måndag 27 augusti 2007

Hur man narrar en kund genom att inte tänka längre än pinnen räcker

Nu ska jag förklara vad jag menar med annonsen med tandborstarna. Jag förklarade så förbannat bra för Nisse i lördags efter ett par glas rosévin, jag hoppas det blir minst lika pedagogiskt nu.

Vi kan börja med att tänka oss vad Fastighetsbyrån sa när de beställde annonsen av Reklambyrån. Kanske nåt sånt här:

-- Hej Reklambyrån. Vi vill att fler som är i lägenhets- eller villaköpartankar ska välja oss när det är dags. Vår målgrupp är därför svenskar mellan ca 30-65 år (är man yngre har man fan inte råd). Det är ungefär 4,4 miljoner personer.

Och så kom de överens om vad det skulle kosta. (Det är alltid dyrare med reklam än pr, men Fastighetsbyrån måste ändå tyckt det var ok för att nå svenskar mellan 30-65 år, som är en ganska stor mängd människor.) Kontaktkostnaden kändes rimlig.

Fastighetsbyrån var rätt nöjda med dealen och tyckte det skulle bli spännande att se vad Reklambyrån skulle komma upp med.

Reklamkillarna (för det är ganska ofta killar, i alla fall är det de som får göra de riktigt coola och galna grejerna) sa sho och satte sig på ett fik för att idéa. Sen gjorde de ut lite grejer på pannåer och sa att det här är fan Guldäggsvarning.

Tadaa: en bildserie med tandborstar. Den ska berätta en historia. Narrativ reklam skulle man kunna säga.

Hur man narrar en kund, skulle man också kunna säga. Det är en berättelse om en man och hans liv. I hans liv kommer en kvinna in, och så några barn, barnen flyttar ut, kvinnan dör, han är ensam kvar. Mannen spelar huvudrollen i badrumsserien om hans liv. Tandborstannonsen är så heteronormativ man bara kan tänka sig.

Men -- det handlar inte bara om könsroller. De kan man tycka vad man vill om, och det gör folk i reklambranschen också. Vad viktigare är i det här sammanhanget: det handlar om ekonomi. Om ett fett konto, för att uttrycka sig som reklamare gör.

Annonsen vänder sig till heterosexuella svenska män som läser från vänster till höger och lever med en kvinna (och absolut inte två).

Inte till kvinnor, och verkligen inte till flator. (Opps, där försvann mer än 2,2 miljoner!)
Inte till bögar. (Poof! Där försvann ett par hundra tusen till!)
Inte till transpersoner. (Hoppsan, ytterligare några...)
Inte till dem som av en eller annan anledning lever ensamma. (Ganska många, särskilt i städerna.)
Inte till dem som lever i annan konstellation än tvåsamhet. (De finns, tro mig.)
Inte till de som av någon anledning läser från höger till vänster. (Jo, de är några stycken!)
Inte de som inte använder tandborste. (Nåja, det är nog bara ett par, tre stycken i Nässjö.)

Plötsligt vänder sig inte Fastighetsbyråns annons till de enligt SCB 4,4 miljonerna svenskarna mellan 30-65 år.

Plötsligt har Reklambyrån reducerat målgruppen med många, många procent. Typ väldigt mycket mer än femtio.

Plötsligt blev kontaktkostnaden mycket, mycket högre.

Och valet är inte medvetet. Visst är det oerhört svårt att attrahera en så stor målgrupp på en gång, det vet jag väl, men det är skillnad på att välja bort och att av ren okunskap utesluta en stor mängd för uppdragsgivaren potentiella kunder.

Så tråkigt Fastighetsbyrån. Att det blev så dyrt och så dåligt.

Nu önskar man att Fastighetsbyrån har något att välja på. Att de skulle kunna ta sitt feta konto och gå till en annan reklambyrå. Men tyvärr ser det lika illa ut överallt. Eller känner du till någon svensk reklambyrå där man på allvar jobbar med jämställd reklam? Om du gör det kan du väl vara så snäll och berätta. Inte bara för mig, utan för uppdragsgivarna.

Det kostar att utesluta människor.

Silver surfers tar över nätet

Imorse på radion hörde jag att en ny brittisk undersökning visar att nu har kvinnorna gått om männen på nätet. Vi surfar mer i tid räknat alltså. Anledningen tros vara att det nu finns fler "tjejsidor" än tidigare. Böööh?

