Inte för att jag någonsin varit ett Kent-fan. Men jag lider lite med alla som pratat så engagerat om bandet. Så vitt jag förstår finns det människor i min generation som på allvar hävdar att Kent haft en avgörande betydelse för deras liv.
Nu har Kent sålt sig.
Till 3. (Usch, jag kräks nästan bara jag tänker på det.)
Kent släpper ett nytt album snart och om man köper en avancerad lur från 3 så får man en ny Kent-singel direkt i mobilen före alla andra. Oooooh-oh.
På affischen som satt på en vägskylt i Skanstull stod det nåt i stil med att "Kent har dessutom lagt konsertbiljetter i förpackningarna till 100 stycken typ XC801Weei-mobiler" (ja, de heter sånt nuförtiden).
"Kent har lagt..." Ja, eller hur. Eller så kanske det är Kents skivbolag som tycker att de gjort ett smart drag för att föryngra Kents målgrupp men det enda de gör är att urholka varumärket Kents trovärdighet.
Idén med biljetter i asken skulle påminna om Willy Wonkas chokladfabrik om det inte var för att det känns så genomkommersiellt och funkar så extremt dåligt med en allians mellan Eskilstunas nästan-medelålders stoltheter, en cynisk mobiloperatör och en mobiltelefontillverkare som gnuggar händerna.
Vad blir nästa drag, Mikael Rickfors som ekologiskt nedbrytbar gummifigur i Kellogg's frostiespaket?
Skämmes, Kent!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kent tappade trovärdigheten den 4 november 1999, när de första gången spelade disco-dängan "Musik non stop" hos Kristian Luuk, eller, om man skall vara riktigt ärlig, den 12 november 1997, när de sålde sin själ till djävulen i och med släppet av trista albumet "Isola".
Skicka en kommentar