söndag 25 februari 2007

Vi mötte Årstavikens gnom

Skit i all marknadsmässig Påverkan och konkurrenskraftig Kommunikation. För idag mötte jag den ursprungligaste och vänligaste formen av kommunikation som grep rakt in och påverkade mig utan en baktanke.

Min mor, som är här på besök, och jag tog på förmiddagen en promenad nere vid Årstaviken på väg mot Hornstull. Där kom en mycket gammal man joggande med de minsta joggingsteg du kan tänka dig.

När han mötte oss tittade han upp, sträckte ut armarna och sa:
-- Hej. Dig har jag inte träffat förut?
-- Nej, sa min mor. Jag bor i Leksand.
-- Men du bor här? sa han till mig.
Jag nickade. Han fortsatte:
-- Jag och min fru bor vid Skanstull. Jag är ute och motionerar varje morgon. Förra året fyllde jag 86 år och jag äter inga mediciner.
Vi berömde hans goda hälsa. Sedan tittade han på oss och sa:
-- Anledningen att jag stoppar er är att jag är med i Harry Martinson-sällskapet och jag tänker läsa en dikt för er.

Så ur minnet och med inlevelse reciterade mannen "Vinterns gnom" av Martinson:
Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
kons
tlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.*


Min mor blev nästan rörd till tårar och gav den gamla farbrorn en kram. Han såg förvånad men glad ut.

En gnom är ett oknytt med vänliga intentioner. Jag tror farbrorn vi mötte var en gnom. Han hade kunnat, som alla andra vi mötte på promenaden, ignorant isat oss, men istället visade han oss skönskriften i snön, i naturen runt oss och i livet som vi är mitt uppe i.

Andra bloggar om: , .

*Ur Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker.

fredag 23 februari 2007

En svängom för Sverige

Vinden har vänt, hade man kanske sagt om det handlat om ett uppsving för segling. Nu när det handlar om ett uppsving för sällskapsdansen så kanske man kan säga att Sverige har tagit en svängom.

För några decennier sedan talade man om dansbaneeländet. Dansen orsakade upprörda känslor bland moralister och andra. Ystra snurrar och tät kroppskontakt i kombination med flaskor med starkt innehåll fördärvade människan, menade de.

Dansen försvann från listan på det coolaste man kunde göra. Men liksom allt som är inne kommer att bli ute har också det som är ute en potentiell chans att bli inne igen, bara det tillåts gå en tid.

Nu har det gått en tid och dansen är tillbaka.

Idag dansar vi svenskar som förr. Det vill säga att dansandet ökat med mellan 30 och 40 procent och nu ligger på en nivå som är anständig ett kulturland. Kursverksamheten har ökat med det dubbla, berättar Ulf Gustafsson, ordförande i Svenska danssportförbundet, för DN.se.

Anledningen stavas TV4:s tittarsuccé och kvällsblaskornas älskling Let's Dance. Men Ulf Gustafsson gillar tydligen inte allt, eller snarare alla, i programmet:
-- Att till exempel Lasse Brandeby är med är ju inte särskilt positivt för vår sport, säger han till DN.se.


Brandeby eller ej, som för övrigt gör allt för att bli utröstad, så är dansen här för att stanna. Ett tag.

torsdag 22 februari 2007

Med sex appeal och lite bättre rykte än vi förtjänar

Det handlar om Sverige. Som hamnat sjua på Anholt Nation Brands Index över olika länders varumärken. Det rapporterar DN.se.

Vårt fina land kniper sjundeplatsen genom en lika genomtänkt som förvirrande taktik, nämligen genom att sätta sig på två stolar:
-- Sverige uppfattas som trovärdigt
, som Schweiz, men samtidigt spännande vilket är en ovanlig blandning, säger Anholt.

Vi är dessutom kreativa och attraktiva. Allt sammantaget tolkar DN.se som att vi har sex appeal.

I det första indexet för två år sen kom Sverige etta, men nu har frågorna gjorts om lite. Till Sveriges nackdel uppenbarligen, eftersom vi halkat ner ordentligt. Undersökningsföretaget antyder
att Sverige ändå hamnat lite väl högt:
-- Sverige gör bra ifrån sig och har till och med ett lite bättre rykte än landet förtjänar.

IKEA, Absolut och Volvo anses vara varumärken som skapar trovärdighet för Sverige. Däremot tycks vi inte ha någon kultur av rang, det enda som hamnar på listan är Abba. Hallå?