Vad som är mer lustigt är att pensionärerna surfar mer än någonsin. Typ en femtedel av dem snittar 40 timmar i månaden på nätet -- och det är dubbelt så mycket som tonåringarna. Det har gett upphov till ett nytt uttryck: silver surfers.

Min mormor är en sådan silver surfer. Jag trodde i min enfald att hon surfade och kollade senaste bouleresultaten och gjorde lite släktforskning och sånt... Det kan omöjligt ta fyrtio timmar i månaden.

Mormor, vad gör du på nätet? Ditt barnbarn Johanna är orolig.

lördag 25 augusti 2007

Ord vi glömt. Del 3: snask

Igår gjorde hon det igen, min syster. Sa ett ord som vi glömt, eller som i alla fall jag skulle vilja begrava under hundra ton mull för det är så fult och äckligt.

-- Jag har inte ätit snask på flera veckor! sa hon stolt.

"Skriv 'snassssk'". Det är nästan så att jag hör lågstadiefrökens röst under fredagsdiktamen i byskolan där vi gick. Pennan raspar inte. För jag skriver inte. Big no-no.

Det här ordet är dömt att ligga och väga på kanten till den mörka helvetesgropen för ord vi vägrar använda, för att slutligen under höga ångestskrik falla ned till det oåterkalleliga mörka där inget slipper ut ifrån.

Det heter godis.

fredag 24 augusti 2007

Oreflekterad reklam bankar in könsrollerna

Har du sett den här reklamen på helsidor i DN de senaste veckorna? Det är en svensk bank, som också agerar fastighetsbyrå, som gör reklam.

Jag behöver inte be er fundera på vad bildserien vill berätta. Eftersom vi lever i ett land där man läser från vänster till höger, en rad i taget, så är det ganska uppenbart att tandborstarna vill berätta historien om ett liv.

Men det som är intressant är vems liv. Vem handlar berättelsen om? Vem är huvudperson i bankens berättelse om livet? Och hur kan det komma sig?

Nu skulle bilden ovan vara mycket mer effektfull om den var i färg (det kommer!), men jag kan ge er ledtråden att tandborsten i den första bilden är typ blå...

Och nu fattar ni nog resten. Vad tror ni är min poäng? Svaret kommer i nästa inlägg.

onsdag 22 augusti 2007

Summan är alltid konstant

Jag brukar tänka -- och från början tror jag att jag har läst det i Moa Elf-Karlén och Johanna Palmströms bok Ta betalt! -- att summan är konstant. Summan av makten. Summan av talartiden i ett klassrum. Det betyder att någon måste backa för att någon annan ska kunna komma fram.

Och summan av utrymmet på en scen är också konstant. Det slog mig när jag, Nisse och Alex var på Parksommarturnén på Skansen för några veckor sedan. När Moneybrother för övrigt var så bra, så bra.

På slutet var det en låt där hela turnépaketet dök upp på scenen. Annika Norlin, a.k.a. Säkert! a.s. Hello Saferide stod på ena sidan micken, Anders "Moneybrother" Wendin i mitten, Salem Al Fakir visserligen någon helt annanstans, och så hemliga gästen Lars Winnerbäck på den andra sidan om mikrofonen. Tre ganska stora svenska artister samlade runt en mikrofon. Man kan säga att summan av deras närvaro och utrymme var 100 procent.

Winnerbäck greppade micken från första raden av refrängen och drog den åt sitt håll så pass att hade det varit ishockey hade det definitivt kallats offside. Moneybrother stod i mitten och verkade rätt nöjd så. Annika Norlin -- den av de tre man just då helst hade velat höra -- kämpade för att överhuvudtaget kunna sjunga så nära mikrofonen att den skulle kunna ta upp ljudet av hennes röst. Hon sträckte sig så långt mot Winnerbäck att jag nästan trodde hon skulle tappa balansen. Winnerbäck märkte ingenting. Han gjorde bara det han förmodligen alltid uppmuntrats till att göra: ta plats.

Om summan av utrymmet är konstant så hade Winnerbäck i det här fallet sisådär 50 procent av utrymmet. Anders Wendin och Annika Norlin fick tappert dela på de resterande 50 procenten, och eftersom Annika Norlin stod längst bort bedömmer jag att hennes andel låg någonstans kring 17-18 procent.

