söndag 21 oktober 2007

Språket är vår världs gränser och många begränsas orättvist

Kommer tillbaka efter en fantastisk helg i Västervik och snubblar över en hög med helgens DN som någon (tidningsutdelaren?) lagt precis innanför dörren.

I lördagens kulturdel finns bland annat en intressant artikel med Tove Leffler (bilden), en av två redaktörer för antologin Könskrig som jag skrivit om här tidigare. Hon berättar för DN:s Annika Persson om bakgrunden till boken:

-- Elin Alvemark och jag upplever båda att vi befäster våra könsroller allra mest i våra privata relationer. Och därför ville vi tillbaka till sjuttio­talsklyschan att det privata är politiskt.

-- Vi ville peka på att sexismen fortfarande är högst levande även om den är svårare att sätta fingret på när alla kallar sig feminister. Det är lätt att säga att man vill ha rätt­visa. Det är mycket svårare att ändra och pilla i sina egna beteenden, i sina omedvetna föreställningar om kön, säger hon till DN.

Trots att mycket idag känns nedslående tror Tove Leffler att det finns en framtid för en mer "oväntad kvinnlig sexualitet" och att förändringen måste komma genom att vi samtalar med varandra. Och så säger hon något som jag tycker är så sant, så sant: "När jag träffar någon som jag kan tänka med, då väller också känslorna fram."

Hon säger att den klassiska konflikten mellan hjärtat och hjärnan bara är "ett sätt att behålla könsrollerna intakta. Om man behöver skilja hjärtat från hjärnan är det ju något fel." Vi måste tala med varandra:

-- Vi ska prata mycket både i våra relationer och på den offentliga arenan. Och så ska vi ifrågasätta det som är svårt och jobbigt och aldrig acceptera att något är nedtystat eller mystifierat, säger Tove Leffler.


Jag tror det ligger mycket i det. I våra relationer måste samtalet vara centralt. För att kunna tänka tillsammans måste vi kunna tala med varandra. Men för att det ska vara möjligt att föra ett konstruktivt samtal, där vi når varandra och förstår varandra, måste vi ha ett språk.

Min uppfattning är att idag får många flickor under uppväxten ett rikt språk som gör att vi har lättare att uttrycka oss, att berätta vad vi känner. Vi har tillåtelse i mycket högre grad än pojkar att prata om hur saker känns. Många pojkar får inte det språket. Vilket är orättvist och sorgligt. Utan ett språk att använda för att uttrycka sina känslor hamnar man lätt i underläge. "Mitt språks gränser är min världs gränser", sa Ludwig Wittgenstein, och jag tycker det stämmer. Och det handlar både om att kunna prata om känslor inom sig och att diskutera världen runt omkring.

I romanen Smuts av Katarina Wennstam är äkta mannen Jonas förbannad på sin fru:
"Hon är så jävla verbal. Det är ett helvete att leva ihop med en journalist, med en kvinna som har talets gåva och vet att använda den. Som vinner varje diskussion på knockout. År efter år. Alla dessa ord. Alla dessa dispyter. Alla gånger då hon har segrat över honom."

Om man inte har ett språk blir det
ingen jämlik diskussion. Det blir ju inget kul liv tillsammans. Eller? Och dessutom, en relation ska väl inte kännas som en tävling? Vi ska väl sporra varandra till att utvecklas tillsammans?

Andra bloggar om: , , , .

PS. I bakgrunden hör jag singelmammorna i tv-såpan. En av dem har precis dissat en av männen som inte för följa med till Tallin. Han blir såklart ledsen för att hon inte väljer honom och drar därifrån. Hon blir besviken på att han bara sticker utan att säga hejdå på ett schysst sätt.

-- Det är inte en sån kille jag vill ha. Jag vill ha en kille som klarar av tuffa situationer, säger hon.

Han kan inte hantera situationen och blir därför en okänslig loser som bara drar. När det i själva verket är mycket känslor inblandade och han antagligen gärna hade sagt hur det kändes om han hade vetat hur han skulle göra och vad han skulle säga.

1 kommentar:

Anonym sa...

men sen möter jag en man som KAN språket, och då har man spenderat år med att bara slappa under bråken med andra män, för jag vet ju att jag vinner ändå (jag har ju GÅVAN liksom), och så får jag på skallen gång på gång.

Fy.

Men jag vill ju ha Rättvisa, så OK då.