Det är ganska många år sedan nu, men jag minns det fortfarande. Med god behållning läste jag Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs och råkade nämna det för en god vän som, liksom jag, läste litteraturvetenskap. Han hade noll förståelse för mitt val av bok och kunde inte förstå hur jag kunde säga att det var en bra bok. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag tyckte det var en bra bok.
Han talade om Raskolnikov med yxan innanför rocken och jag om en förvirrad kvinna som gav upp hem och man för att leva med en annan kvinna. Det är klart att vi diskuterade olika världar. Men då märke jag hur viktigt det är att litteraturen säger något för den som läser. Att man ska läsa med hjärtat och inte bara med hjärnan. Jag kände igen de val man, som kvinna eller man, ställs inför och de dilemman som Boije af Gennäs målade upp låg närmare till hands i min livssituation än en fattig rysk student med tvångstankar. Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med Raskolnikov och därmed träffade inte Dostojevskijs budskap mig och jag slutade helt enkelt läsa på sidan 333. Och har inte fortsatt.
Det kan vara så att min vän hade rätt. Jag var kanske fel ute.
Men faktum är att majoriteten av alla så kallade klassiker är skrivna av män. Medelålders, vita män, med eller utan psykiska krämpor, mer eller mindre ärrade av livet. Ofta för hundra år sedan eller mer, i ett samhälle som i mycket är väldigt olikt det samhälle jag lever i, och de beskriver problem som skiljer sig från de jag brottas med.
Visserligen kan man tycka att de böcker som betraktas som klassiker höjer sig över det materiella och behandlar något allmänmänskligt. Att det är därför de blivit klassiker och att de därför kan läsas av vem som helst, var som helst och i vilken tid som helst. Men för att behandla det allmänmänskliga måste vi ta ned det på jorden och klä det i kläder vi känner igen. Så att vi kan relatera till det. Och då är det samhälle geografi, kultur, språk, traditioner och liknande preferenser som används för att illustrera de stora frågorna. Och om intresset för det lilla inte väcks blir det svårt att ta sig an det stora i berättelserna.
Där bestämde jag mig. Jag slutade läsa klassiker för klassikernas egen skull. Istället försöker jag alltid välja en bok som tilltalar mig i hjärtat. Som kan fungera som en stöttepelare, som en vän, som en förtrogen. Som kan komma med nya infallsvinklar och ge perspektiv. Som säger mig något. Som utmanar mig. Och inte minst, som passar min livssituation, där jag är nu. Litteraturen finns till för mig, inte tvärtom.
fredag 30 mars 2007
torsdag 29 mars 2007
Livspusslet är en längtan tillbaka
I Arena #6 2006 behandlar Karolina Ramqvist ett modeord inom politiken, livspusslet. I artikeln ”Pappamakten” ser Ramqvist en röd linje från det svenska folkhemmet till dagens livspussel, ”ett postmodernistiskt, nationellt och heteronormativt familjeprojekt”. Liksom i folkhemmet upprätthålls synen på kvinnan som den sammanhållande länken, även om mannen tagit ett kliv in i vardagen i livspusslet. Något som sysselsatt kvinnor i alla tider har plötsligt fått ett namn och därmed en viss status genom att den moderna mannen tar aktiv del i livspusslet.
Livspusslet är en term som idag används av alla politiska partier, men förstås i artikeln som något som främst rör den liberala eller borgerliga familjen. Själv tillhör Ramqvist den andra delen av den politiska skalan, vilket hon med all tydlighet visar i sin skeptiska inställning till berättelsen om livspusslet.
Outsourcas till tredje part?
Hon menar att livspusslet främst är en verklighetsbeskrivning som passar in på ”människor som har innehållsrika liv med för mycket att göra både på jobbet och på fritiden och för höga krav på sig själva”. Det i kombination med att dagens genomsnittsman tar ett större ansvar i hushållet gör att frågan om det obetalda arbetet i hushållet kommer upp. Idag löses det dock inte genom att mannen avlastar den dubbelarbetande kvinnan ytterligare, utan blir något som kan outsourcas och helst ska subventioneras.
Genom att klä det i generella termer som gäller alla diskuteras att genom politiska beslut få igenom förändringar som Ramqvist menar ändå bara gynnar en del. Termen livspussel implicerar ju att det finns något att pussla med -- som två vuxna med tidskrävande arbeten, fritidsaktiviteter, umgänge och höga krav inom samtliga områden. Något man också förstår är en form av statusmätare.
Det privata blir offentligt
På sätt och vis kan livspusslets införlivande i politiken ses som ett tecken på att feministers kamp till viss del burit frukt då de förändrat förutsättningarna, menar Ramqvist. Det privata blir offentligt, något som feministerna kämpat för i årtionden. Samtidigt lever livspusslarna så innehållsrika liv att jämställdhet blir nedprioriterat. Istället för att dela på det obetalda hemarbetet eller gå ner i arbetstid väljer livspusslarna att ta in en tredje part. Så har rättvisefrågan mellan könen i livspusslets dräkt blivit en familjefråga och en fråga om logistiska problem som enkelt kan lösas utan att blanda in ideologier. Och det privata är återigen privat, och inte något som behöver göras politik av.
Ramqvist argumenterar mot subventioneringen och anför ekonomiska skäl, att endast en procent skulle tjäna på att betala för tjänster i hemmet istället för att gå ner i arbetstid. Men Ramqvist borde veta att många idag är beredda att betala för allehanda tjänster för att få tid över till annat, och därför fäster inte de ekonomiska argumenten. En idédebatt om det lämpliga i att en ny låglönesektor, troligtvis kvinnodominerad, utvecklas genom att fler köper hushållsnära tjänster skulle placera fingret närmare problemets kärna.
En längtan tillbaka
Ramqvist tycker sig ana en uppfattning om att bättre familjer ska ge en bättre värld och ser att många typiskt kvinnliga värden hotas om familjen splittras. Det märks i en längtan tillbaka till ”fladdrande stearinljus”, som artikelförfattaren hittar hos Katarina Kenison, och i den konsumtionskritik som både höger och vänster ägnar sig åt.
Ramqvist jämför med folkhemmet men det går att gå längre tillbaka än så och se att mönstret upprepas. Det finns paralleller till de nationalistiska stämningar som var inflytelserika kring förra sekelskiftet. Då kom den stora världen närmare svenskarna genom influenser utifrån och genom nya former av kommunikation, som tidningar, telegraf och järnväg. Människorna sökte då trygghet i det egna landet, i en konservativ och värdebärande kultur som knappt fanns men som skapades genom traditioner och myter och som lever kvar än idag.
Idag kommer omvärlden oss närmare genom globaliseringen och tryggheten tror vi oss nu finna i den egna familjen, om man ska tro Ramqvist. I en skenande värld blir familjen den enda enhet som är möjlig att kontrollera, ”den enda trygghetsgaranti som återstår”. Att välja uppfattas som kontroll och Ramqvist exemplifierar med föräldrars önskan att välja skola till sina barn. Enligt samma logik vill vi själva välja pensionsform, vårdcentral och elleverantör. ”Att återta kontrollen är livspusslets mission nummer ett” skriver Ramqvist och alltså ska så många val och möjligheter som möjligt införlivas i familjens enhet eftersom valfrihet upplevs som frihet och att välja har ett värde i sig då det ger kontroll.
Men det tycks som att den efterfrågade valfriheten börjar bli tyngande då de områden som familjen ska förmå kontrollera utökas. Statusen som det ligger i att ha kontroll riskerar bli en press. Ramqvist ser ett problem i denna ”köksbordsmakt” -- nämligen att den kräver att familjen har förmågan att förvalta all makt och fatta alla de beslut de har rätt till.
