Idag har jag, i egenskap av pr-konsult på Westander, skrivit om David Lettermans välregisserade erkännande av sitt snedsteppande på Aftonbladet Debatt.
"Historien med en känd, rik man som har sex med kvinnor som befinner sig i beroendeställning till honom på jobbet har vi hört förut. Men det är få förunnat att som Letterman kunna, och våga, ge sin version i direktsändning och efter eget manus.
Ett mer välregisserat och dramatiserat erkännande kan man knappast tänka sig. På sin hemmaplan berättar han med väl valda ord, knastertorr humor, utan att bli avbruten och med en väldrillad publik.
Personligt är det förstås en tragedi för alla inblandade, men som exempel på skicklig krishantering kan det här bli en klassiker.
Att lägga korten på bordet är ett grundläggande tips för all kriskommunikation. Letterman gör det i direktsändning och berättar om utpressning, advokater och rättegång så att det blir en rafflande historia.
Han erkänner att han gjort ”fruktansvärda, hemska saker”, men vill av hänsyn till de inblandade inte gå in på detaljer. Han försöker heller inte bortförklara sina handlingar, vilket gör att vårt förtroende för honom inte skadas nämnvärt.
Att visa att man förstår omvärldens upprördhet är en grundregel i medial krishantering. Men här hinner vi knappt ens bli upprörda, eftersom han dramatiserar historien så skickligt.
Letterman har markerat att resten av historien är privat, med hänsyn till de inblandade. Men det är klart att historien inte stannar här. Nu kommer media att söka hans familj och de kvinnor som han har träffat. Att försöka ducka i mediestormen är ett vanligt misstag. Letterman bör nu se till att vara tillgänglig för att svara på journalisternas frågor – för de lär komma.
Vi har ett bra svenskt exempel på kuraget att själv berätta om det som man helst av allt inte vill att någon annan vet. När kvällstidningarna på 1990-talet skulle rapportera om Gudrun Schymans alkoholism förekom hon dem genom att berätta med sina egna ord i tv:s morgonsoffa."
"Historien med en känd, rik man som har sex med kvinnor som befinner sig i beroendeställning till honom på jobbet har vi hört förut. Men det är få förunnat att som Letterman kunna, och våga, ge sin version i direktsändning och efter eget manus.
Ett mer välregisserat och dramatiserat erkännande kan man knappast tänka sig. På sin hemmaplan berättar han med väl valda ord, knastertorr humor, utan att bli avbruten och med en väldrillad publik.
Personligt är det förstås en tragedi för alla inblandade, men som exempel på skicklig krishantering kan det här bli en klassiker.
Att lägga korten på bordet är ett grundläggande tips för all kriskommunikation. Letterman gör det i direktsändning och berättar om utpressning, advokater och rättegång så att det blir en rafflande historia.
Han erkänner att han gjort ”fruktansvärda, hemska saker”, men vill av hänsyn till de inblandade inte gå in på detaljer. Han försöker heller inte bortförklara sina handlingar, vilket gör att vårt förtroende för honom inte skadas nämnvärt.
Att visa att man förstår omvärldens upprördhet är en grundregel i medial krishantering. Men här hinner vi knappt ens bli upprörda, eftersom han dramatiserar historien så skickligt.
Letterman har markerat att resten av historien är privat, med hänsyn till de inblandade. Men det är klart att historien inte stannar här. Nu kommer media att söka hans familj och de kvinnor som han har träffat. Att försöka ducka i mediestormen är ett vanligt misstag. Letterman bör nu se till att vara tillgänglig för att svara på journalisternas frågor – för de lär komma.
Vi har ett bra svenskt exempel på kuraget att själv berätta om det som man helst av allt inte vill att någon annan vet. När kvällstidningarna på 1990-talet skulle rapportera om Gudrun Schymans alkoholism förekom hon dem genom att berätta med sina egna ord i tv:s morgonsoffa."
