måndag 6 oktober 2008

Svenska pappor får inte trösta

Visst är det tragiskt, smsar Jennie, apropå Kamratpostens undersökning som SvD rapporterar om idag:

"Svenska barn väljer hellre att inte prata med någon alls än att söka tröst hos sina pappor när de är ledsna. Papporna kommer först på femte plats. Det visar en färsk enkätundersökning som tidningen Kamratposten låtit göra på sin hemsida bland drygt 5 700 barn mellan åtta och femton år."

Ola Lindholm som är chefredaktör på Kamratposten säger till SvD:
– Resultaten är oerhört förvånande. Jag är inte säker på att det här är ett stort problem för barnen själva, men det torde vara det för alla pappor.

Hallå, 2008-papporna, förstår ni vad ni går miste om?

1 kommentar:

Anonym sa...

Jodå, många av oss förstår vad vi går miste om. Det är därför vi kämpar i åratal i rätten och lägger ner stora summor på advokater för att försöka få rätten att vara pappa mer än 4 dagar i månaden.
Tyvärr har vi en vårdnadslag och en syn på pappor i Sverige som gör att vi förlorar i 97% av fallen.

Mamman har tyvärr givits rätten idag att själva bestämma om pappan skall få vara förälder till sina barn eller inte. Förvånansvärt många använder idag den rätten till att ta ifrån oss den möjligheten och samtidigt förneka barnet sin rättighet till den andre föräldern. Genom att möjliggöra för kvinnorna att göra detta bryter man också mot barnkonventionen som klart fastslår att barnet är den som skall ha rätt till båda sina föräldrar. Men vad ska vi göra? Ingen utom oss drabbade pappor och barn tycker detta är ett stort problem. Vi har en BO som t o m försvarar detta. Jämo anser att män inte behöver skyddas mot diskriminering och JO har hittills inte tagit upp ett enda fall. Samtidigt skriver tidningarna dagligen om att män sviker, slår och våldtar. Den statistik dom bygger detta på håller inte heller den för någon närmare granskning, men det fattar ju inte de flesta läsarna. Dom skapar medvetet en bild av mannen som inte är sann just för att hindra oss från att mopsa oss när det gäller våra barn. Så vad ska vi göra?