En sanning att förhålla sig till
Det är lätt att förstå Ramqvists frustration, att något som kvinnor haft att ”deala” med i alla tider först när männen tar mer ansvar i hemmet blir en politisk angelägenhet, får en benämning och också tilldelas en viss status. Och dessutom över hela den politiska skalan har blivit en etablerad sanning och något att förhålla sig till, oaktat alla kan känna igen sig i det eller ej.
Livspusslet är en term som idag används av alla politiska partier, men förstås i artikeln som något som främst rör den liberala eller borgerliga familjen. Själv tillhör Ramqvist den andra delen av den politiska skalan, vilket hon med all tydlighet visar i sin skeptiska inställning till berättelsen om livspusslet.
Outsourcas till tredje part?
Hon menar att livspusslet främst är en verklighetsbeskrivning som passar in på ”människor som har innehållsrika liv med för mycket att göra både på jobbet och på fritiden och för höga krav på sig själva”. Det i kombination med att dagens genomsnittsman tar ett större ansvar i hushållet gör att frågan om det obetalda arbetet i hushållet kommer upp. Idag löses det dock inte genom att mannen avlastar den dubbelarbetande kvinnan ytterligare, utan blir något som kan outsourcas och helst ska subventioneras.
Genom att klä det i generella termer som gäller alla diskuteras att genom politiska beslut få igenom förändringar som Ramqvist menar ändå bara gynnar en del. Termen livspussel implicerar ju att det finns något att pussla med -- som två vuxna med tidskrävande arbeten, fritidsaktiviteter, umgänge och höga krav inom samtliga områden. Något man också förstår är en form av statusmätare.
Det privata blir offentligt
På sätt och vis kan livspusslets införlivande i politiken ses som ett tecken på att feministers kamp till viss del burit frukt då de förändrat förutsättningarna, menar Ramqvist. Det privata blir offentligt, något som feministerna kämpat för i årtionden. Samtidigt lever livspusslarna så innehållsrika liv att jämställdhet blir nedprioriterat. Istället för att dela på det obetalda hemarbetet eller gå ner i arbetstid väljer livspusslarna att ta in en tredje part. Så har rättvisefrågan mellan könen i livspusslets dräkt blivit en familjefråga och en fråga om logistiska problem som enkelt kan lösas utan att blanda in ideologier. Och det privata är återigen privat, och inte något som behöver göras politik av.
Ramqvist argumenterar mot subventioneringen och anför ekonomiska skäl, att endast en procent skulle tjäna på att betala för tjänster i hemmet istället för att gå ner i arbetstid. Men Ramqvist borde veta att många idag är beredda att betala för allehanda tjänster för att få tid över till annat, och därför fäster inte de ekonomiska argumenten. En idédebatt om det lämpliga i att en ny låglönesektor, troligtvis kvinnodominerad, utvecklas genom att fler köper hushållsnära tjänster skulle placera fingret närmare problemets kärna.
En längtan tillbaka
Ramqvist tycker sig ana en uppfattning om att bättre familjer ska ge en bättre värld och ser att många typiskt kvinnliga värden hotas om familjen splittras. Det märks i en längtan tillbaka till ”fladdrande stearinljus”, som artikelförfattaren hittar hos Katarina Kenison, och i den konsumtionskritik som både höger och vänster ägnar sig åt.
Ramqvist jämför med folkhemmet men det går att gå längre tillbaka än så och se att mönstret upprepas. Det finns paralleller till de nationalistiska stämningar som var inflytelserika kring förra sekelskiftet. Då kom den stora världen närmare svenskarna genom influenser utifrån och genom nya former av kommunikation, som tidningar, telegraf och järnväg. Människorna sökte då trygghet i det egna landet, i en konservativ och värdebärande kultur som knappt fanns men som skapades genom traditioner och myter och som lever kvar än idag.
Idag kommer omvärlden oss närmare genom globaliseringen och tryggheten tror vi oss nu finna i den egna familjen, om man ska tro Ramqvist. I en skenande värld blir familjen den enda enhet som är möjlig att kontrollera, ”den enda trygghetsgaranti som återstår”. Att välja uppfattas som kontroll och Ramqvist exemplifierar med föräldrars önskan att välja skola till sina barn. Enligt samma logik vill vi själva välja pensionsform, vårdcentral och elleverantör. ”Att återta kontrollen är livspusslets mission nummer ett” skriver Ramqvist och alltså ska så många val och möjligheter som möjligt införlivas i familjens enhet eftersom valfrihet upplevs som frihet och att välja har ett värde i sig då det ger kontroll.
Men det tycks som att den efterfrågade valfriheten börjar bli tyngande då de områden som familjen ska förmå kontrollera utökas. Statusen som det ligger i att ha kontroll riskerar bli en press. Ramqvist ser ett problem i denna ”köksbordsmakt” -- nämligen att den kräver att familjen har förmågan att förvalta all makt och fatta alla de beslut de har rätt till.
En sanning att förhålla sig till
Det är lätt att förstå Ramqvists frustration, att något som kvinnor haft att ”deala” med i alla tider först när männen tar mer ansvar i hemmet blir en politisk angelägenhet, får en benämning och också tilldelas en viss status. Och dessutom över hela den politiska skalan har blivit en etablerad sanning och något att förhålla sig till, oaktat alla kan känna igen sig i det eller ej.
tisdag 27 mars 2007
Var inte rädd om boken!
Oj, var rädd om boken.
Det har jag alltid fått höra.
Var rädd om boken. Vik inte hörnen. Akta, så du inte spiller i den.
Varför ska jag vara rädd om boken? Mina böcker, som är mina, som jag har köpt.
Jag har ingen respekt för böcker! För pärmar och blad. Jag skriver i dem, stryker under, viker hörn på bra ställen, kommenterar.
För innehållet, däremot, har jag den största respekt. Att gå in i den värld som boken erbjuder kan göra mig upprörd, arg, ledsen, inspirerad och oerhört levande. Läsandet är som en drog och då får inte försiktighet om pärmar eller blad stå i vägen. Bokens form är för mig bara ett medel att tillägna mig författarens budskap, och om det gör min läsupplevelse rikare genom att jag har en penna nära till hands och kladdar ned något i marginalen – så gör jag det.
När jag lånar ut böcker, vilket jag gör ofta, uppmanar jag också andra att skriva i mina böcker. Att stryka under, att använda de tomma blad som ofta finns längst bak i boken till att skriva en kort summering om vad de tyckte om boken. Får jag det? brukar de säga. Det är klart. Böcker är till för att användas. De ska brukas, de ska slitas och de ska kännas.
Om jag själv lånar andras böcker, eller något annat för den delen, lämnar jag såklart tillbaka dem i samma skick som jag fick det.
En del av den här akta-mentaliteten har försvunnit tack vare den pocketkultur som erövrat vårt land. En pocket blir genom sin natur mer slit och släng, och jag tycker det är bra. De tar mindre plats, de passar bra i väskan, i badet, i sängen och på tåget. Dessutom väger de mindre när man flyttar.
Bokens verkliga vikt finns nämligen i ditt huvud och i ditt hjärta, när du läst den.
Det har jag alltid fått höra.
Var rädd om boken. Vik inte hörnen. Akta, så du inte spiller i den.
Varför ska jag vara rädd om boken? Mina böcker, som är mina, som jag har köpt.
Jag har ingen respekt för böcker! För pärmar och blad. Jag skriver i dem, stryker under, viker hörn på bra ställen, kommenterar.
För innehållet, däremot, har jag den största respekt. Att gå in i den värld som boken erbjuder kan göra mig upprörd, arg, ledsen, inspirerad och oerhört levande. Läsandet är som en drog och då får inte försiktighet om pärmar eller blad stå i vägen. Bokens form är för mig bara ett medel att tillägna mig författarens budskap, och om det gör min läsupplevelse rikare genom att jag har en penna nära till hands och kladdar ned något i marginalen – så gör jag det.
