Varför väger kvinnors argument så lätt?

Jag har tagit bort en kommentar på mitt förra inlägg där avsändaren skickade en länk till en sida där det fanns både namn och bild på de friade männen i våldtäktsfallet.

Ett inte helt lätt val. Jag är arg och känner medlidande med den unga kvinnan. Jag tror inte att någon gör en anmälan av det här slaget för skojs skull. En anonym läsare kommenterar: "Att en person säger 'nej' (vilket det inte ens är bevisat att hon gjort) är inget värt om ett 'nej' vid ett tidigare samlag varit en del av spelet." Det här argumentet dyker ofta upp i sammanhang där det skett ett sexuellt övergrepp. I inget annat sammanhang förutsätts det så frekvent att vad du ville ha eller göra senast är detsamma som du vill den här gången. Jag menar att en kränkande handling är en kränkande handling, oavsett omständigheterna.

Jag beklagar den behandling kvinnan utsatts för, både av männen och rättssystemet. Jag beklagar att kvinnors argument så ofta tycks väga lättare än mäns i den här typen av brott. Och det är den diskussionen jag vill fortsätta här. Hur det så ofta är den kränkande parten som genom sitt vittnesmål har makten att avgöra om det är en kränkande handling eller inte, eller om den kränkande handlingen är tillräckligt kränkande. Det är sällan den kränkta har tolkningsföreträde. Det är fruktansvärt frustrerande och får i alla fall mig att, som kvinna, känna mig som en andra klassens medborgare.

Jag tror att vi i ett civiliserat samhälle ska våga handla med hjärtat, men inte i affekt. I ett fall som det här är det lätt att bli upprörd, arg, kanske vansinnig, galen. Men för att inte själva bli sådana barbarer som vi vill ta avstånd ifrån bör vi behärska oss och inte drivas av hämndbegär. Därför valde jag att ta bort kommentaren.