Debaklet i Skägget

Igår träffade jag Björn Rydberg, presschef på Systembolaget. Han berättade bland annat om hur hans arbete påverkades under "muthärvan", om krisplaner, att ständigt ha pressjour och hur Systembolaget enligt honom kommit ut starkare på andra sidan.

I dagarna har han varit sysselsatt med att offentligt försvara den eventuella flytten av en av Systembolagsbutikerna i Linköping, från det döende centrat i Skäggetorp till det mer livliga Tornby köpcentrum -- något som orsakat folkstorm i Linköping och som, vem vet, kanske kommer att gå till linköpingsbornas historia som Debaklet i Skägget.

För mig är det intressant eftersom jag själv var linköpingsbo i sju år och under den tiden besökte Systemet i Skägget mer än en gång. Det var exempelvis där jag som nittonåring köpte över femtio flaskor rödvin på ett bräde utan att behöva visa legitimation. Mängden vin föranleddes av att vi kulturvetare storslaget skulle välkomna de nya studenterna med den nu klassiska ost, vin och poesi-kvällen. Hur som haver.

Nu driver ledande linköpingspolitiker opinion mot Systembolagsflytten och upprörda linköpingsbor skriver på protestlistor eftersom de anser att flytten från det i ärlighetens namn riktigt sunkiga Skäggetorp Centrum till det mycket kund- och butikrikare Tornby utarmar det lilla samhället Skäggetorp. Insändarsidorna i Corren vittnar om upprörda känslor, som ibland tar sig märkliga uttryck. Signaturen Anders Andersson skriver "Jag tror det var en systembolagsrepresentant som sa i någon artikel tidigare ungefär så här: 'Vi måste finnas där kunderna finns.' Det är ju skitsnack på ren svenska." Tja, eller så är det så man gör affärer? Å andra sidan kanske han är en sån som gärna åker lite längre för att köpa sitt vin -- kanske rentav hela vägen till Danmark eller Tyskland? Vad spelar det då honom för roll var i Linköping Systembolaget ligger?

Correns ledarskribent är lite mer sansad och skriver att visst vore det bra om Systembolaget låg kvar där det ligger, men att skäggetorpsborna inte inte bör "bygga sin framtidstro på huruvida dess köpcentrum kan erbjuda alkoholförsäljning eller inte". Han lägger istället ansvaret för ett uppfräschat och attraktivt butikscentrum på stadens politiker.

Ledarskribenten förvånas över politikernas hållning och skriver att "Skäggetorps invånare förtjänar i första hand ett ledarskap som formulerar en djärv och tilltalande vision för 2000-talet, inte politiker som klamrar sig fast vid gårdagens lösningar och som försöker rädda en utsatt stadsdel genom konstgjord andning".

Så sätter han fingret på den berömda spiken: "det vore absurt att påstå att det ligger i Systembolagets uppdrag att få Skäggetorp att blomstra".

Och där var det! Det intressanta i hela diskussionen är det ansvar människor förknippar olika verksamheter med. Systembolaget har i uppdrag att på ett ansvarsfullt sätt sälja alkohol till oss vinpimplare och ölhävare och helst inte till langare -- och plötsligt spiller det ansvaret över på andra områden. Som statligt bolag förväntas Systembolaget agera glesbygdsstödjare eller bidra till att motverka segregation i eftersatta områden, där det egentligen behövs satsningar från ansvariga politiker. Det märkliga är att inte bara medborgare gör förväxlingen, utan även politiker som man kan tycka borde ha mer koll.

Men det är inte bara statliga bolag som förväntas leva upp till orimliga krav. Samma fenomen "drabbar" ibland företag som utmärker sig på något sätt. Företag som genom sin medvetna positionering har blivit institutioner i vårt samhälle. Exempelvis märker jag ofta i mitt arbete som säljare på IKEA att många kunder tar för givet att vi fortfarande lagerhåller reservdelar till produkter som utgått ur sortimentet för en mansålder sen. Och som tror att bytesrätt gäller i all evighet.

Det är intressant att fundera över vilka krav vi som medborgare och konsumenter egentligen kan ställa. Och vilket ansvar bolag, företag och politiker har.