När jag lånar ut böcker, vilket jag gör ofta, uppmanar jag också andra att skriva i mina böcker. Att stryka under, att använda de tomma blad som ofta finns längst bak i boken till att skriva en kort summering om vad de tyckte om boken. Får jag det? brukar de säga. Det är klart. Böcker är till för att användas. De ska brukas, de ska slitas och de ska kännas.
Om jag själv lånar andras böcker, eller något annat för den delen, lämnar jag såklart tillbaka dem i samma skick som jag fick det.
En del av den här akta-mentaliteten har försvunnit tack vare den pocketkultur som erövrat vårt land. En pocket blir genom sin natur mer slit och släng, och jag tycker det är bra. De tar mindre plats, de passar bra i väskan, i badet, i sängen och på tåget. Dessutom väger de mindre när man flyttar.
Bokens verkliga vikt finns nämligen i ditt huvud och i ditt hjärta, när du läst den.
fredag 23 mars 2007
Rent spel?
Rackarns så svårt det ska vara... Jag och Sandra Beijer, copy-student på Berghs, sitter och försöker komma på en supersmart text som ska sammanfatta det vi vill säga i vårt tävlingsbidrag till reklamtävlingen 48h. Ida och Krickan har varit ute på stan och fotat. Nu sitter de och photo shoppar och jag och Sandra ska alltså få fram en text. Svårt, men idén är bra så vi ska nog lyckas.
Uppdraget är att ta fram en helsides printannons för den idella organisationen Fair Play. De jobbar för att "öka medvetenheten omkring effekterna av överdrivet datorspelande, och omkring den påverkan som våld och nedsättande värderingar i datorspelen kan ha på framförallt unga spelare".
Vi är cirka åttio lag med strateger och kreatörer från Sveriges främsta reklam- och kommunikationsskolor som deltar. På lördag kl. 20.30 ska det vara klart. Lycka till!
Uppdraget är att ta fram en helsides printannons för den idella organisationen Fair Play. De jobbar för att "öka medvetenheten omkring effekterna av överdrivet datorspelande, och omkring den påverkan som våld och nedsättande värderingar i datorspelen kan ha på framförallt unga spelare".
Vi är cirka åttio lag med strateger och kreatörer från Sveriges främsta reklam- och kommunikationsskolor som deltar. På lördag kl. 20.30 ska det vara klart. Lycka till!
onsdag 21 mars 2007
Glass som identitetsmarkör?
Traditionsenligt lanserar GB sina nya glassar tidigt under våren för att förlänga glassäsongen och maxa försäljningen. I år finns en glass med det stupida namnet Girlie med bland nyheterna. En hallonglass som liknar ett trollspö med en rosa stjärna på en pinne.
"Och om inte namnet och färgen ger nog ledning om vilket kön glassen i första hand riktar sig till så finns ytterligare en ledtråd. Själva pinnen på glassen har fyllts med smink. Glittersmink." skriver DN.
Från GB:s håll menar man att glassen inte är en tjejglass. Nej, tvärtom tror man att även killar kommer att köpa den. Christoffer Schreil, marknadschef för GB, beskriver Girlie som "en rolig glass med retrokänsla" och tycker att glassen signalerar "sommarkänsla", "stjärnstatus" och "discokänsla". Han menar att det är olyckligt att glassen uppfattas som enbart riktad till flickor.
Konsumentrådet Sveriges Konsumenter håller inte med. På sin hemsida skriver de att glassen Girlie "säger en hel del om hur GB tycker att unga flickor är och ska vara". De tror inte ett ögonblick på att glassen riktar sig till båda könen: "med namnet Girlie och en flicka på glasspappret råder det förstås ingen tvekan om att det är till flickor och inte till pojkar GB riktar sig". Till DN säger de att vi inte behöver "ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka".
TT undrar misstänksamt om det är ett lömskt pr-knep från GB:s sida för att skapa reaktioner och på så sätt få gratisreklam, vilket förnekas av GB.
Men tänk såhär då. Det kanske faktiskt är så att GB vill hitta nya marknader och därför riktar sig till förtryckta grupper och minoritetsgrupper, som hittills saknat en glass att identifiera sig med? Förra året kom glassen Nogger Black för alla svarta invandrare (Centrum mot rasism förstod inte alls det fina i kråksången och dömde ut den som rasistisk). I år kommer Girlie för alla tjejer och alla som skulle vilja vara tjej. Vad kommer nästa år? Rom-russinpinne för romer? En ny variant av Calippo för flator? Eller kanske en särskild dumstrut för de allt färre som kallar sig folkpartister?
"Och om inte namnet och färgen ger nog ledning om vilket kön glassen i första hand riktar sig till så finns ytterligare en ledtråd. Själva pinnen på glassen har fyllts med smink. Glittersmink." skriver DN.
Från GB:s håll menar man att glassen inte är en tjejglass. Nej, tvärtom tror man att även killar kommer att köpa den. Christoffer Schreil, marknadschef för GB, beskriver Girlie som "en rolig glass med retrokänsla" och tycker att glassen signalerar "sommarkänsla", "stjärnstatus" och "discokänsla". Han menar att det är olyckligt att glassen uppfattas som enbart riktad till flickor.
Konsumentrådet Sveriges Konsumenter håller inte med. På sin hemsida skriver de att glassen Girlie "säger en hel del om hur GB tycker att unga flickor är och ska vara". De tror inte ett ögonblick på att glassen riktar sig till båda könen: "med namnet Girlie och en flicka på glasspappret råder det förstås ingen tvekan om att det är till flickor och inte till pojkar GB riktar sig". Till DN säger de att vi inte behöver "ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka".
TT undrar misstänksamt om det är ett lömskt pr-knep från GB:s sida för att skapa reaktioner och på så sätt få gratisreklam, vilket förnekas av GB.
Men tänk såhär då. Det kanske faktiskt är så att GB vill hitta nya marknader och därför riktar sig till förtryckta grupper och minoritetsgrupper, som hittills saknat en glass att identifiera sig med? Förra året kom glassen Nogger Black för alla svarta invandrare (Centrum mot rasism förstod inte alls det fina i kråksången och dömde ut den som rasistisk). I år kommer Girlie för alla tjejer och alla som skulle vilja vara tjej. Vad kommer nästa år? Rom-russinpinne för romer? En ny variant av Calippo för flator? Eller kanske en särskild dumstrut för de allt färre som kallar sig folkpartister?
Ond bråd död för Glöd?
Glöd är något så sällsynt en tidning för unga människor, inte unga killar eller unga tjejer. De skriver om sexualitet precis när den är som mest spännande och som mest känslig. De skriver och psykisk hälsa. Tidningen ska vara jagstärkande för sina unga läsare mellan 13-19 år. "Empowerment" är ett ord som används av redaktören Nina Westerlund för att beskriva syftet med innehållet. Men Glöd skriver även om annat, som musik och livsstil, men utan att använda sig av kändisar.
Idag skriver DN och Dagens Media att Glöd hotas av nedläggning. Anledningen är att ingen vill vara ansvarig utgivare för tidningen. Hittills har den gett ut av Folkhälsoinstitutet och finansierats av "hivpengar".
Så om ingen tar över och betalar för Glöd kommer tidningen att gå i graven. Socialstyrelsen kan enligt DN tänka sig att stödja den del av tidningen som handlar om sex och samlevnad. Men Viveca Urwitz på Socialstyrelsen säger att de absolut inte kan ansvara för att ge ut tidningen, eftersom tidningen handlar om mer än bara sex.
-- Man har haft en bred tanke om självkänsla och det materialet ligger utanför vårt uppdrag, säger hon till DN. Usch då?
Och så intervjuas Karin Geiger på Cosmos Communications AB, som bland annat ger ut tidningen Chili. (Som enligt mig är en riktig skittidning med ett synnerligen oattraktivt innehåll tryckt på ett riktigt sliskigt papper.) Hon ser att sex ligger i topp om vad ungdomar vill läsa och tycker "att det är fel att Glöd skriver om annat än sex".