Genom att intervjua omkring 30 000 människor världen över har Anholt analyserat och rankat olika länders varumärken. I topp ligger Storbritannien, följt av Tyskland och Italien. Det vinnande konceptet är slående och bygger på dynamiken mellan tradition och nytänkande och till det en smula vanlig hederlig mesighet.
-- Storbritannien har en blandning av gammal och ny kultur, Shakespeare och Spice Girls. Och landet anses vara viktigt men inte hotande -- till skillnad från USA som ses som viktigt och hotande, säger Anholt.

Sverige kan trösta sig med att Danmark och Norge kommer först på trettonde respektive fjortonde plats. I ett svagt ögonblick glömmer vi Munch och Ibsen, dogmafilmer och Elling och undrar vilka häftiga band de kan skryta med? Aha och Olsen Brothers?

Andra bloggar om: , , .

onsdag 21 februari 2007

Själv är bäste dräng

Här sitter jag och försöker sammanfatta vad som skrivits om pensioner i media under årets första månader. Mest tråkiga nyheter, förstås. Som att en halv miljon unga mellan 25-35 år riskerar att bli fattiga som pensionärer.

Mitt i alltihopa dyker Kalle Erste, 63-årig taxichaufför från Kortedala, upp. I Expressen får han frågan om han oroar sig för sin pension. Den mannen ger intrycket av att varken darra på rösten eller manschetten när han svarar:

-- Inte alls. Jag har ett lite större intellekt än många andra och har aldrig litat på socialister så jag har ordnat det där själv.

Handlingskraft och självinsikt. Två egenskaper man kommer långt med. Till exempel till Kortedala.

Andra bloggar om: , , .

Kokande av kreativitet

-- I nästa liv vill jag gå på Berghs. Det säger ölmagnaten Ulf Spendrup till Resumé.

Anledningen är tävlingen Low Carb som är ett samarbete mellan Spendrups, Embrink Design och Berghs. Studenter på Berghs fick uppdrag att ta fram en burk för en ny ölsort med färre kolhydrater. Vi som går här på Berghs har kunnat se en utställning av burkarna under den gångna veckan.

Den vinnande förpackningen utsågs av en jury, där bland annat Ulf Spendrups ingick. Enligt Resumé var han mäkta imponerad av resultatet:
-- Den här skolan kokar verkligen av kreativitet och här skulle jag vilja vara i mitt nästa liv, sa han till tidningen.

Vinnarna är grafisk designstudenterna Fredrik Ek och Mathias Eriksson och produktionsledarstudenterna Caroline Lefwander och Katarina Johansson som gjort en snygg burk i Spendrups färger som ger ett slimmat intryck.

Ett ordentligt minutpris

Många har sagt det förut under mer eller mindre passande omständigheter, men nu är rätt tid att citera Shakespeare och utbrista "ur led är tiden".

Idag skriver nämligen DN.se att Britney Spears avrakade hår går för sju miljoner.

7 000 000 kronor. Ja, du läste rätt. Och du lägger ditt bud på www.buybritneyshair.com.

Det är den numer världsberömda salongens ägare, Esther Tognozzi, som ser sitt livs chans att tjäna storkovan på det här viset. För att inte verka alltför sniken ska en del av pengarna gå till välgörande ändamål. Smart, smart.

Så varför inte, ge henne de femton minuter i rampljuset som är allas vår rättighet, vilket ger henne ett duktigt minutpris, men låt henne sedan för alltid vara förpassad likt en narr till dödens mörker.

Andra bloggar om: , , .

tisdag 20 februari 2007

En semla är en semla är makt

Semlor. I massor. Idag är semlans stora dag. Fettisdagen. Det är coolt att ha en egen dag.

Kanelbullen har också en egen dag, den fjärde oktober. Den är av lite yngre datum -- sedan 1999 närmare bestämt -- och går inte tillbaka på någon som helst kristen tradition eller historisk händelse. Antagligen var det någon på Hembakningsrådet som insåg att det inte händer något annat spännande där i krokarna och tyckte att det var helt okej att ockupera dagen och hårt driva att det är kanelbullens dag tills ingen tror något annat. Och de har lyckats ganska bra -- att Frans och Frank har namnsdag då bryr sig väldigt få längre om. Folk bara äter och äter och äter kanelbullar den dagen.

Det vill jag också göra. Inte äta kanelbullar, men att utropa ett datum till en viss företeelses alldeles egna dag. Jag ska bara komma på vilken först. Ett djur? En åkomma? En egenskap? En kroppsdel? Något ätbart?

