En velourpappa till varje son

I en ny avhandling undersöks den mansrörelse som gett upphov till det -- tyvärr -- negativt klingande uttrycket "velourpappa".

Det är Helena Hill, doktorand i idéhistoria vid genusforskarskolan och institutionen för historiska studier vid Umeå universitet, som i sin avhandling Befria mannen! skrivit om hur männen under den andra vågens kvinnorörelse försökte bilda en mansrörelse för jämställdhet mellan könen.

Befria mannen, eller Föreningen mannen som rörelsen senare bytte namn till, har trots att den aldrig var särskilt stor ens under blomstringsåren i slutet på sjuttiotalet, upprört ända in i våra dagar. Det skriver DN på Insidan idag. Vad var då så provocerande?

De tog bland annat strid för att få vara nära sina barn, få tillgång till sina känslor och slippa konkurrera med andra män i machosamhället. Helena Hill sätter fingret på något intressant:

-- Den traditionella mansrollen sågs som förtryckande och destruktiv inom mansrörelsen. En viktig utgångspunkt i de första mansgrupperna var att män hade för få eller inga nära relationer. Därför hade de inte heller någon att tala med om sin livssituation och sina relationer.

Intet nytt under solen. Så är det även idag. Många pojkar växer upp till män utan att ha ett språk för att uttrycka känslor på ett djupare plan. De får god träning i att uttrycka befallningar (som "Passa bakåt!", "Spela bollen!" och "Höj ljudet!") men saknar den träning som många flickor får i att problematisera och diskutera.

Sorgligt, eftersom det ofta är språket som skapar en klyfta mellan män och kvinnor. Vi "förstår" inte varandra. Och till slut kanske man till och med inte orkar försöka. Män kapslar in sig själva och kvinnor talar ut med varandra.

Resultatet blir ofta att det är kvinnan i en heterorelation som vårdar relationerna -- både relationen mellan mannen och kvinnan, och relationerna till barnen, till svärföräldrar, grannarna och parmiddagsvännerna. Vilket resulterar i att mannen vid en skiljsmässa (för jodå, de kommer) ofta blir väldigt ensam. Relationerna följer ofta med kvinnan. Om han aldrig lyft luren och ringt sin syster förut, varför ska det plötsligt kännas spontant att göra det nu? Dilemmat beskrivs bland annat i Maria Svelands bok Bitterfittan. Och kan säkert kännas igen av åtskilliga.

Velourpappan kanske inte var så dum ändå. Om han hade ambitionen att ge sina söner ett språk att uttrycka känslor på, vill säga. Och ett avslappnat men intresserat förhållningssätt till alla de relationer som omger oss. Heja, velourpappan!