-- För andra ämnen finns det andra tidningar att gå till. Det hittar du i Frida, Vecko-Revyn och Chili.
Andra spännande ämnen, ja. Som Duwop-gloss, Lindsey Lohan och 68 drömjeans för din kropp, till exempel. De är verkligen angelägna ämnen i tidningar som är kända för att vilja stärka sina läsares självkänsla. Eller vad säger du, Ebba von Sydow?
Andra bloggar om: Glöd, Vecko-Revyn, Ebba von Sydow, Socialstyrelsen.
Idag skriver DN och Dagens Media att Glöd hotas av nedläggning. Anledningen är att ingen vill vara ansvarig utgivare för tidningen. Hittills har den gett ut av Folkhälsoinstitutet och finansierats av "hivpengar".
Så om ingen tar över och betalar för Glöd kommer tidningen att gå i graven. Socialstyrelsen kan enligt DN tänka sig att stödja den del av tidningen som handlar om sex och samlevnad. Men Viveca Urwitz på Socialstyrelsen säger att de absolut inte kan ansvara för att ge ut tidningen, eftersom tidningen handlar om mer än bara sex.
-- Man har haft en bred tanke om självkänsla och det materialet ligger utanför vårt uppdrag, säger hon till DN. Usch då?
Och så intervjuas Karin Geiger på Cosmos Communications AB, som bland annat ger ut tidningen Chili. (Som enligt mig är en riktig skittidning med ett synnerligen oattraktivt innehåll tryckt på ett riktigt sliskigt papper.) Hon ser att sex ligger i topp om vad ungdomar vill läsa och tycker "att det är fel att Glöd skriver om annat än sex".
-- För andra ämnen finns det andra tidningar att gå till. Det hittar du i Frida, Vecko-Revyn och Chili.
Andra spännande ämnen, ja. Som Duwop-gloss, Lindsey Lohan och 68 drömjeans för din kropp, till exempel. De är verkligen angelägna ämnen i tidningar som är kända för att vilja stärka sina läsares självkänsla. Eller vad säger du, Ebba von Sydow?
Andra bloggar om: Glöd, Vecko-Revyn, Ebba von Sydow, Socialstyrelsen.
måndag 19 mars 2007
Smärtsamt om hur jag lever mitt liv politiskt rätt
Per Wirtén är en av grundarna av Arenagruppen. Idag besökte han oss på kursen Professionellt skrivande. Han pratade inte alls om skrivande men gav en intressant inflyging över det politiska läget idag och vad vi har att förhålla oss till, något som kommer att vara oss till hjälp under de kommande lektionstillfällen då vi ska skriva samhällstexter och inte minst i den nya kursen Samhällskontakter som började idag.
I vårt sekularierade samhälle har frågor som "hur lever jag mitt liv?" och "vad tycker jag är rätt?" fått en politisk innebörd snarare än en religiös. I ett samhälle där allt snurrar allt fortare och där kyrkan varken säger hur det ska vara eller ger vägledning blir det allt viktigare att själv skapa en stark inre kärna. Där blir politik och existentiella frågor starkt sammankopplade.
Per pratade om de tre begreppen görbarhet, kulturell frikoppling och reflexivitet som ramen för vår föreställningsvärld.
Med görbarhet menas att vi idag, som ett resultat av välfärdsstaten, i mycket högre utsträckning än våra föräldrar eller deras föräldrar, ser våra liv som projekt. Vi bär själva ansvaret för vad vi väljer att göra med våra liv, vilket ger oss oändliga möjligheter och där barnsliga drömmar som att bli cirkusartist, brandman eller författare blir högst rimliga.
Samtidigt stressas vi av görbarheten eftersom vi antagligen kommer att förföljas av en känsla av att hur vi än väljer gör vi om inte ett felaktigt val så ett som kanske bara är näst bäst... Vilket i sin tur gör att vi skjuter upp många stora val som inte är akuta, som att välja utbildning, skaffa partner eller bilda familj. Eller göra ett pensionsval, för att ta ett aktuellt exempel.
Den kulturella frikopplingen innebär att vi, troligtvis helt felaktigt, uppfattar oss som obundna av klass, kön, etnicitet, kultur och all annan kontext. Det hör ihop med görbarheten, eftersom vi upplever att det inte finns några omständigheter som hindrar oss ifrån att förverkliga våra drömmar. Som ung, svensk kvinna av idag finns det väl inget jag inte skulle lyckas med? Men för att citera Sthlm Jämn: jämställdhet är en självklarthet, men inte en verklighet. Och likadant förhåller det sig med många andra faktorer. Men skam den som ger sig, och därför fyller den kulturella frikopplingen en funktion.
Den tredje och sista av de tre begreppen som Per presenterade är reflexiviteten. Idag har vi viljan och möjligheten att reflektera över både oss själva och samhället. Vi måste bara komma ihåg att utnyttja det.
Sammantaget ger det grunden till att fundera över hur jag lever mitt liv och hur jag gör det politiskt rätt. I det nya samhälle som växer fram efter nationalstaten och i globaliseringens tidevarv måste vi konfronteras med de här frågorna. Ideologierna luckras upp. Du måste tänka själv. Ingen skänker oss demokrati. Du måste bestämma vad som är viktigt för dig. Du måste bestämma vad som är värdigt. Som Per uttryckte det:
-- Moral och politik möts idag på ett sätt som nästan är smärtsamt.
Andra bloggar om: moral, politik, Arena, Sthlm Jämn.
I vårt sekularierade samhälle har frågor som "hur lever jag mitt liv?" och "vad tycker jag är rätt?" fått en politisk innebörd snarare än en religiös. I ett samhälle där allt snurrar allt fortare och där kyrkan varken säger hur det ska vara eller ger vägledning blir det allt viktigare att själv skapa en stark inre kärna. Där blir politik och existentiella frågor starkt sammankopplade.
Per pratade om de tre begreppen görbarhet, kulturell frikoppling och reflexivitet som ramen för vår föreställningsvärld.
Med görbarhet menas att vi idag, som ett resultat av välfärdsstaten, i mycket högre utsträckning än våra föräldrar eller deras föräldrar, ser våra liv som projekt. Vi bär själva ansvaret för vad vi väljer att göra med våra liv, vilket ger oss oändliga möjligheter och där barnsliga drömmar som att bli cirkusartist, brandman eller författare blir högst rimliga.
Samtidigt stressas vi av görbarheten eftersom vi antagligen kommer att förföljas av en känsla av att hur vi än väljer gör vi om inte ett felaktigt val så ett som kanske bara är näst bäst... Vilket i sin tur gör att vi skjuter upp många stora val som inte är akuta, som att välja utbildning, skaffa partner eller bilda familj. Eller göra ett pensionsval, för att ta ett aktuellt exempel.
Den kulturella frikopplingen innebär att vi, troligtvis helt felaktigt, uppfattar oss som obundna av klass, kön, etnicitet, kultur och all annan kontext. Det hör ihop med görbarheten, eftersom vi upplever att det inte finns några omständigheter som hindrar oss ifrån att förverkliga våra drömmar. Som ung, svensk kvinna av idag finns det väl inget jag inte skulle lyckas med? Men för att citera Sthlm Jämn: jämställdhet är en självklarthet, men inte en verklighet. Och likadant förhåller det sig med många andra faktorer. Men skam den som ger sig, och därför fyller den kulturella frikopplingen en funktion.
Den tredje och sista av de tre begreppen som Per presenterade är reflexiviteten. Idag har vi viljan och möjligheten att reflektera över både oss själva och samhället. Vi måste bara komma ihåg att utnyttja det.