Inte för att det känns särskilt viktigt, men för att det vore ett intressant experiment att göra. Att se genom vilka knep man får media att nappa, hur man kan skapa allierade bland företag och organisationer, hur man kan använda kända ansikten som ambassadörer och hur man genom påverkan och människors medfödda vilja att följa flocken kan få många människor att skriva in i sin kalender att just den dagen är det...

Manipulation? Tja. Kanske.

Obehagligt ämne. Och intressant. Det kallas makt och är både roligt och farligt. Därför återgår vi till det jag började med: ofarliga bakverk.

Som kanske inte alltid är helt ofarliga. Den 12 februari 1771 avslutade kung Adolf Fredrik nämligen en bastant måltid med just en semla och det var också det sista han gjorde.

Det och mycket mer spännande om semlor -- som för övrigt är duktiga på att marknadsföra sig själva -- kan du läsa om på DN.se.

Andra bloggar om: , , , .

måndag 19 februari 2007

Språkvårdande produktkommunikatör, voj!

Voj, voj. Vad ska jag bli när jag blir stor? Den frågan brottas jag med nästan dagligen. Nu vet jag ju på ett ungefär. Kommunikation i någon form. Men det är ju så brett! Allt vi läser träffar mitt i, och när ny kurs börjar tänker jag "jamen, det är ju det här jag vill göra!". Varje gång!

Likadant var det när jag var i Linköping kring nyår och passade jag på att träffa en gammal kollega från IKEA, Kristian Lundman. Han pluggade Medie- och kommunikationsvetenskap då och har nu ett spännande jobb som produktkommunikatör på Stadium i Norrköping. Så här berättade han om sitt arbete -- som jag för övrigt inte skulle ha ett dugg emot att själv ha.

-- Jag har en språkvårdande funktion på Stadium, berättar Kristian. Det betyder att jag arbetar med att styra upp och gestalta ett gemensamt språk för Stadiums alla kanaler.
De främsta kanalerna är butikerna, marknadsföringen och webben. Kristians funktion är alltså att hitta ett gemensamt uttryckssätt för dessa och skapa genomslag för det. Målet är att kunden ska känna igen både texttonalitet och bildmanér i allt från annonser i dagspress till besöket på webben eller i butiken. Praktiskt handlar det om att ta fram rutiner och hitta flöden för att på så sätt göra produktkommunikationen konsekvent och korrekt.

Kristian arbetar nära Stadiums inköpsavdelning och för en ständig dialog med inköparna om hur produkterna ska kommuniceras. Det kan handla om hur långa texter de ska använda sig av i olika kanaler, hur säljande de kan vara i olika typer av texter, hur mycket fackord som kan användas eller om språket ska förenklas. Det är bland annat beroende av om det är en avancerad produkt för elitidrottare eller en enklare produkt för nybörjaren eller vardagsmotionären. Samtidigt ska all kommunikation kännas sammanhållen och ”Stadium”.

Kristian har arbetat på Stadium i ett år. Det är en ny tjänst och han har därför haft stort inflytande över arbetsuppgifterna. Mycket hänt i arbetet under året som gått men ibland kan det kännas frustrerande att det tar lång tid innan förändringar i konsumenternas attityd visar sig i försäljningsstatistiken.

Några vanliga arbetsdagar finns knappast, då arbetet är mycket varierat. Ofta träffar Kristian inköpare och har då en mer utbildande funktion. Ibland har han workshops med externa konsulter, exempelvis med en copybyrå som hjälper dem att utveckla sitt uttryckssätt. Under den senaste tiden har de haft flera sådana möten för att utveckla Stadiums nya ”röst”.
-- Stadium ska vara både coach och träningskompis, avslöjar Kristian.
På det här området har Stadium ett försprång i “tänket” gentemot sina konkurrenter Intersport, Team Sportia och nyetablerade Go.

Det roligaste i arbetet tycker Kristian är att syssla med affärsutveckling och att inte sitta fast i den dagliga processen. Han kan styra arbetet själv och agera proaktivt, istället för att reagera först när något inträffar. Och om det finns några baksidor med arbetet är det just det att behöva rycka ut och ”släcka bränder” när rutinerna brister.
-- Det kan vara en annons som ska ut i dagspress och det plötsligt saknas texter till några av produkterna. Då får jag försöka hitta den inköpare som köpt in varan och snabbt sätta ihop en text innan annonsen går i tryck.