Nu kan man ju tycka att Annika Norlin kunde gjort något åt det. Hon kunde spänt ögonen i Lasse och fått honom att släppa över några procent utrymme (det kanske hon gjorde fast jag inte kunde se det på fyrtio meters håll), eller gått runt och stampat honom på foten.

Men varför var ansvaret Annika Norlins? Hon var ju i det här fallet i underläge. Du vet väl själv att man inte stampar coolaste killen på skolgården på foten -- det gör man bara inte.

Det sorgliga i sammanhanget -- och här, Lars Winnerbäck, får du stå som symbol för många typer av situationer -- är att Lasse inte märke hur hans övergrepp på utrymmesbalansen gjorde scenshowen lite mindre bra. Istället för att showa loss tillsammans som tre coola artister blev det en prettouppvisning från en kille som är van att få ta plats. Han kunde inte se att om han bara gav efter lite skulle det bli bättre för alla. Roligare för de tre på scenen. Ett bättre avslut på en riktigt skön kväll för alla oss i publiken.

Tyvärr finns det väldigt många som Lasse, som inte märker att om de bara tar ett litet steg tillbaka och låter någon annan kliva fram, så blir helheten bättre. Tydligare. Smartare.

För något "ta ett steg fram, ta för dig!" för den som är i underläge existerar inte. Var ska det utrymmet komma ifrån om ingen annan släpper ifrån sig? Ty summan av utrymmet, makten och härligheten är konstant. Tänk på det.

Andra bloggar om: , , , , .

tisdag 21 augusti 2007

Om hyssmonster och trögstartade killar

I septembernumret av tjejtidningen Hennes finns en text av Peter Eriksson, författare till boken "På y-fronten intet nytt" och ständig krönikör i tidningen.

Han skriver om Hyssmonstret, som visar sig vara hans påhittiga fru. För att deras förhållande inte ska bli helt förtråkat kommer hon och väninnan med idéer till galna upptåg (som laserdome, flash mob och floskelbingo på konstutställning) som de drar med sina karlar på. Killarna hakar glatt på och har "hysteriskt roligt".

Vad kul. Att någon annan fixar. För själva skulle de "handen på hjärtat" aldrig "vare sig ha kommit på eller dragit igång det här" eftersom de är "som killar är mest -- trögstartade, men entusiastiska när vi väl kommer igång".

Hans recept för att göra världen till en roligare plats är att fler tjejer snor konceptet och gör Hyssmonster-grejen.

VARFÖR DÅ!? Visst har han en poäng i att "kärleksmuskeln behöver tränas för att inte förtvina" -- men varför innebär det alltid att ansvaret att vara entusiastisk och hitta på roliga saker för att få "mer att prata om än bara när det är tvättid nästa gång" landar på kvinnan i förhållandet? Varför är det just vi tjejer som ska gno så in i helvete för att få förhållanden att funka?

Nej, död åt trögstartade killar. Och med den där "handen på hjärtat" -- vem vill ha en sån?

torsdag 16 augusti 2007

Kungen är död -- men hans smörgås lever!

Elvis, kungen av smörgåsar med banan och jordnötssmör, dog för trettio år sen idag, om någon missat det.

Men hans smörgås lever. Enligt Elvis intresseförening är den "mycket enkel att tillreda, då det i grunden handlar om rostat eller grillat bröd med pålägg. På en lätt rostad bröd lägger man jordnötssmör. På det ett lager med banan, skuren i skivor på längden. Detta grillas i smör eller margarin rills den är brun. Smörgåsen är bäst serverad medan den är varm."

När du gjort några smörgåsar och kan komma med ett kvalificerat tyckande kan du på Elvis-veckans virtual wall berätta vad du tyckte.

tisdag 14 augusti 2007

Ord vi glömt. Del 2: checkhäfte

Det har dråsat in förslag på ord som de flesta av oss inte tänkt, läst eller sagt på årtionden men nickar igenkännande åt när vi blir påminda om dem. Ord som därmed passar utmärkt i min följetong "Ord vi glömt".