Sammantaget ger det grunden till att fundera över hur jag lever mitt liv och hur jag gör det politiskt rätt. I det nya samhälle som växer fram efter nationalstaten och i globaliseringens tidevarv måste vi konfronteras med de här frågorna. Ideologierna luckras upp. Du måste tänka själv. Ingen skänker oss demokrati. Du måste bestämma vad som är viktigt för dig. Du måste bestämma vad som är värdigt. Som Per uttryckte det:
-- Moral och politik möts idag på ett sätt som nästan är smärtsamt.
Andra bloggar om: moral, politik, Arena, Sthlm Jämn.
tisdag 13 mars 2007
En virrpanna i ett rabiat tantparti?
Eller en vardagshjälte? Det tycks som att sanningen ligger i betraktarens öga, och rätten att döma likaså. Och domen bygger alltför ofta på fördomar och okunskap. Och, om man vill vara lite hård, på en ovilja att se orättvisor och vilja andra människor väl.
Artikeln om Claes Decker i SvD har gett en massa kommentarer på tidningens sajt. Både de som stöttar hans initiativ och de som osar av någon slags obestämbar ilska, vrede, irritation och i nedlåtande termer och rena påhopp försöker sortera ut hur han kan göra så? Skänka pengarna till en galen feministisk extremistorganisation och göra barnen arvslösa, vansinne!
Här är några exempel på kommentarer som jag lånat från SvD.
Wesley skriver: "Deras bortskämde far, född med silversked i mun, förslösar arvet på galna feminister. De borde se till att omyndigförklara och låsa in gubbtjyven innan allt är borta. Eller lägga ut ett kontrakt på honom."
Danne: "Han låter som en virrpanna."
Triton: "Han hade imponerat mer om han givit pengarna till röda korset istället för ett rabiat tantparti."
Michael: "Förstår nästan varför hans fru lämnade honom efter det att han hade skänkt mer än en miljon kronor till ett nytt parti. Den här killen är uppenbarligen emotionellt instabil och blir utnyttjad av diverse personer med särintressen."
Det är påtagligt många män som haft vänligheten att dela med sig av hur illa de tycker om en man som ser något som de inte ser och dessutom väljer att göra något åt det. De tycks inte riktigt veta hur de ska hantera en man som så tydligt går på tvärsen mot vad de lärt sig att en man gör. Som genom detta gör att deras eget agerande ifrågasätts.
Mitt i alltihopa skriver Maria något tankvärt: "När jag blir riktigt provocerad av något, brukar jag försöka tänka efter varför? Kanske vore det nåt för alla er som skrivit här och som blir så provocerade av kärlek, omtanke, givmildhet att ni spottar ur er vad som helst. Varför är ni så rädda för kärleken och för att tänka med hjärtat?"
Claes Decker anklagas i inläggen bland annat för att vara egoistisk. "Pengarna var väl inte helt bortkastade. Han fick ju både en styrelseplats i FI och en artikel i SvD. För det är väl ingen som trott att han skulle fått något av det utan sina pengar?" skriver Besserwisser. So? Måste en handling som är god mot andra vara helt osjälvisk? Och vad innebär det att vara osjälvisk? Måste man själv ta skada för att andras nytta ska räknas?
Kommentarerna på artikeln visar med all önskvärd tydlighet att den är miljonen behövs, och kampen för alla människors och kvinniskors lika värde måste gå vidare för vi är inte i hamn än på långa vägar. Inte ens nära hamnen. Vi är mitt ute på havet och det blåser upp till storm så fort någon ställer sig upp i båten.
Artikeln om Claes Decker i SvD har gett en massa kommentarer på tidningens sajt. Både de som stöttar hans initiativ och de som osar av någon slags obestämbar ilska, vrede, irritation och i nedlåtande termer och rena påhopp försöker sortera ut hur han kan göra så? Skänka pengarna till en galen feministisk extremistorganisation och göra barnen arvslösa, vansinne!
Här är några exempel på kommentarer som jag lånat från SvD.
Wesley skriver: "Deras bortskämde far, född med silversked i mun, förslösar arvet på galna feminister. De borde se till att omyndigförklara och låsa in gubbtjyven innan allt är borta. Eller lägga ut ett kontrakt på honom."
Danne: "Han låter som en virrpanna."
Triton: "Han hade imponerat mer om han givit pengarna till röda korset istället för ett rabiat tantparti."
Michael: "Förstår nästan varför hans fru lämnade honom efter det att han hade skänkt mer än en miljon kronor till ett nytt parti. Den här killen är uppenbarligen emotionellt instabil och blir utnyttjad av diverse personer med särintressen."
Det är påtagligt många män som haft vänligheten att dela med sig av hur illa de tycker om en man som ser något som de inte ser och dessutom väljer att göra något åt det. De tycks inte riktigt veta hur de ska hantera en man som så tydligt går på tvärsen mot vad de lärt sig att en man gör. Som genom detta gör att deras eget agerande ifrågasätts.
Mitt i alltihopa skriver Maria något tankvärt: "När jag blir riktigt provocerad av något, brukar jag försöka tänka efter varför? Kanske vore det nåt för alla er som skrivit här och som blir så provocerade av kärlek, omtanke, givmildhet att ni spottar ur er vad som helst. Varför är ni så rädda för kärleken och för att tänka med hjärtat?"
Claes Decker anklagas i inläggen bland annat för att vara egoistisk. "Pengarna var väl inte helt bortkastade. Han fick ju både en styrelseplats i FI och en artikel i SvD. För det är väl ingen som trott att han skulle fått något av det utan sina pengar?" skriver Besserwisser. So? Måste en handling som är god mot andra vara helt osjälvisk? Och vad innebär det att vara osjälvisk? Måste man själv ta skada för att andras nytta ska räknas?
Kommentarerna på artikeln visar med all önskvärd tydlighet att den är miljonen behövs, och kampen för alla människors och kvinniskors lika värde måste gå vidare för vi är inte i hamn än på långa vägar. Inte ens nära hamnen. Vi är mitt ute på havet och det blåser upp till storm så fort någon ställer sig upp i båten.
måndag 12 mars 2007
"Som att komma hem..."
Kan man leverera moralisk integritet?
Idag har Johan von Essen öppnat ögonen på oss. Jag tror hela klassen behövde det.
Johan, präst och forskare, talade om moral och kommunikation. Vi började idag genom att närma oss moralfilosofin och det var ett välbehövligt återseende av en gammal bekant.
Efter lite mer än ett halvår på Berghs är man nämligen inte direkt fostrad i kritiskt tänkande. Det är något man ständigt måste påminna sig själv om att göra och det är lätt att tappa bort i allt snick och snack och allt som ska "levereras".
Just "leverera" är ett ord som Johan förklarade sig inte tycka om. Han placerade det i rutan målrationella handlingar i Max Webers system, där en handling placerar sig om den är medveten och opersonlig. Vi levererar för att någon annan har bett oss, inte av övertygelse eller för att vi tycker att det bidrar till något gott, vilket också innebär att vi inte tar ansvar för handlingen.
Vi åsidosätter därmed vår moraliska integritet, den som implicerar att vi ska stå vid vårt ord, inte skylla på andra, visa vad vi tror på och att ord och handling ska stämma överens. På sikt kan det innebära att en osund skepticism breder ut sig i samhället. Det blir svårare att tro på vilket budskap som helst då allt bara "levereras" utan att någon är egentligt engagerad i vad som levereras. Förutom att det ska ge vinst. Eller tittarsiffror. Eller något annat som kan mätas.
Vi träffar Johan von Essen igen på onsdag. Tills dess ska vi fundera över vad vi själva inte kan kompromissa om. Hm...
Andra bloggar om: Max Weber, moralfilosofi.
Johan, präst och forskare, talade om moral och kommunikation. Vi började idag genom att närma oss moralfilosofin och det var ett välbehövligt återseende av en gammal bekant.
Efter lite mer än ett halvår på Berghs är man nämligen inte direkt fostrad i kritiskt tänkande. Det är något man ständigt måste påminna sig själv om att göra och det är lätt att tappa bort i allt snick och snack och allt som ska "levereras".
