onsdag 22 augusti 2007

Summan är alltid konstant

Jag brukar tänka -- och från början tror jag att jag har läst det i Moa Elf-Karlén och Johanna Palmströms bok Ta betalt! -- att summan är konstant. Summan av makten. Summan av talartiden i ett klassrum. Det betyder att någon måste backa för att någon annan ska kunna komma fram.

Och summan av utrymmet på en scen är också konstant. Det slog mig när jag, Nisse och Alex var på Parksommarturnén på Skansen för några veckor sedan. När Moneybrother för övrigt var så bra, så bra.

På slutet var det en låt där hela turnépaketet dök upp på scenen. Annika Norlin, a.k.a. Säkert! a.s. Hello Saferide stod på ena sidan micken, Anders "Moneybrother" Wendin i mitten, Salem Al Fakir visserligen någon helt annanstans, och så hemliga gästen Lars Winnerbäck på den andra sidan om mikrofonen. Tre ganska stora svenska artister samlade runt en mikrofon. Man kan säga att summan av deras närvaro och utrymme var 100 procent.

Winnerbäck greppade micken från första raden av refrängen och drog den åt sitt håll så pass att hade det varit ishockey hade det definitivt kallats offside. Moneybrother stod i mitten och verkade rätt nöjd så. Annika Norlin -- den av de tre man just då helst hade velat höra -- kämpade för att överhuvudtaget kunna sjunga så nära mikrofonen att den skulle kunna ta upp ljudet av hennes röst. Hon sträckte sig så långt mot Winnerbäck att jag nästan trodde hon skulle tappa balansen. Winnerbäck märkte ingenting. Han gjorde bara det han förmodligen alltid uppmuntrats till att göra: ta plats.

Om summan av utrymmet är konstant så hade Winnerbäck i det här fallet sisådär 50 procent av utrymmet. Anders Wendin och Annika Norlin fick tappert dela på de resterande 50 procenten, och eftersom Annika Norlin stod längst bort bedömmer jag att hennes andel låg någonstans kring 17-18 procent.

Nu kan man ju tycka att Annika Norlin kunde gjort något åt det. Hon kunde spänt ögonen i Lasse och fått honom att släppa över några procent utrymme (det kanske hon gjorde fast jag inte kunde se det på fyrtio meters håll), eller gått runt och stampat honom på foten.

Men varför var ansvaret Annika Norlins? Hon var ju i det här fallet i underläge. Du vet väl själv att man inte stampar coolaste killen på skolgården på foten -- det gör man bara inte.

Det sorgliga i sammanhanget -- och här, Lars Winnerbäck, får du stå som symbol för många typer av situationer -- är att Lasse inte märke hur hans övergrepp på utrymmesbalansen gjorde scenshowen lite mindre bra. Istället för att showa loss tillsammans som tre coola artister blev det en prettouppvisning från en kille som är van att få ta plats. Han kunde inte se att om han bara gav efter lite skulle det bli bättre för alla. Roligare för de tre på scenen. Ett bättre avslut på en riktigt skön kväll för alla oss i publiken.

Tyvärr finns det väldigt många som Lasse, som inte märker att om de bara tar ett litet steg tillbaka och låter någon annan kliva fram, så blir helheten bättre. Tydligare. Smartare.

För något "ta ett steg fram, ta för dig!" för den som är i underläge existerar inte. Var ska det utrymmet komma ifrån om ingen annan släpper ifrån sig? Ty summan av utrymmet, makten och härligheten är konstant. Tänk på det.

Andra bloggar om: , , , , .

1 kommentar:

Nisse sa...

Det får mig osökt att tänka på ett fenomen som var väldigt tydligt för ett par år sedan, under dokusåpornas storhetstid. nämligen förhärligandet av den egna åsikten. I dessa program kunde man höra från nästan alla deltagare att de vara vana att "säga vad de tyckte och tänkte" jämt och ständigt och i alla situationer. Jag vill mena att detta var en egenskap som lyftes fram som något positivt hos media.

Men som sagt så blir det ofta bättre om man tänker till och låter andra komma fram.