tisdag 17 juli 2007

Om emotionell bandbredd och viljan spegla sig själv mot omvärlden

Mattias kommenterar mitt förra inlägg och skriver bland annat att "de nya kanalerna (från telefonen till Jaiku) har smalare emotionell bandbredd än ansikte-mot-ansikte kommunikation. Så därför finns det fog att säga att kommunikationskvalitén blivit sämre."

Jag håller med honom! Vi skummar säkert mer och oftare på ytan nuförtiden. Men han skriver också att möjligheterna till kommunikation och att finna nya givande relationer dock har ökat enormt och hänvisar till Fredriks kommentar om att det aldrig förr "varit så lätt att hitta personer som har samma nischade intressen som du eller läsa hur människor upplever sin omvärld och få inblick i andras liv". Och det kanske också bidrar till att höja lägsta-nivån på det vi idag samtalar om eller delar med oss av? Att det vi faktiskt pratar/skriver om också är sådant vi är intresserade av?

När man förr -- hårt generaliserat visserligen -- var hänvisad till de människor som levde i ens närhet fick man söka minsta gemensamma nämnare med dem. Idag kan vi vara mycket friare och hitta människor på andra sidan vårt arma klot som har samma smala intresse som vi har.

Visst, det har inte mycket med Facebook att göra, som mer är en slags digital skolkatalog eller ett "kolla vad många jag känner eller nästan känner-forum".

Men som Fredrik skriver: "Det är mänskligt att vilja spegla sig själv mot omvärlden och aldrig har det vart enklare."

2 kommentarer:

Nisse sa...

Om det vore sant, skulle inte då våra bästa vänner vara personer vi träffat på internet som har samma intressen som än själv?

Mattias sa...

Bra poäng Nisse, men det kan nog endast tiden avgöra. Folk hittar ju t o m sina livskärlekar på nätet idag till skillnad från förr då man var mer geografiskt bunden. Så de NYA vänner man finner via nätet kan med tiden mycket väl bli de bästa.

De bästa är vä de man upplevt störst emotionell bandbredd med IRL över tid? (för att göra en formel av det). ;-)