Nyss uppstod någon slags märklig... omständighet, här i min lägenhet. Håller som bäst på att vårstäda garderoben för att ha en aning om vilka kläder jag egentligen har, för att plocka undan sånt som är för varmt, ta fram sånt som är tunnare och skicka till Stadsmissionen sådant som aldrig kommer ur byrålådan av en eller annan anledning. Hittade kläder i gömmorna som jag inte visste att jag glömt. Har handlat en del nytt senaste tiden som måste rymmas i mina minimala förvaringsutrymmen så en rensning var nödvändig.
Samtidigt lyssnar jag på Evas Story med Doktor Kosmos och spår nummer sex är Push-Up. Twiggy Pop säger en bit in i låten, som handlar om Josefine Craaford som då var programledare på Z-TV:
"Det viktiga är att jag måste hata dig och din goda smak
som varje dag skymmer sikten i kampen
för systerskap, jämlikhet och ett värdigt bemötande"
Det ligger kläder överallt, Sisela Lindbloms rosa-lila-glansiga De skamlösa är placerad bredvid sängen och till råga på allt har jag idag impulsköpt en väska som kostade två kronor från tresiffrigt. Det är plötsligt som att den infekterade väskdebatten som jag skrivit om tidigare här övergår i ett personligt crescendo i mitt hem och det blir ruskigt tydligt.
Vi kan inte konsumera som vi gör i dag. Fuck Ebba von Sydow, Sofi Fahrman och alla stylish brudar som svänger sig med märken så obskyra och exklusiva som möjligt. Det stressar en vanlig dödlig. Jag vill också veta vad det är, jag vill också hänga med, jag vill också ha...
Den mängd tid och energi vi kan lägga på faktorer utanför oss själva går inte att utsträckas i all evighet. Visst måste vi få välja själva (eller måste vi det? Doktor Kosmos sjunger också "Stoppa valfriheten"...) och vi måste få ha roligt och bli underhållna för att orka med. Men idag liknar vi i det närmaste hedonister där allt vi gör är till för vår egen njutning istället för att försökta göra något åt allt elände i vår omgivning.
En njutning som är flyktig och snart kommer att slå tillbaka på oss själva. Den begränsade energin lägger vi oreflekterat på helt meningslösa saker och märker inte att våra steg framåt i jämställdhetsarbetet, mångfaldsarbetet och klasskampen börjar sakta ned, för att till slut krypa fram och kanske avstanna helt.
Det är så dags då. Push-Up -- eller Push Stop, snarare. Jag mår illa och vill kliva av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det bästa med Doktor Kosmos (i alla fall de senare låtarna) är tvetydigheten och tvivlet. Jag gillar att allt inte är jättenkelt, svart och vitt. Jag tänker till exempel på "Protestlåt" eller "Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå?"
Men vad innebär det att kliva av rent konkret? Hur gör man? Eller kan vi utifrån den position vi redan har verka för förändringen?
Frågor på det? - som Uje skulle sagt.
Jag vet inte riktigt vad det innebär att kliva av. Leva i skogen? Så drastisk tror jag inte att jag måste vara. Men trappa ner på allt konsumerande, vare sig det är tekniska prylar eller kläder, för det skapar mer stress än lugn eftersom det alltid finns finare och coolare prylar runt hörnet. Hitta ett annat sätt än att konsumera -- kanske genom att aktivera sig i något som ger mening.
Skicka en kommentar