

Nu önskar man att Fastighetsbyrån har något att välja på. Att de skulle kunna ta sitt feta konto och gå till en annan reklambyrå. Men tyvärr ser det lika illa ut överallt. Eller känner du till någon svensk reklambyrå där man på allvar jobbar med jämställd reklam? Om du gör det kan du väl vara så snäll och berätta. Inte bara för mig, utan för uppdragsgivarna.

Det kostar att utesluta människor.

Silver surfers tar över nätet

Imorse på radion hörde jag att en ny brittisk undersökning visar att nu har kvinnorna gått om männen på nätet. Vi surfar mer i tid räknat alltså. Anledningen tros vara att det nu finns fler "tjejsidor" än tidigare. Böööh?

Vad som är mer lustigt är att pensionärerna surfar mer än någonsin. Typ en femtedel av dem snittar 40 timmar i månaden på nätet -- och det är dubbelt så mycket som tonåringarna. Det har gett upphov till ett nytt uttryck: silver surfers.

Min mormor är en sådan silver surfer. Jag trodde i min enfald att hon surfade och kollade senaste bouleresultaten och gjorde lite släktforskning och sånt... Det kan omöjligt ta fyrtio timmar i månaden.

Mormor, vad gör du på nätet? Ditt barnbarn Johanna är orolig.

lördag 25 augusti 2007

Ord vi glömt. Del 3: snask

Igår gjorde hon det igen, min syster. Sa ett ord som vi glömt, eller som i alla fall jag skulle vilja begrava under hundra ton mull för det är så fult och äckligt.

-- Jag har inte ätit snask på flera veckor! sa hon stolt.

"Skriv 'snassssk'". Det är nästan så att jag hör lågstadiefrökens röst under fredagsdiktamen i byskolan där vi gick. Pennan raspar inte. För jag skriver inte. Big no-no.

Det här ordet är dömt att ligga och väga på kanten till den mörka helvetesgropen för ord vi vägrar använda, för att slutligen under höga ångestskrik falla ned till det oåterkalleliga mörka där inget slipper ut ifrån.

Det heter godis.

fredag 24 augusti 2007

Oreflekterad reklam bankar in könsrollerna

Har du sett den här reklamen på helsidor i DN de senaste veckorna? Det är en svensk bank, som också agerar fastighetsbyrå, som gör reklam.

Jag behöver inte be er fundera på vad bildserien vill berätta. Eftersom vi lever i ett land där man läser från vänster till höger, en rad i taget, så är det ganska uppenbart att tandborstarna vill berätta historien om ett liv.

Men det som är intressant är vems liv. Vem handlar berättelsen om? Vem är huvudperson i bankens berättelse om livet? Och hur kan det komma sig?

Nu skulle bilden ovan vara mycket mer effektfull om den var i färg (det kommer!), men jag kan ge er ledtråden att tandborsten i den första bilden är typ blå...

Och nu fattar ni nog resten. Vad tror ni är min poäng? Svaret kommer i nästa inlägg.

onsdag 22 augusti 2007

Summan är alltid konstant

Jag brukar tänka -- och från början tror jag att jag har läst det i Moa Elf-Karlén och Johanna Palmströms bok Ta betalt! -- att summan är konstant. Summan av makten. Summan av talartiden i ett klassrum. Det betyder att någon måste backa för att någon annan ska kunna komma fram.

Och summan av utrymmet på en scen är också konstant. Det slog mig när jag, Nisse och Alex var på Parksommarturnén på Skansen för några veckor sedan. När Moneybrother för övrigt var så bra, så bra.

På slutet var det en låt där hela turnépaketet dök upp på scenen. Annika Norlin, a.k.a. Säkert! a.s. Hello Saferide stod på ena sidan micken, Anders "Moneybrother" Wendin i mitten, Salem Al Fakir visserligen någon helt annanstans, och så hemliga gästen Lars Winnerbäck på den andra sidan om mikrofonen. Tre ganska stora svenska artister samlade runt en mikrofon. Man kan säga att summan av deras närvaro och utrymme var 100 procent.

Winnerbäck greppade micken från första raden av refrängen och drog den åt sitt håll så pass att hade det varit ishockey hade det definitivt kallats offside. Moneybrother stod i mitten och verkade rätt nöjd så. Annika Norlin -- den av de tre man just då helst hade velat höra -- kämpade för att överhuvudtaget kunna sjunga så nära mikrofonen att den skulle kunna ta upp ljudet av hennes röst. Hon sträckte sig så långt mot Winnerbäck att jag nästan trodde hon skulle tappa balansen. Winnerbäck märkte ingenting. Han gjorde bara det han förmodligen alltid uppmuntrats till att göra: ta plats.

Om summan av utrymmet är konstant så hade Winnerbäck i det här fallet sisådär 50 procent av utrymmet. Anders Wendin och Annika Norlin fick tappert dela på de resterande 50 procenten, och eftersom Annika Norlin stod längst bort bedömmer jag att hennes andel låg någonstans kring 17-18 procent.

Nu kan man ju tycka att Annika Norlin kunde gjort något åt det. Hon kunde spänt ögonen i Lasse och fått honom att släppa över några procent utrymme (det kanske hon gjorde fast jag inte kunde se det på fyrtio meters håll), eller gått runt och stampat honom på foten.

Men varför var ansvaret Annika Norlins? Hon var ju i det här fallet i underläge. Du vet väl själv att man inte stampar coolaste killen på skolgården på foten -- det gör man bara inte.

Det sorgliga i sammanhanget -- och här, Lars Winnerbäck, får du stå som symbol för många typer av situationer -- är att Lasse inte märke hur hans övergrepp på utrymmesbalansen gjorde scenshowen lite mindre bra. Istället för att showa loss tillsammans som tre coola artister blev det en prettouppvisning från en kille som är van att få ta plats. Han kunde inte se att om han bara gav efter lite skulle det bli bättre för alla. Roligare för de tre på scenen. Ett bättre avslut på en riktigt skön kväll för alla oss i publiken.

Tyvärr finns det väldigt många som Lasse, som inte märker att om de bara tar ett litet steg tillbaka och låter någon annan kliva fram, så blir helheten bättre. Tydligare. Smartare.

För något "ta ett steg fram, ta för dig!" för den som är i underläge existerar inte. Var ska det utrymmet komma ifrån om ingen annan släpper ifrån sig? Ty summan av utrymmet, makten och härligheten är konstant. Tänk på det.

Andra bloggar om: , , , , .