Just "leverera" är ett ord som Johan förklarade sig inte tycka om. Han placerade det i rutan målrationella handlingar i Max Webers system, där en handling placerar sig om den är medveten och opersonlig. Vi levererar för att någon annan har bett oss, inte av övertygelse eller för att vi tycker att det bidrar till något gott, vilket också innebär att vi inte tar ansvar för handlingen.
Vi åsidosätter därmed vår moraliska integritet, den som implicerar att vi ska stå vid vårt ord, inte skylla på andra, visa vad vi tror på och att ord och handling ska stämma överens. På sikt kan det innebära att en osund skepticism breder ut sig i samhället. Det blir svårare att tro på vilket budskap som helst då allt bara "levereras" utan att någon är egentligt engagerad i vad som levereras. Förutom att det ska ge vinst. Eller tittarsiffror. Eller något annat som kan mätas.
Vi träffar Johan von Essen igen på onsdag. Tills dess ska vi fundera över vad vi själva inte kan kompromissa om. Hm...
Andra bloggar om: Max Weber, moralfilosofi.
söndag 11 mars 2007
Lat. Buzzado'ris communica'tis
Man måste ju ha koll.
Man är i det här fallet jag och just nu känner jag en viss stress och frustration över den enorma flora av kommunikationsmöjligheter, mestadels av elektronisk eller virtuell karaktär, som växer upp kring oss och som vattnas och gödslas av både multinationella företag, myndigheter, organisationer och privatpersoner.
Den här bloggen är till exempel ett sätt att försöka tämja den djungel av kommunikationssätt som växer utanför mitt fönster och förvandla den till lättuppdrivna och ansade plantor av nyttokaraktär som jag kan ha i mitt kommunikativa grönsaksland. Lagom lätta att sköta och ha koll på.
I den mer exotiska drivbänken har jag placerat det senaste tillskottet -- mitt buzzadormedlemskap. Jag väntar spänt på att det första uppdraget ska komma. Förmodligen har jag placerat mig i den kategorin där flest buzzadorer hamnar vilket betyder att jag lär få vänta (storstadsbo, under trettio, gillar inredning, mode och litteratur. Yta, yta och möjligtvis lite djup). Men kanske blir det jag som snart får testa ett nytt te, eller kycklingvingar, eller en ny telefontjänst. Eller något annat som säljer bättre om en trovärdig vän eller kollega lite oskyldigt tipsar om förträffligheten hos varan. Vilket vill säga i stort sett allt.
Du ska alltså inte tro ett ord av vad jag säger hädanefter. Du kan nämligen inte vara säker på om jag tipsar i bästa välvillighet eller om jag bara utnyttjar dig för att ge mig själv lite branschkoll.
Andra bloggar om: Buzzador, grönsaker.
Man är i det här fallet jag och just nu känner jag en viss stress och frustration över den enorma flora av kommunikationsmöjligheter, mestadels av elektronisk eller virtuell karaktär, som växer upp kring oss och som vattnas och gödslas av både multinationella företag, myndigheter, organisationer och privatpersoner.
Den här bloggen är till exempel ett sätt att försöka tämja den djungel av kommunikationssätt som växer utanför mitt fönster och förvandla den till lättuppdrivna och ansade plantor av nyttokaraktär som jag kan ha i mitt kommunikativa grönsaksland. Lagom lätta att sköta och ha koll på.
I den mer exotiska drivbänken har jag placerat det senaste tillskottet -- mitt buzzadormedlemskap. Jag väntar spänt på att det första uppdraget ska komma. Förmodligen har jag placerat mig i den kategorin där flest buzzadorer hamnar vilket betyder att jag lär få vänta (storstadsbo, under trettio, gillar inredning, mode och litteratur. Yta, yta och möjligtvis lite djup). Men kanske blir det jag som snart får testa ett nytt te, eller kycklingvingar, eller en ny telefontjänst. Eller något annat som säljer bättre om en trovärdig vän eller kollega lite oskyldigt tipsar om förträffligheten hos varan. Vilket vill säga i stort sett allt.
Du ska alltså inte tro ett ord av vad jag säger hädanefter. Du kan nämligen inte vara säker på om jag tipsar i bästa välvillighet eller om jag bara utnyttjar dig för att ge mig själv lite branschkoll.
Andra bloggar om: Buzzador, grönsaker.
fredag 9 mars 2007
Bland ett gäng vinnare!
Här är bildbeviset för att jag var på Resumégalan igår kväll. Den lilla glada nunan precis till höger under nödutgångskylten är jag. Jag smälter in oförskämt väl i gänget som jobbar på Sveriges Bästa pr-byrå utan att kunna ta åt mig minsta lilla av äran, eller hur?
Champagneyra när Resumé utsåg Bästa byrå
Igår var det Resumégala där priserna Bästa byrå delades ut i en rad kategorier. Extra högt jublades det på min bänkrad när Westander Publicitet & Påverkan vann kategorin Årets pr-byrå för andra året i rad. I glädjeyran slets även jag upp på scenen och fick emotta branschens livliga ovationer och artiga applåder. Det kändes väldigt oförtjänt men hemskt angenämt, så jag ska sikta på att stå på den scenen fler gånger. Efteråt blev det ett par glas champagne på Riche med ett trevligt gäng pr-konsulter och projektledare med en glad vd Patrik Westander i mitten.
Under minglet innan utdelningen sprang jag på Stefan Ölander, vd på varumärkesbyrån Rewir och uppskattad föreläsare på Berghs. Att jag sprang på honom var en överdrift, snarare siktade jag in mig på honom, glad över att se ett ansikte jag kände igen. Annars var det mest för mig okända män och kvinnor som minglade omkring där. Stefans byrå kom tvåa i Bästa varumärkesbyrå, slagna av Essen International. Å andra sidan utsågs Rewir till Årets varumärkesbyrå av DI och fick den osannolikt bra rubriken "Rewir har de skarpaste strategerna". Vad är inte bara den värd?
Jag såg också Alex Schulman, som sedan var en av prisutdelarna. Pinsamt nog trodde jag först att han var Carlos Rojas Beskow från Sveriges svenskaste tidning Gringo. Tur att jag inte gick fram och tackade för en bra tidning, för det hade ju blivit heeelt fel.
Idag är antagligen mångas huvuden champagnetunga. Själv ska jag till skolan och diskutera Stockholm stads internkommunikation. Tjo!
Under minglet innan utdelningen sprang jag på Stefan Ölander, vd på varumärkesbyrån Rewir och uppskattad föreläsare på Berghs. Att jag sprang på honom var en överdrift, snarare siktade jag in mig på honom, glad över att se ett ansikte jag kände igen. Annars var det mest för mig okända män och kvinnor som minglade omkring där. Stefans byrå kom tvåa i Bästa varumärkesbyrå, slagna av Essen International. Å andra sidan utsågs Rewir till Årets varumärkesbyrå av DI och fick den osannolikt bra rubriken "Rewir har de skarpaste strategerna". Vad är inte bara den värd?
Jag såg också Alex Schulman, som sedan var en av prisutdelarna. Pinsamt nog trodde jag först att han var Carlos Rojas Beskow från Sveriges svenskaste tidning Gringo. Tur att jag inte gick fram och tackade för en bra tidning, för det hade ju blivit heeelt fel.
Idag är antagligen mångas huvuden champagnetunga. Själv ska jag till skolan och diskutera Stockholm stads internkommunikation. Tjo!
torsdag 8 mars 2007
En dag bland andra dagar
Idag är det Internationella kvinnodagen. En dag man önskar inte skulle behöva finnas. Men nu behövs den, och då är det bra att den finns.