Andra bloggar om: , , .

fredag 16 februari 2007

Mitt jobb är en femårings dröm

Det är inte alltid man inser att jobbet man har, som man tycker är rätt mediokert, kan vara ett drömjobb för en annan. Den insikten fick jag idag när jag stod och buffade gossedjur på Barnens IKEA. Jag hade fått det tveksamma fredagsnöjet att in och röja på Barnens och förbereda för morgondagens inleveranser och det skulle bland annat komma ett lass med mjuka blå hajar som behövde utrymme.

När jag stod där och sorterade sköldpaddor, grodor, kameler och mer obestämbara djur i regnbågens alla färger, det ena mjukare och gosigare än det andra, fick jag en avundsjuk blick från ett barn.

Då förstod jag hur provocerande -- och åtråvärt -- mitt arbete måste vara för somliga. När föräldrarna säger "nej, kom nu går vi vidare" eller "lägg tillbaka den där" då deras barn står inför ett hav av all världens mjuka djur måste mitt systematiska och något uttråkade plockande och sorterande vara ganska irriterande. Att jag inte har vett att uppskatta att jag får gossemysa på arbetstid och få lön för det!

Så det barn som säger att hon eller han vill bli brandman eller cirkusartist ljuger. Vad de egentligen vill är att bli mjukdjurssorterare på IKEA. Varsågod, jobbet är ledigt!

Andra bloggar om: , ,

Carbon offsetting ingen lösning för Brasilienresa

En av våra lärare åker snart till Brasilien med sin familj. Och stannar en månad. Lite avundsjuka på att hon får tillbringa hela mörka mars i soliga Brasilien frågade vi om hon tänkt på att klimatkompensera den långa flygresan? Det hade hon inte.

Kanske lika bra det, för idag skriver SvD att det är tveksamt om de nätsajter där man kan betala för att kompensera sina koldioxidutsläpp, "carbon offsetting", verkligen använder rätt metoder. De citerar en ny rapport från Lunds universitet. Stefan Gössling, docent och turismforskare vid Lunds universitet är en av forskarna bakom rapporten.
-- Vi kom fram till att det här är ingen lösning för flygets klimatpåverkan, säger han till SvD.

Företagen erbjuder ofta kompensation genom att investera i skog. Men det är inte rätt metod enligt rapporten. Även priset varierar kraftigt, från cirka 20 till 200 kronor för att neutralisera ett ton koldioxid.

Istället menar forskarna att det är bättre att satsa på projekt "som etablerar ny, energieffektiv teknik, eller ersätter fossileldade kraftverk med biobränslen eller vindkraft". Bara 25 procent av företagen i rapporten satsar på sådana program och fortfarande saknas det ett standardiserat system för att kontrollera att projekten håller vad de lovar.

Som konsument, medborgare och allt vad man är, och dessutom det minsta intresserad av hur miljön mår, kan man inte annat än känna en viss vanmakt. Hur tusan ska vi komma tillrätta med den här miljökatastrofen som vi står inför?

Andra bloggar om: , , ,

torsdag 15 februari 2007

Unga har högst arbetsmoral

Jag återkommer till det här med unga människor och arbete. Idag kan man läsa i SKTF:s tidning Ny Karriär att unga har bättre arbetsmoral än äldre. Det visar en undersökning som Manpower gjort. Totalt svarade 52 procent av de som deltagit i webbenkäten att arbetet är en moralisk plikt. Mest moraliska visade sig åldersgruppen 18-24 år vara där hela 62 procent svarade att det är en moralisk plikt att arbeta.

Men vad tusan menar de med "moralisk plikt"? Är det inte ett ganska ålderdomligt uttryck? Varför inte prata om graden av "lojalitet med arbetsgivaren" eller fråga om hur väl de instämmer i påståendet "jag tycker mitt arbete är viktigt"?

I samma artikel citeras en internationell studie av Kairos Future som nyligen gjorts. Studien visar att ungas lojalitet till arbetsgivaren hänger ihop med lönens storlek och att arbetet inte är allt, utan en del av mycket annat i livet. Anna Kiefer på Kairos Future säger till Ny Karriär att unga människor strävar efter intressanta arbetsuppgifter och jobb med hög status och lön.
-- På så sätt är jobbet viktigt och känner de den tillfredställelsen innebär det också en hög arbetsmoral.

Jag tror att slutsatsen som kan dras är att unga människor idag är lojala med sin arbetsgivare så länge som arbetet känns viktigt och meningsfullt. Men jag vet inte om jag håller med Anna Kiefer om att unga eftersträvan status och mycket pengar. Viktigare är att man får vara med och bidra till sin arbetsplats och att arbetsplatsen genomsyras av de värderingar man själv har. Inte svårare än så.

