Mellan vita väggar ges tillfälle att slippa mäta

"Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott" skriver läkaren Christina Doctare på SvD Brännpunkt idag. Hon efterlyser andliga ledare som kan vägleda, men menar att "varken katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller andra kristna samfund är trovärdiga alternativ för människor idag".

I något slags sökande efter lugn, att ingå i ett sammanhang eller att få bekräftelse, som vi alla ägnar oss åt då och då, tar vi ofta det som ligger närmast till hand. Vi köper saker. För att vi kan, för att vi har råd och för att det går snabbt. Tyvärr ger det sällan det där lugnet, sammanhanget känns futtigt och bekräftelsen uteblir när prislapparna klippts av eller kartongen hamnat i pappersinsamlingen.

För ett tag sedan skrev jag i ett brev till en vän: "...för mig är det som en andningspaus att gå på museum eller i en konsthall. Visst är det underbart att uppleva konst i vardagen, i tunnelbanan eller på gatan eller på ett torg. Men samtidigt kan det vara så skönt att gå på ett, ofta, ganska stilla museum, låta det gå fort eller ta tid, men koncentrera intrycken till konsten som finns där. Vita väggar, konsten och jag. ... Det är lite som att gå i en kyrka för troende, tänker jag mig. Jag får energi och en stund för mig själv."

Och när jag fick ned det på pränt kändes det så självklart. Att konsthallen kanske är den nya kyrkan? Troende eller inte så har vi samma behov av stillhet och tid för reflektion. En plats att bara vara på utan att behöva mäta sig i något avseende.

Tyvärr blir det, i alla fall för mig, för få besök på museum, konsthallar och gallerier. Det blir inte av, liksom. Det är lättare att slinka förbi H&M och köpa en väska istället. Men det ger varken lugn, tillhörighet eller bekräftelse. Och det tröstar endast för stunden, om ens det.

Andra bloggar om: Christina Doctare, konsumism, materialism, religion, konst.