Ett sådant ord är checkhäfte, som min vän Klas helt plötsligt klämde ur sig förra lördagen på Stora torget i Linköping. Ett ord som jag mest förknippar med min mamma, av någon anledning. Själv har jag aldrig haft något checkhäfte. Antagligen för att jag mer tillhör kreditkortgenerationen.

Det vore intressant att veta om jag har någon tillräckligt gammal läsare som faktiskt haft ett checkhäfte. Hur var det, undrar jag?

måndag 13 augusti 2007

Vänsterhanden har lejt ut verksamhet till högerhanden

Floggaren Robin von Post undrar, med tanke på mitt förra, vänstervridna inlägg, om jag "knappat in denna blogg-artikel enbart med vänstra handen".

Men kära nån, vänsterhanden är ju inte dummare än att den på tidstypiskt sätt outsourcar de tangenttryckningar som sitter mest strategiskt till för högerhanden och låter den jobba på ackord. Så vet den ena handen vad den andra gör.

Grattis alla som helst använder den andra handen!

En miljon svenskar kan inte ha fel. Att använda vänster hand är det bästa.

Idag är Vänsterhäntas dag -- ett utmärkt tillfälle att få vara lite skrytigt stolt över vår läggning. Höj vänsternäven och slå dig för bröstet och tänk på vad bra du är!

Om du är vänsterhänt är du i gott sällskap. Inte bara jag är vänsterhänt, utan även andra stjärnor som Julia Roberts, Robert De Niro, Bob Dylan och Paul McCartney. Även Leonardo da Vinci, Ludwig van Beethoven, Albert Einstein, Charlie Chaplin, Greta Garbo, Pablo Picasso, Robert Redford, Bill Gates, Bill Clinton och Jimmy Connors har uträttat stordåd med vänster hand.

Som om inte det räckte så sägs vi vänsterhänta vara bra på det där med känslor. För vi använder höger hjärnhalva som är den mer kreativa av dem båda.

Men tänk dig för när du skaffar barn, så att du inte riskerar att slösa bort din talang på en högerhänt odugling. Det är nämligen ärftligt. Chansen att två högerhänta ska få ett vänsterhänt barn är mindre än en på tio. Är båda vänsterhänta är sannolikheten en på fyra, enligt Aftonbladet. Om en vänsterhänt skaffar barn med en högerhänt borde chansen ligga någonstans däremellan.

Tyvärr har inte vänsterhänthet uppskattats särskilt i vår historia. MontessoriTidningen skriver att vänsterhänta av och till under årens lopp har betraktats med misstänksamhet: "Någonting är fel, rent av onormalt hos människor som väljer att arbeta med vänster hand."

Men! "Det räcker med vetskapen om att Picasso och Einstein var vänsterhänta för att inse att misstänksamheten mer byggde på skrock än förnuft och fakta."

Precis. Eller avundsjuka kanske.

fredag 10 augusti 2007

Två gånger är helt åt helvete

En gång är ingen gång. Två gånger är en gong-gong. Så brukade vi lite skämtsamt säga när vi var små.

Nu tänker jag att en gång möjligen kan vara ett misstag, ett överslag eller resultatet av en total urspårning men att två gånger är helt åt helvete och att alla normala spelregler medvetet åsidosatts. En riktigt jävla taskig syn på de av oss som råkar tillhöra "det andra könet" är vad det tyder på.

Jag tänker naturligtvis på de häktade Stureplansprofilerna, 21-åringen som friades för våldtäkt i april men nu återigen är misstänkt för sexuellt ofredande och våldtäkt och 26-åringen som är häktad misstänkt för våldtäkt. DN skriver om häktningen idag.

Jag blir så arg och ledsen. Återigen kommer det slitna argumentet att dras fram, olika formulerat men alltid med innebörden "det var svårt att förstå att hon inte ville". Skrota det! Jag tror att alla som har haft sex med någon -- där det sker på någorlunda* lika villkor -- vet att det faktiskt märks om den ena inte vill. På rösten, kroppsspråket, själva känslan.

Sex som inte sker på någorlunda lika villkor är inte sex. Det är ett sexuellt övergrepp. Och det är ett brott. Eller vad tycker du?

*
Med någorlunda lika villkor menar jag att det alltid finns ett maktförhållande mellan två människor, oavsett vilken situation man befinner sig i. Den skillnaden ska dock inte vara större än att man kan lyssna till och respektera den andra.