Ett varumärke kräver intern förankring

I måndags började vi ny kurs, Internkommunikation. Rätt osexigt, tycker många, eftersom internt kommunikationsarbete sällan ger priser och utmärkelser. Spännande, tycker jag, eftersom snygg utåtriktad kommunikation som inte står stadigt på hemmaplan lätt blir väldigt ihålig. Det krävs intern förankring om det ska bli något.

Igår fick vi en rejäl dos inspiration av Eva Röing, interninformationschef på Axfood och Stefan Ölander, VD på Rewir. Stefan fick en applåd för att hans byrå nyligen utsetts till Årets Varumärkesbyrå och de också fått utmärkelsen Årets Strateg i REGI:s branschstudie Årets Byrå.

Båda hade intressanta upplägg på sina föreläsningar. Eva utgick från Intressenthjulet som hon menade att hon ofta använder som tankemodell och Stefan pratade om vikten av att bygga varumärket inifrån.

Men extra glad blev jag när Eva berättade att hon började sin karriär som informationssekreterare på en studentkår, som ansvarig för kårtidningen och allt annat informationsarbete. Precis som jag, ju!

onsdag 14 februari 2007

En orange erinran om framtiden

Pensioner är hett. I alla fall i media. Som gillar att sälja på rädsla. Nu senast skräms City med rubriken "Halv miljon unga kan bli utan pension". Detta med anledning av det orangea kuvertet med pensionsbeskedet som trillar ned i svenskarnas brevlådor i dagarna.

På min hallmatta landade det idag. Etthundratjugosextusen någonting stod det i en ruta och fyratusen någonting i en annan. Exakt var det innebär måste jag sätta mig in i lite mer noga. Jag hoppas det är nåt bra. Även om jag mest suttit i skolbänken och inte jobbat så himla mycket. Än.

Hur som helst är nog inte läget lika kritiskt för mig som för många andra i min ålder. Och därav tidningsartikeln. Tydligen riskerar en halv miljon unga svenskar att bli fattiga som pensionärer då de jobbar inom "unga" branscher, reklambranschen är ett bra exempel, är frilansare eller egenföretagare och inte har någon tjänstepension. Illa!

Att vi pluggar allt längre påverkar också vår pension. Fem år kan ge en förlust på 30-40 procent i livsinkomst, enligt artikeln. (Hur ska jag ha råd med mitt stenhus i Provence?)

Alltså, se över din pension, kräv pensionsavtal som löneförmån om din arbetsplats inte är kollektivansluten och, för guds skull, pensionsspara!

Hur skulle jag, med det examensprojekt som vi har, kunna råda annat? :)

tisdag 13 februari 2007

Åttiotalister -- lata och smarta

Den 21 januari skrev jag: "Vi åttiotalister vill inte jobba ihjäl oss. Vi har inte ens lust att bränna ut oss litegrann." Idag skriver Metro: "Så hanterar du en lat 80-talist".

Jag vill inte likställa att inte vilja bränna ut sig med att vara lat. Men jag förstår vad de menar.

I artikeln presenterar Metro, i samarbete med Livshandboken.se en checklista med fyra punkter talar om hur 80-talisterna är på jobbet. Tydligen:
-- måste vi ha roligt på jobbet, annars lämnar vi
-- biter inte lön eller position på oss om vi inte gillar visioner och värderingar
-- kräver vi argument för varför vi ska göra saker på ett visst sätt, annars gör vi tvärtom
-- har vi inga problem att överge om vi inte hittar det vi vill ha där vi står

Dessutom gör vi vad vi blir tillsagda men inte ett dugg mer än det, vi är livsnjutare som inte lyssnar på gnälliga martyrer, vi sätter upp nya spelregler för varje nytt sammanhang vi hamnar i och vi ser tid som blir över som vår egen tid att göra vad vi vill med. Istället för att avlasta kollegor.

Det här låter ju sammantaget som att vi är riktiga nitlotter ur anställningssynpunkt.

Men jag håller inte med. För vi är, som jag tidigare skrivit, beredda att jobba hårt och effektivt med sådant vi är intresserade av och brinner för. Men vi jobbar inte ihjäl oss. För vi har sett våra föräldrar jobba stenhårt, vara borta från familjen flera kvällar i veckan, ha högar med papper på sina skrivbord, bli helt sönderstressade och slutligen gå in i väggen. Och vi har förstått att ingen tackar en för det.