(Först bara en liten brasklapp. Om du är man -- kom inte ens på tanken att ge din fru eller flickvän en blomma eller en chokladask idag. Det är inte hennes födelsedag. Se istället till att handla, diska upp efter middagen eller packa ungarnas gympapåse. Ikväll och i snitt hälften av alla kommande kvällar. Det, till skillnad från blommor och choklad, kostar inget och är dessutom ett litet, men ändock, steg på vägen till att vi inte behöver någon internationell kvinnodag. Om du vill att det ska gå snabbare att avskaffa dagen kan du bland annat försöka påverka din arbetsgivare att ge kvinnorna på ditt jobb samma lön som du, tjata på sjukvård, forskare och läkemedelsföretag att de ska satsa mer på att bota de sjukdomar som drabbar kvinnor. Och pröva ut medicinen på kvinnor. Och du kan se till att uppfostra dina söner och döttrar till människor som respekterar andra människor, oavsett om de är kvinnor eller män. Eller något annat kön för den delen.)
Idag har DN en stor artikel med anledning av 8 mars. Där intervjuas bland andra kvinnoforskaren Yvonne Hirdman vid Stockholms universitet. Hon menar att "rent objektivt" har kvinnor idag fler möjligheter än någonsin tidigare.
-- Skulle jag födas på nytt i dag skulle jag välja att födas som tjej. Vi har alla möjligheter. Men den där tilliten till att allt hela tiden är på väg att bli bättre i det stora moderna projektet, den finns förstås inte längre där.
Idag är vi vana att ta saker i egna händer. Men vad är det man brukar säga, "så blir inga barn gjorda".
Vi måste komma ihåg att när vi tar saker i egna händer måste vi också ta hjälp av andras händer. Både kvinnors och mäns.
Andra bloggar om: Internationella kvinnodagen, Yvonne Hirdman, feminism.
(Först bara en liten brasklapp. Om du är man -- kom inte ens på tanken att ge din fru eller flickvän en blomma eller en chokladask idag. Det är inte hennes födelsedag. Se istället till att handla, diska upp efter middagen eller packa ungarnas gympapåse. Ikväll och i snitt hälften av alla kommande kvällar. Det, till skillnad från blommor och choklad, kostar inget och är dessutom ett litet, men ändock, steg på vägen till att vi inte behöver någon internationell kvinnodag. Om du vill att det ska gå snabbare att avskaffa dagen kan du bland annat försöka påverka din arbetsgivare att ge kvinnorna på ditt jobb samma lön som du, tjata på sjukvård, forskare och läkemedelsföretag att de ska satsa mer på att bota de sjukdomar som drabbar kvinnor. Och pröva ut medicinen på kvinnor. Och du kan se till att uppfostra dina söner och döttrar till människor som respekterar andra människor, oavsett om de är kvinnor eller män. Eller något annat kön för den delen.)
Idag har DN en stor artikel med anledning av 8 mars. Där intervjuas bland andra kvinnoforskaren Yvonne Hirdman vid Stockholms universitet. Hon menar att "rent objektivt" har kvinnor idag fler möjligheter än någonsin tidigare.
-- Skulle jag födas på nytt i dag skulle jag välja att födas som tjej. Vi har alla möjligheter. Men den där tilliten till att allt hela tiden är på väg att bli bättre i det stora moderna projektet, den finns förstås inte längre där.
Idag är vi vana att ta saker i egna händer. Men vad är det man brukar säga, "så blir inga barn gjorda".
Vi måste komma ihåg att när vi tar saker i egna händer måste vi också ta hjälp av andras händer. Både kvinnors och mäns.
Andra bloggar om: Internationella kvinnodagen, Yvonne Hirdman, feminism.
onsdag 7 mars 2007
Oändliga Internet
Internet är på väg att ta slut. Jag som trodde att Internet, i motsats till universum, är oändligt. Liksom bara finns. Så är det inte, menar SvD i en artikel idag.
Internet är byggt för text, inte för rörliga bilder som webb-tv och filmer på sajter som Youtube. SvD skriver att enligt en professor i telekommunikation är "bilden av ett fritt internet tillgängligt för alla på lika villkor är en myt".
Enligt samma tidning fruktar flera debattörer att det i framtiden uteslutande blir kommersiella intressen som styr tillgången till Internet, eftersom nätet måste byggas ut av någon och denna någon vill ta betalt för det. Men hallå, gör inte bredbandsbolagen det redan idag?
Björn Pehrson, professor i telekommunikationssystem vid KTH håller med om att Internets kapacitet "inte är vad den borde vara med tanke på den tekniska utvecklingen men det är bara för internetleverantörerna att öka bandbredden". Han skulle antagligen fnysa åt min naiva inställning att Internet är oändligt. Han fortsätter:
-- Det är en förlegad syn att tro att internet skulle kunna vara fritt från kommersiella intressen. Någon måste betala och i slutändan blir det konsumenten som vill nyttja tjänsterna som får köpa sig bättre bredbandslösning av sin leverantör.
Jaha, ja. Min sega uppkoppling för nittionio kronor i månaden kommer alltså att bli ännu segare om jag inte betalar lite till. Jag antar att det är det de vill säga.
Internet är byggt för text, inte för rörliga bilder som webb-tv och filmer på sajter som Youtube. SvD skriver att enligt en professor i telekommunikation är "bilden av ett fritt internet tillgängligt för alla på lika villkor är en myt".
Enligt samma tidning fruktar flera debattörer att det i framtiden uteslutande blir kommersiella intressen som styr tillgången till Internet, eftersom nätet måste byggas ut av någon och denna någon vill ta betalt för det. Men hallå, gör inte bredbandsbolagen det redan idag?
Björn Pehrson, professor i telekommunikationssystem vid KTH håller med om att Internets kapacitet "inte är vad den borde vara med tanke på den tekniska utvecklingen men det är bara för internetleverantörerna att öka bandbredden". Han skulle antagligen fnysa åt min naiva inställning att Internet är oändligt. Han fortsätter:
-- Det är en förlegad syn att tro att internet skulle kunna vara fritt från kommersiella intressen. Någon måste betala och i slutändan blir det konsumenten som vill nyttja tjänsterna som får köpa sig bättre bredbandslösning av sin leverantör.
Jaha, ja. Min sega uppkoppling för nittionio kronor i månaden kommer alltså att bli ännu segare om jag inte betalar lite till. Jag antar att det är det de vill säga.
Sjugradig betygskala -- nej, tack!
Idag skriver SvD att flera lärosäten till hösten kommer att införa en sjugradig betygskala, den så kallade ECTS-skalan (European credit transfer system). Handels och KTH kommer att införa betygen redan till hösten och Stockholms universitet börjar att ge betyg enligt ECTS-skalan nästa år. Linköpings universitet har inte bestämt sig än.
Syftet med skalan är att du ska kunna resa ut i Europa med dina betyg, eller komma tillbaka till Sverige efter utlandsstudier, och dina betyg ska kunna bedömas rättvist. Eller snarare inte behöva bedömas alls eftersom de ska stämma överens med de betyg som sätts i det egna landet.
En god tanke, javisst! Men kommer det att fungera i verkligheten? Jag tror inte det, eftersom utbildningssituationen och synen på kunskap ser inte likadan ut över hela Europa. Så hur en gemensam betygskala ska kunna visa att vi kan samma sak oavsett om vi läst i Sverige, Italien eller Frankrike är för mig en gåta.
I Sverige har vi en bildningssyn som bygger på att man ska ha ett kritiskt förhållningssätt till det vi lär oss, vi ska ifrågasätta och reflektera. Exempelvis när du skriver en tenta förväntas du inte rabla årtal eller skriva ned det du memorerat ur böckerna utan utgå från vad vi lärt oss och göra en självständig analys. Det läraren kan bedöma då är om du inte fattat tillräckligt (U), om du förstått och lyckats göra en självständig tolkning (G) eller om du förstått, tolkat och bidragit med egna, kanske rentav nya, tankar (VG).
