tisdag 27 mars 2007

Var inte rädd om boken!

Oj, var rädd om boken.
Det har jag alltid fått höra.

Var rädd om boken. Vik inte hörnen. Akta, så du inte spiller i den.

Varför ska jag vara rädd om boken? Mina böcker, som är mina, som jag har köpt.

Jag har ingen respekt för böcker! För pärmar och blad. Jag skriver i dem, stryker under, viker hörn på bra ställen, kommenterar.

För innehållet, däremot, har jag den största respekt. Att gå in i den värld som boken erbjuder kan göra mig upprörd, arg, ledsen, inspirerad och oerhört levande. Läsandet är som en drog och då får inte försiktighet om pärmar eller blad stå i vägen. Bokens form är för mig bara ett medel att tillägna mig författarens budskap, och om det gör min läsupplevelse rikare genom att jag har en penna nära till hands och kladdar ned något i marginalen – så gör jag det.

När jag lånar ut böcker, vilket jag gör ofta, uppmanar jag också andra att skriva i mina böcker. Att stryka under, att använda de tomma blad som ofta finns längst bak i boken till att skriva en kort summering om vad de tyckte om boken. Får jag det? brukar de säga. Det är klart. Böcker är till för att användas. De ska brukas, de ska slitas och de ska kännas.

Om jag själv lånar andras böcker, eller något annat för den delen, lämnar jag såklart tillbaka dem i samma skick som jag fick det.

En del av den här akta-mentaliteten har försvunnit tack vare den pocketkultur som erövrat vårt land. En pocket blir genom sin natur mer slit och släng, och jag tycker det är bra. De tar mindre plats, de passar bra i väskan, i badet, i sängen och på tåget. Dessutom väger de mindre när man flyttar.

Bokens verkliga vikt finns nämligen i ditt huvud och i ditt hjärta, när du läst den.

3 kommentarer:

M. Backlund sa...

Håller helt och fullt med!
Jag kan i stort sett använda mina referensmanualer som dagböcker. Jag skulle aldrig kunna lära mig något av en fackbok om jag inte fick kladda i den.

Jag stryker dock inte under i skönlitteratur, även om det händer att jag skriver kommentarer. Och jag ska väl nämna att jag aldrig ägt ett bokmärke utan tycker att "hundöron" på sidorna är charmiga och visar på en välanvänd och underhållande bok.

Sofia sa...

I folkbibliotekens barndom fanns det ordningsregler om att man inte fick använda salt sill som bokmärke.

Jag kladdar inte i mina böcker för det distraherar mig att ha en massa extra krumelurer i vägen ifall jag måste läsa om en bok för ett annat syfte än när jag läste den första gången.

BisonFredrik sa...

Jag fick mig en tankeställare när jag läste ditt inlägg och kom på mig själv med att sällan skriva i mina böcker. Det ska det bli ändring på! Du har helt rätt i att det verkligen blir personligare med egna noteringar i det man läser. Så gjorde jag ofta med kurslitteratur, och varför inte göra det i vanliga romaner.