Vi är, som Metro skriver, "superindividualister" -- men drivkraften är inte egoism utan att "tillföra värde till ett större sammanhang".

Enligt samma logik vill vi inte längre se oss som konsumenter eller arbetare utan hellre som deltagare: "Företagen kan inte längre tro att de skapar värden för kunden. Det är tillsammans med användarna som värden skapas." Så sammanfattar DI.se budskapet från den brittiska kreativitetsexperten Charles Leadbeater. Vi vill alltså vara delaktiga i skapandet av värden, oavsett om det handlar om att fylla ett varumärke eller en sajt. Eller vår arbetstid.

Den nya tekniken, bland annat webb 2.0, möjliggör att vi är med och skapar samtidigt som vi konsumerar, som exempel nämns Wikipedia, Blocket och Ebay, "som står och faller med användarnas engagemang". Andra exempel är alla communitysajter som Lunarstorm, Youtube, Myspace och nu senast Yoursound. Vi engagerar oss för sådant vi tycker är viktigt. Om det inte känns viktigt, så lämnar vi det. Precis som med ett jobb.

Det är vi åttiotalister i en liten, liten ask. Och på sikt tror jag det är sunt för arbetsmarknaden med arbetstagare som inte är beredda att
smärtsamt dunka rakt in i en dyrt tapetserad fondvägg för sitt arbetes skull.

Dessutom blir det billigare för samhället med färre stackars blåstångna huvuden att plåstra om.

måndag 12 februari 2007

Skrällen i Skandinavium

Vem hade hört talats om Marie Lindberg före helgen? Knappt någon, förutom en klass sjuåringar i Munkedal. Men så skrällde Marie i helgens deltävling av melodifestivalen i Skandinavium och ska plötsligt stå på scenen i Globen och sjunga sin egenskrivna och -komponerade låt. Något hon själv aldrig kunnat tro.

Jag har inte hört låten men däremot såg jag Marie i SVT:s morgonsoffa i morse. Och så självklar hon var. Endera är hon en naturbegåvning på att sitta i soffan och prata med en journalist eller så är hon rapidtränad av en mediatränare. Så naturligt okonstlad som hon verkade så sätter jag en slant på det första. Man blir glad när man ser sådana ostylish talanger som bara äger tv-soffan genom sin ödmjuka framtoning.

Till skillnad från många av dagens kändisar som egentligen inte gjort... så mycket. Förutom att, som Dagens Media skriver, betalat en pr-konsult 4000 kronor i timmen för att, i bästa fall, synas och få utrymme i media. För femtiotusen i månaden jobbar en snubbe heltid för att marknadsföra dig och då kan han/hon nästan inte misslyckas. Våra femton minuter var i rampljuset är nu för tiden bara en fråga om pengar. Billigt undan kommer man bara om man har talang. Som Marie. Grattis!

lördag 10 februari 2007

Rutger Fuchsgatan -- förtjänt oglassig?

I veckans nummer av Södermalmsnytt, som ramlade ned på hallmattan nu på morgonen, listas Söders tjugo bästa personer, butiker och gator. Eller gata snarare, för den enda gata som placerar sig på listan är Rutger Fuchsgatan, "en gata som hamnar i oförtjänt glömska. En rå utpost i ett allt glassigare område". Min gata alltså!

På fjärde plats av tjugo ligger alltså min oförtjänt glömda gata och tar sig det utrymme den förtjänar, precis omsprungen av Bajens tränare Tony Gustavsson, men ändå snäppet före Weekdays-mannen Örjan Andersson.

Tänk om det är jag som bedrivit effektivt pr-arbete för att sätta Rutger Fuchsgatan på den mediala trendkartan?

Nu är det tyvärr inte det. Min gata verkar marknadsföra sig utmärkt ändå. Den figurerar både här och där. Senast läste jag i DN att sångerskan Caroline af Ugglas tydligen gillar att hänga på lunchstället slash fiket Den lille italienaren som ligger precis utanför min port.

Själv föredrar jag den utmärkta italienska restaurangen Fantozzi, ett par meter längre bort, där det nästan alltid är fullt med gäster och där det ser så varmt och gemytligt ut när jag går förbi. Jag har visserligen bara ätit där en gång men det var för att fira min 26-årsdag, så därför räknar jag det till min stamkrog.