Det är inte alla utbildningar där du kan få VG heller, ofta är betygen som sätts U och G, vilket visar att du endera kan det du ska kunna, eller så gör du inte det. Som om du läser till läkare. Vem vill gå till en läkare som är sådär halvbra enligt betyget?
Jag hoppas studentkårerna fortsätter att kämpa för att Sverige behåller sin nationella betygskala och att ECTS-betygen endast blir ett komplement.
Syftet med skalan är att du ska kunna resa ut i Europa med dina betyg, eller komma tillbaka till Sverige efter utlandsstudier, och dina betyg ska kunna bedömas rättvist. Eller snarare inte behöva bedömas alls eftersom de ska stämma överens med de betyg som sätts i det egna landet.
En god tanke, javisst! Men kommer det att fungera i verkligheten? Jag tror inte det, eftersom utbildningssituationen och synen på kunskap ser inte likadan ut över hela Europa. Så hur en gemensam betygskala ska kunna visa att vi kan samma sak oavsett om vi läst i Sverige, Italien eller Frankrike är för mig en gåta.
I Sverige har vi en bildningssyn som bygger på att man ska ha ett kritiskt förhållningssätt till det vi lär oss, vi ska ifrågasätta och reflektera. Exempelvis när du skriver en tenta förväntas du inte rabla årtal eller skriva ned det du memorerat ur böckerna utan utgå från vad vi lärt oss och göra en självständig analys. Det läraren kan bedöma då är om du inte fattat tillräckligt (U), om du förstått och lyckats göra en självständig tolkning (G) eller om du förstått, tolkat och bidragit med egna, kanske rentav nya, tankar (VG).
Det är inte alla utbildningar där du kan få VG heller, ofta är betygen som sätts U och G, vilket visar att du endera kan det du ska kunna, eller så gör du inte det. Som om du läser till läkare. Vem vill gå till en läkare som är sådär halvbra enligt betyget?
Jag hoppas studentkårerna fortsätter att kämpa för att Sverige behåller sin nationella betygskala och att ECTS-betygen endast blir ett komplement.
torsdag 1 mars 2007
Med nål och tråd tar Ulrika plats på bussen
En tjej hoppar på en buss någonstans i Malmö med avsikten att på något sätt förändra bussen för all framtid. I väskan har hon nål och tråd. Snabbt och med inlevelse går hon lös på ett säte med sina tillhyggen, biter av tråden, trycker på pling-knappen och hoppar av vid nästa hållplats. Nästa passagerare som kliver på och sätter sig på den platsen möts av en liten, broderad fågel. Eller ett hjärta. Eller någon annan krumelur. Och blir glad. Eller upprörd.
I alla fall tänker jag mig att det är så det ser ut när Ulrika Erdes jobbar. I dagens P3 Populär berättar hon om sitt projekt Public Embrodery där hon utför offentlig utsmyckning på buss- och tågsäten.
Jag kan inte tänka mig någon mer lustfylld och fin form av grafitti. Lite nål och tråd. Helt ofarligt. Sådant kvinnor hållit på med i århundraden, ja kanske årtusenden. I hemmets lugna vrå.
Men nu har kvinnohändernas arbete med nål, tråd, garn och tyg börjat glömmas bort. Vi köper våra kläder färdigsydda, går de sönder slänger vi dem. Måste vi mot förmodan sy något har vi symaskinen. Och dekorera kläder med broderier? Eller brodera tavlor och sätta upp på väggen? Tveksamt.
Broderiets konst är en vacker kunskap som riskerar att glömmas bort och till och med dö ut. Så varför inte flytta det privata ut i offentligheten? Brodera hjärtan på tågsäten istället för monogram på handdukar. Sprida glädje?
Och ta plats.
I alla fall tänker jag mig att det är så det ser ut när Ulrika Erdes jobbar. I dagens P3 Populär berättar hon om sitt projekt Public Embrodery där hon utför offentlig utsmyckning på buss- och tågsäten.
Jag kan inte tänka mig någon mer lustfylld och fin form av grafitti. Lite nål och tråd. Helt ofarligt. Sådant kvinnor hållit på med i århundraden, ja kanske årtusenden. I hemmets lugna vrå.
Men nu har kvinnohändernas arbete med nål, tråd, garn och tyg börjat glömmas bort. Vi köper våra kläder färdigsydda, går de sönder slänger vi dem. Måste vi mot förmodan sy något har vi symaskinen. Och dekorera kläder med broderier? Eller brodera tavlor och sätta upp på väggen? Tveksamt.
Broderiets konst är en vacker kunskap som riskerar att glömmas bort och till och med dö ut. Så varför inte flytta det privata ut i offentligheten? Brodera hjärtan på tågsäten istället för monogram på handdukar. Sprida glädje?
Och ta plats.
Tillsammans är roligare!
-- Jag tror att många i vår generation är djävligt osugna på att jobba bara för att tjäna pengar, det måste finnas något mer.
Det säger Alexis Fellenius Makrigianni som intervjuas i dagens DN. Tillsammans med kompisarna Joel Junström och Arvid Andersson driver han webbyrån Winston Design. Det speciella med deras firma är att den är en ekonomisk förening, ett arbetskooperativ som killarna driver tillsammans helt enkelt.
Enligt en Nutekrapport som DN citerar är det kooperativa företagandet den företagsform som ökar snabbast och den tycks särskilt locka unga människor mellan 18-30 år.
Killarna på Winston Design är inte ute efter så mycket pengar som möjligt, utan snarare en arbetssituation som alla trivs med, där alla är lika delaktiva och där man inte ska behöva jobba "så mycket". Dessutom vill de inte definieras utifrån sitt jobb utan ha ett liv vid sidan av jobbet.
Själv när jag en dröm om ett liknande arbetskooperativ. Att samla kompetenser under ett och samma tak och plocka in dem som behövs just vid tillfället. Varför inte en fotograf, en AD, en kognitionsvetare, en internkommunikatör, en journalist, en Viktor Rydberg-expert, en scenograf, en formgivare, en ekonom, en avdankad politisk sekreterare, en glasblåsare... Hela konceptet kan jag inte avslöja här. Men det skulle bli så bra!
Varför arbetskooperativet är så populärt sammanfattar Joel Junström kort och bra.
-- Det är roligare att göra saker tillsammans.
Och att ha roligt på jobbet är ett sätt att göra världen lite, lite bättre.
Andra bloggar om: arbetskooperativ, Nutek.
Det säger Alexis Fellenius Makrigianni som intervjuas i dagens DN. Tillsammans med kompisarna Joel Junström och Arvid Andersson driver han webbyrån Winston Design. Det speciella med deras firma är att den är en ekonomisk förening, ett arbetskooperativ som killarna driver tillsammans helt enkelt.
Enligt en Nutekrapport som DN citerar är det kooperativa företagandet den företagsform som ökar snabbast och den tycks särskilt locka unga människor mellan 18-30 år.
Killarna på Winston Design är inte ute efter så mycket pengar som möjligt, utan snarare en arbetssituation som alla trivs med, där alla är lika delaktiva och där man inte ska behöva jobba "så mycket". Dessutom vill de inte definieras utifrån sitt jobb utan ha ett liv vid sidan av jobbet.
Själv när jag en dröm om ett liknande arbetskooperativ. Att samla kompetenser under ett och samma tak och plocka in dem som behövs just vid tillfället. Varför inte en fotograf, en AD, en kognitionsvetare, en internkommunikatör, en journalist, en Viktor Rydberg-expert, en scenograf, en formgivare, en ekonom, en avdankad politisk sekreterare, en glasblåsare... Hela konceptet kan jag inte avslöja här. Men det skulle bli så bra!
Varför arbetskooperativet är så populärt sammanfattar Joel Junström kort och bra.
-- Det är roligare att göra saker tillsammans.
Och att ha roligt på jobbet är ett sätt att göra världen lite, lite bättre.
Andra bloggar om: arbetskooperativ, Nutek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
