Man kan inte låta bli att vara feminist

Jag känner några killar som vågar kalla sig feminister. Det är märkligt att jag måste tala om att de är modiga. I och för sig ligger det i vår allmänna uppfattning om manlighet att den rymmer mod.

Att jag skriver att männen som kallar sig feminister är modiga och inte analytiska eller rationella, också typiskt manliga egenskaper och sådant som skulle kunna beskriva omständigheternas kring deras ställningstagande, är för att de vågar uttrycka en kontroversiell åsikt – men genom att de gör det i allt övrigt sviker överenskommelsen med andra män.

Att vara feminist uppfattas nämligen ofta som att det handlar om att ta ställning för kvinnan, och då sviker mannen per automatik det manliga kollektivet.

Men faktum är att män borde vilja vara feminister. För om man ser vad ordet betyder så handlar det som en konsekvent strukturell särbehandling, där det maskulina är norm och det feminina är ”det andra” som värderas lägre. Men både maskuliniteten och feminiteten stänger in och låter inte människor få vara det de skulle kunna bli. Deras potential tillåts inte komma fram. Stephan Mendel-Enk skriver i sin bok Med uppenbar känsla för stil att den dominerande manligheten ”är en kamp som förstör livet för samtliga sina deltagare”.

Lukas Moodysson säger i en intervju att han är glad att vara man, för om han hade varit kvinna hade han varit en ”fullständig manshatare”. Han menar att det patriarkala samhället drabbar även män eftersom de förväntas bete sig ”på ett urfånigt sätt”.

Att hänge sig åt det ”manliga” innebär för mannen visserligen makt, medel och status, men samtidigt ett svek mot honom själv som mänsklig varelse. I grunden handlar det om att en viktig mänsklig rättighet kränks – nämligen den att få vara människa och tillåtas agera utifrån den individ man är och inte det kön man tillhör.

Alltså borde det gynna även män att kalla sig och vara feminister. (Om själva ordet feminism är så himla läskigt kan vi byta ut det till något mer allmänmänskligt.) Vad det handlar om är att vara medveten om att det finns sociala strukturer och en normativitet som konsekvent förtrycker och undervärderar det ena könet, kvinnan, men som också har starka förväntningar på hur det andra könet, mannen, ska agera och uppträda.

De män som insett det här, och som har modet att kalla sig feminister, bör vi hjälpa fram och låta dem berätta för andra män. För även om det borde vara den diskriminerade gruppen, och inte den förtryckande, som har tolkningsföreträde så fungerar det inte så idag.

Det är först när män kliver fram och berättar om orättvisor som andra män, och många kvinnor, lyssnar. För att uppfatta budskapet i kritiken behöver de höra det från någon som är som de själva eller någon de ser upp till.

Därför behöver vi modiga killar som kallar sig feminister.