En trevlig gata är det alltså som översten och sedemera överståthållaren Rutger Fuchs (1682-1753) lånat sitt namn till. Han som "gjorde sig odödlig under slaget vid Stäket den 13 augusti 1719". Läs mer om honom på DN.se.

onsdag 7 februari 2007

Jag: en frazzare

Det här är ett lite speciellt inlägg -- jag skriver när det händer. På föreläsningen, fast jag inte borde. Men idag fick jag en uppenbarelse och genom att skriva det här inlägget samtidigt som jag håller koll både på mejlen och vad föreläsaren, Stina Hakamaa VD på mediebyrån Carat, säger bekräftar jag också det som är min poäng.

Stina gav oss ett nytt ord idag, och det är anledningen till att jag skriver. Ordet är frazzing. Det betyder frenetiskt multitaskande. Allså att man använder flera olika medier samtidigt. Som idag när jag skulle äta lunch till exempel, då jag parallellt med intagandet av fullkornstagliatelle, rökt lax med bladspenat och rostade pinjenötter lyssnade på P3 Populär, mejlade och kollade DN.se. Mobilen låg bredvid tallriken och jag övervägde att samtidigt läsa SATS-blaskan som kom med posten.

Jag gör så ofta. Ibland är kombinationen tv + Internet + mobil. Andra gånger dagstidning + tv + mobil. Mer sällan, men det förekommer, Internet + postorderkatalog + mobil + radio. Magasin + webbradio + Internet, det händer.

Än så länge har jag ingen wapmobil. Men lugn, det kommer. Då kan jag promenera + wappa + lyssna på radio. Galet, som en vän skulle sagt.

måndag 5 februari 2007

Vass tävling för vassa studenter

-- Hur ofta når ni 2,4 miljoner av Sveriges befolkning? frågade Katja.
-- Tja, varför inte en vanlig onsdagkväll kl. 22, mumlade jag för mig själv, med mitt senaste* TV4-inslag i färskt minne.

Idag, efter sista lektionen i kursen Projektledning, tog Katja, Miriam och Rocky plats framme vid tavlan. De är tre skarpa strateger, tillika klasskollegor, som sitter i styrelsen för 48h -- "Sveriges vassaste tävling för studenter". Nu var det dags att få oss i klassen att lämna in anmälan till den prestigefyllda tävlingen. Jag hoppas att hela YSIPR vill vara med och sätta oss strateger på kartan!

Själv är jag anmäld sedan länge. Jag var antagligen den första att anmäla mig i min iver och rädsla för att de i antal begränsade platserna skulle ta slut. Så nu tänker jag med liv och lust, tillsammans med två kreatörer, ta mig an briefen som delas ut den 22 mars. Och på 48 timmar skapa något så storslaget att det både bräcker det jag bjöd svenska folket på senast och renderar vår trio förstaplatsen i tävlingen. Ha!

* Jag skriver senaste. Det har hänt förr, och som blivande informatör/pr-nånting så får man väl helt enkelt anta att det kan hända igen. Om TV4 verkligen har 2,4 miljoner tittare på sina sena nyheter låter jag däremot vara osagt...

Melodifestival medel för högre mål

Melodifestivaltider, igen. Jag såg inte första delfinalen från Jönköping, och kommer antagligen inte att se de andra heller, men det har inte undgått varken mig eller någon annan heller att nu är det Melodifestival.

Förra året gick en av delfinalerna på min hemort Leksand. Och även om jag inte såg spektaklet då heller, förstod jag att det var en höjdare för det lilla samhället och ett utmärkt sätt att använda den nybyggda och med hemmamått mätt enorma Ejendals arena. I lördagens DN intervjuade de turist- och marknadsansvariga i några av de kommuner som arrangerade Melodifestivalen förra året och gemensamt för alla tycks vara ökad beläggning på hotellen och ökad försäljning i butiker och på näringsställen. Och dessutom -- och det här gör mig glad -- ett ordentligt på-kartan-sättande genom den enorma mängd artiklar och inslag i media som musikfesten gav anledning till.

Erik Hasselberg, marknadsansvarig i Leksands kommun, säger till DN:
-- Vi bedömde att vi - som första deltävling - dessutom fick ungefär 20 miljoner kronor i PR-värde i medierna, vi slutade räkna vi 2.500 artiklar om Leksand. Kommunen spenderade ungefär en miljon kronor på egna kringarrangemang, men vi gick ändå med ett rejält plus.

Erik Hasselberg forsätter:
-- Och nu startar vi upp en ny tradition med Leksands Vinterfestival med flera schlagerartister som en direkt följd av Melodifestivalen.

Smaaart!

De krattade manegen med Melodifestivalen och kan nu skörda frukterna av det under många år framöver. Något som dessutom rimmar väl med både Musik vid Siljan, konserterna i Gropen och konserter i världsklass i Dalhalla (som visserligen ligger i Rättvik, men är nära nog). Heja Leksand -- mer än bara ishockey!

fredag 2 februari 2007

Debaklet i Skägget

Igår träffade jag Björn Rydberg, presschef på Systembolaget. Han berättade bland annat om hur hans arbete påverkades under "muthärvan", om krisplaner, att ständigt ha pressjour och hur Systembolaget enligt honom kommit ut starkare på andra sidan.

I dagarna har han varit sysselsatt med att offentligt försvara den eventuella flytten av en av Systembolagsbutikerna i Linköping, från det döende centrat i Skäggetorp till det mer livliga Tornby köpcentrum -- något som orsakat folkstorm i Linköping och som, vem vet, kanske kommer att gå till linköpingsbornas historia som Debaklet i Skägget.

För mig är det intressant eftersom jag själv var linköpingsbo i sju år och under den tiden besökte Systemet i Skägget mer än en gång. Det var exempelvis där jag som nittonåring köpte över femtio flaskor rödvin på ett bräde utan att behöva visa legitimation. Mängden vin föranleddes av att vi kulturvetare storslaget skulle välkomna de nya studenterna med den nu klassiska ost, vin och poesi-kvällen. Hur som haver.

Nu driver ledande linköpingspolitiker opinion mot Systembolagsflytten och upprörda linköpingsbor skriver på protestlistor eftersom de anser att flytten från det i ärlighetens namn riktigt sunkiga Skäggetorp Centrum till det mycket kund- och butikrikare Tornby utarmar det lilla samhället Skäggetorp. Insändarsidorna i Corren vittnar om upprörda känslor, som ibland tar sig märkliga uttryck. Signaturen Anders Andersson skriver "Jag tror det var en systembolagsrepresentant som sa i någon artikel tidigare ungefär så här: 'Vi måste finnas där kunderna finns.' Det är ju skitsnack på ren svenska." Tja, eller så är det så man gör affärer? Å andra sidan kanske han är en sån som gärna åker lite längre för att köpa sitt vin -- kanske rentav hela vägen till Danmark eller Tyskland? Vad spelar det då honom för roll var i Linköping Systembolaget ligger?

Correns ledarskribent är lite mer sansad och skriver att visst vore det bra om Systembolaget låg kvar där det ligger, men att skäggetorpsborna inte inte bör "bygga sin framtidstro på huruvida dess köpcentrum kan erbjuda alkoholförsäljning eller inte". Han lägger istället ansvaret för ett uppfräschat och attraktivt butikscentrum på stadens politiker.

Ledarskribenten förvånas över politikernas hållning och skriver att "Skäggetorps invånare förtjänar i första hand ett ledarskap som formulerar en djärv och tilltalande vision för 2000-talet, inte politiker som klamrar sig fast vid gårdagens lösningar och som försöker rädda en utsatt stadsdel genom konstgjord andning".

Så sätter han fingret på den berömda spiken: "det vore absurt att påstå att det ligger i Systembolagets uppdrag att få Skäggetorp att blomstra".

Och där var det! Det intressanta i hela diskussionen är det ansvar människor förknippar olika verksamheter med. Systembolaget har i uppdrag att på ett ansvarsfullt sätt sälja alkohol till oss vinpimplare och ölhävare och helst inte till langare -- och plötsligt spiller det ansvaret över på andra områden. Som statligt bolag förväntas Systembolaget agera glesbygdsstödjare eller bidra till att motverka segregation i eftersatta områden, där det egentligen behövs satsningar från ansvariga politiker. Det märkliga är att inte bara medborgare gör förväxlingen, utan även politiker som man kan tycka borde ha mer koll.

Men det är inte bara statliga bolag som förväntas leva upp till orimliga krav. Samma fenomen "drabbar" ibland företag som utmärker sig på något sätt. Företag som genom sin medvetna positionering har blivit institutioner i vårt samhälle. Exempelvis märker jag ofta i mitt arbete som säljare på IKEA att många kunder tar för givet att vi fortfarande lagerhåller reservdelar till produkter som utgått ur sortimentet för en mansålder sen. Och som tror att bytesrätt gäller i all evighet.

Det är intressant att fundera över vilka krav vi som medborgare och konsumenter egentligen kan ställa. Och vilket ansvar bolag, företag och politiker har.